Hundraårskalendern lucka #17: Torbjörn Nilsson – gåvan till Blåvitt
Allsvenskan har firat 100 år och det lackar mot jul. För att fira av jubileumsåret och fira in julen gör vi på SvenskaFans en julkalender. Bakom varje lucka döljer sig en allsvensk profil vi minns, häng med hela vägen fram till julafton. Bakom lucka 17 hittar vi Torbjörn Nilsson, en fotbollens magiker som blev en gåva för IFK Göteborg.
Ibland kan en klubb få en gåva. En gåva större än något annat. Det kan hända någon gång med flera decenniers mellanrum eller kanske till och med århundraden eller för de flesta aldrig. Men IFK Göteborg är en av dem som fick en alldeles speciell gåva under 1970- och 80-talen. Ett påstående som nog känns lite märkligt numera. Inte minst med tanke på klubbens prestationer på senare tid. Men kanske har de redan fått den störats gåvan? För att som svensk amatörklubb lyckas med konststycket att ha en av Europas bästa spelare i truppen är ju inget annat än högsta vinsten för en fotbollsförening.
Torbjörn Nilsson var en spelare som i sina bästa stunder var ostoppbar, en spelare som hade allt och lite till av fotbollsmagi och en spelare som bara tycktes trivas i Blåvitt, helst på Kamratgården, men i den blåvita tröjan hade han inget emot att snurra upp tyska stjärnor från Hamburger SV och därmed spela hem ett UEFA-cupguld till IFK Göteborg. Torbjörn Nilsson var något alldeles extra som fotbollsspelare. I sina bästa stunder den kanske bäste spelaren i Europa under några år på 1980-talet. Ivrigt påhejad av sin mentor och tränare Sven-Göran Eriksson, som själv har sagt att Torbjörn Nilsson är den bäste spelare han tränat.
Utflykter till PSV Eindhoven och Kaiserslautern blev inte alls lyckade för Torbjörn. Där fanns ingen gemenskap som på kamratgården, men framförallt fanns där ingen struktur i spelet. Han fick helt fria fötter att efter eget huvud skapa magi. Något som inte alls var befriande för Torbjörn Nilsson, snarare hämmande. Han älskade strukturen i IFK Göteborg där alla hade en tydlig roll. Han visste var och hur bollarna skulle komma. Att helt fritt uttrycka sin kreativitet är inte konst, det är en form av sökande tills man funnit vissa ramar inom vilka konst kan uppstå. Det var något Torbjörn Nilsson förstod, såsom Sven-Göran Eriksson. Svennis var också den som stöttade Torbjörn i att ta hjälp av mental träning.
Torbjörn blommade heller aldrig riktigt i landslaget. Från 1981 och tre och ett halvt år framåt tog han ett uppehåll, då han kände att han inte passade in i förbundskapten Lars “Laban” Arnesson vilja att spela 4-3-3 med lite “tysk touch” på spelet. Samtidigt frodas han i Sven-Göran Erikssons 4-4-2 inspirerad av Bob Houghtons och Roy Hodgsons idéer om en mer disciplinerad och brittisk typ av fotboll. Det blev endast 28 landskamper och nio mål i landslaget.
Torbjörn Nilsson var IFK Göteborg trogen från 1974 till 1986, då han återvände till sin moderklubb Jonsereds IF. Undantagen var de kortare utflykterna till PSV Eindhoven (1976-77) samt Kaiserslautern (1982 - 84). Han valde att avsluta karriären på topp, blott 32 år gammal och med en höjdpunkt som semifinalen i Europacupen mot FC Barcelona, där han gjorde två mål i den första matchen. Det hela avslutades dock i besvikelse efter förlust på straffar. Men ett oerhört tydligt bevis på hur bra IFK Göteborg och Torbjörn Nilsson var på den tiden.
Det blev två allsvenska guld, lika många titlar i Svenska Cupen och så den där magiska UEFA-cuptiteln 1982. Dessutom tilldelades han Guldbollen 1982, vann allsvenskans skytteliga 1981, men det var ändå i Europa han trivdes allra bäst. Att i IFK Göteborgs tröja lura skjortan av de allra största stjärnorna. Skyttekung i UEFA-cupen 1981/82 samt skyttekung i Europacupen 1984/85 samt 1985/86, säger nog det mesta om hur bra Torbjörn Nilsson var.
