Hundraårskalendern lucka #24: Lennart ”Nacka” Skoglund – Allsvenskans Garrincha
Allsvenskan har firat 100 år och det lackar mot jul. För att fira av jubileumsåret och fira in julen gör vi på SvenskaFans en julkalender. Bakom varje lucka döljer sig en allsvensk profil vi minns. Vi är nu framme vid julafton och bakom den sista luckan hittar vi förstås födelsedagsbarnet Lennart ”Nacka” Skoglund.
På julafton 1929 kom han till världen, söderkisarnas söderkis, Lennart ”Nacka” Skoglund. Han växte upp på Katarina Bangata 42. Han kom att dö på Katarina Bangata 42, bara 45 år senare. Längs vägen kom han att leva ett mytomspunnet och romantiserat liv och bland mycket annat bli en allsvensk legendar.
Det finns mycket att säga om ”Nacka”. Till att börja med, varför ”Nacka” när han var born and raised på Söder? Var det för att pappan jobbat som trädgårdsmästare i Nacka? Var det för att storebror ”Jojje” tränade fotboll där ute och Lennart följde med? Aldrig riktigt klarlagt.
”Nacka” är vår mest mytomspunne fotbollsspelare. Det gör honom ganska svårgreppbar nu. Det finns så mycket mytbildning och legend. Det fanns redan under tiden han var i livet, men det växte ännu mer efter hans för tidiga död. Döden gjorde att han gick från nästan som en svensk George Best, en beryktad levnadskonstnär och playboy, till mer som en utslagen, dekadent poet, en Edgar Allan Poe.
Fotbollsspelaren ”Nacka” Skoglund känns på vissa sätt väldigt tydlig. Den ultimata liraren, dribblern, underhållaren. Samtidigt finns det en viss tvetydighet, han kunde samtidigt ta flera röda kort. Det var inte bara klacksparkar. Men det kanske kan tillskrivas en viss lynnighet passande en artist på vänsterkanten.
Tvetydigheten finns också i hur karriären kom att te sig. Hammarbys mest legendariska legendar kom förvisso förstås fram i Bajen, men den allsvenska debuten kom i AIK. Där blev det bara ett par matcher innan VM 1950, militärtjänstgöring och sen proffslivet i Italien tog vid.
Fotbollsstjärnan ”Nacka” var bra för Sverige. Det känns som att både hans spelstil och person behövdes på sin tid, tillsammans med de andra legendarerna som Gre-No-Li. Gunnar Gren, en go gubbe från Göteborg med speluppfattning och en komplett arsenal av offensiva egenskaper. Gunnar Nordahl, renlevnadsmänniskan från skogarna som blev skyttekungen framför andra. Nils Liedholm, den ordnade från en fin familj i Valdemarsvik som kunde styra allt på en fotbollsplan. En lynnig söderkis på kanten som levde ett mer utsvävande liv stod för något annat som också behövdes.
Tillbaka i Sverige 1964 efter de goda åren i Inter under 50-talet och de mindre goda i Sampdoria och Palermo på tidigt 60-tal var ”Nacka” med och förde upp Hammarby till Allsvenskan. Mest legendarisk blev hans återkomstmatch 7 maj 1964 mot Karlstad BK när han efter bara några minuter skruvade en hörna direkt i mål. I kvalet mot GIF Sundsvall stod för han ett mål och två assist inför nästan 25 000 åskådare, men avslutade med att bli utvisad.
Hans bästa år var i Italien, hans allra bästa veckor var kanske under VM 1958. Hans liv och leverne på 60-talet var skakigt, men han kom ändå att glimra till och glänsa i Allsvenskan. Han fick vara med om den första matchen på Söderstadion. Och i sin sista, hemma mot Örgryte 13 augusti 1967, spelade han fram till ett sista mål.
Det är ofrånkomligen sorgligt att livet slutade som det gjorde för ”Nacka”, 8 juli 1975. Samtidigt som det är fint hur han fortsatt är så starkt ihågkommen, Allsvenskans Garrincha.
Med det stänger vi den sista luckan i den här julkalendern. Med det avslutar vi också vårt årslånga projekt att minnas och hylla Allsvenskan 100 år här på SvenskaFans. Jag, William Edström och min partner i fotbollshistoriskt nörderi Per Malmqvist Stolt tackar för visat intresse. Artiklarna kommer förstås finnas kvar här för framtida läsning, och podden Allsvensk Nostalgi går fortsatt att hitta på Spotify.
Till sist önskar vi God jul till alla läsare – och God Nacka till alla hammarbyare!