Vasalunds IF 1989: Så nära får ingen gå — “Jag kommer ihåg varje sekund"
Inget lag har varit så nära Allsvenskan utan att någonsin få spela i den som Vasalund IF. 1989 fick man sina drömmar krossade på ett sanslöst dramatiskt vis. SvenskaFans pratade med dåvarande tränaren Bosse Petersson om det som hammarbyare kallar Undret i Karlstad men som för Vasalund var ett trauma i Luleå.
67 olika klubbar har spelat i Allsvenskan under dess 100-åriga historia. Storklubbar som Malmö FF, jojolag som GIF Sundsvall och one season wonders som Enköpings SK. Men så finns de som aldrig nått dit. Som alltid fått stå utanför och se på. Och ingen klubb har varit så nära Allsvenskan utan att någonsin få vara en del av den som Vasalunds IF.
Den 1 februari i år var det 90 år sen sju män satte sig ner på Rahms Kafé vid korsningen Råsundavägen/Södra Långgatan i Solna och grundade Vasalunds Idrottsförening. Under sina första decennier hörde klubben oftast hemma i mitten av den svenska fotbollspyramiden, oftast i division 3 och 4. På slutet av 70-talet gick man upp i Division 2, som på den tiden var divisionen direkt under Allsvenskan. Vasalund etablerade sig i Division 2 Norra och blev kvar där under 80-talet. 1987 gjordes seriesystemet om och det som varit Division 2 blev nu Division 1.
1988 kom Bosse Petersson, senare rikskänd som studioexpert i Viasat, in som tränare. Det var Peterssons andra sejour i Vasalund, 1983-1984 hade han lett laget till mittenplaceringar i divisionen. Han minns tiden i Vasalund starkt:
“Jag hade ju varit i Vasalund tidigare men kom tillbaka där 1988 och klubben gjorde då en väldigt medveten satsning på att nå Allsvenskan. Man hade spelare som Bernt Ljung, Peter Gerhardsson, Thomas Bergman, några riktigt bra spelare från forna Jugoslavien som Dragan Stevovic, så vi hade ett väldigt bra lag. Jag tror vi var tvåa där två år i rad men det var ju framför allt -89 som var dramatiken.”
Satsningen såg ut att bära frukt. Efter en tredjeplats 1988 tog Vasalund kommandot i Division 1 Norra 1989. Efter en 3-1-seger hemma på Skytteholm mot BK Forward i nästsista omgången skulle det räcka med 1 poäng borta mot Luleå i sista omgången för att säkra det allsvenska avancemanget. Såvida inte Hammarby vann med sex mål borta mot hopplösa jumbon Karlstads BK.
“Jag kommer ihåg varje sekund av det där,” säger Bosse Petersson 35 år senare.
Vasalund skapade många målchanser i Luleå men fick inte in bollen. Dragan Stevovic missade för första gången på säsongen en straff. När det gått 90 minuter stod det fortfarande 0-0 och domaren blåste av, på den här tiden var tilläggstid inget som hörde till vanligheterna. På annat håll gjorde Hammarby 4-0 strax innan matchuret där tickade upp till 90.
Speakern i Luleå gratulerade Vasalund till det allsvenska avancemanget. Man började fira. Men i Karlstad rullade matchuret på. Domaren lade till fyra minuter. Hammarby gjorde 5-0. Och sen, med matchens sista spark, 6-0.
Båda lagen på samma antal poäng. Samma målskillnad. Men Hammarby gjorde 49 mål, Vasalund 43. Hammarby till Allsvenskan.
Bosse Petersson minns förvirringen vid slutet starkt:
“Det var ju till och med så att speakern på Skogsvallen där i Luleå ropade och gratulerade Vasalund till Allsvenskan. Så det gick ut i högtalarna, så det var omfamningar och jubel och alltihop. Jag kan ju se det här framför mig fortfarande: Precis i det där firandet så ser jag en styrelseledamot komma springande från andra sidan, för han hade då kontakt via radio. När jag såg det fick jag en sån där känsla i kroppen att det var någonting som var fel. Då skrek han bara ‘Stopp! Stopp! Det är tid kvar nere i Karlstad!’ Precis när han säger det förstår jag vad som skulle hända. För… då visste ju inte jag men jag har ju sett efteråt på bilder och sådär, det var ju en omöjlig situation för domaren därnere att blåsa av den där matchen. Domaren som blåste då han hette Germund Nilsson, han blev senare domarbas på svenska fotbollsförbundet. Han uppfann ju övertid, begreppet fanns ju inte utan när 90 minuter var över då var det över men av någon anledning, och jag kan på nåt sätt så här i efterhand förstå honom för det var ju en situation där nere." (Flera längre spelavbrott för skador, reds. anm.)
Bosse Petersson när det begav sig 1989.
1990 gjordes systemet om. Svensk fotboll bytte från två poäng för seger till tre poäng. Uppflyttning till Allsvenskan försvårades, från två platser till en, som seriesegrarna av Division 1 Norra och Södra gjorde upp om i ett kvalspel. Vasalund slutade tvåa i Norran, men långt efter GIF Sundsvall som sen kvalade sig upp. Det var slutet på satsningen under Bosse Petersson:
“Vi gjorde ett försök till, vi hade bestämt oss att på tre år, så egentligen var vi då lite för tidiga där andra året. Så vi gjorde ett försök till men nådde inte då. Sen splittrades det där gänget åt alla håll och kanter. Vi satsade verkligen där i tre år ordentligt och var väldigt nära. Så det är ett fotbollsminne jag aldrig kommer att glömma.”
Bosse Petersson tror att Vasalund hade bidragit med någonting annorlunda till Allsvenskan på den tiden:
“Det här var ju en tid när alla lag spelade 4-4-2, när alla lag i Sverige hade kopierat Malmö och Halmstad med Roy Hodgson och Bob Houghton. Vi var ju egentligen den fula ankungen i det här sammanhanget. Jag hade rest mycket under stora delar av 70- och 80-talen och tagit till mig den tyska och holländska fotbollen. Så vi hade liksom ett sätt att spela, vi spelade då en 3-5-2, vi hade någonting som hade varit väldigt intressant och utmanat allsvenska lagen så småningom. Det fanns en sorg i det att vi inte nådde hela vägen för vi hade ett riktigt bra lag.”
Det var avgörande år i Vasalunds klubbhistoria på sent 80-tal menar Petersson, att det blev som det blev:
“Det var tråkigt på många sätt men framför allt för klubben. Alla går ju vidare på nåt sätt men det blev också en liten vändpunkt för klubben som hade kunnat sluta på ett annat sätt. Vasalund var ju ett sånt här lite halvsunkigt division 4-lag i Solna under många, många decennier. Så det var ju min namne Bo G T Peterson som var ordförande där i 25 år och som verkligen lyckades se till att a-laget var involverat i det här vi pratat om men också bygga en stark ungdomsverksamhet. Det växte fram många fina spelare i den ungdomsverksamheten.”
Bosse Petersson gick vidare till norska Tromsø, och Vasalund körde på i ettan. 1991 gjordes seriesystemet om igen. Mer krångel, verkar parollen nästan varit. Division 1 styckades upp i fler beståndsdelar. Under våren spelades fyra parallella “Vårettan”-serier där segrarna till hösten fick spela “Kvalsvenskan” tillsammans med de fyra sämsta lagen i Allsvenskan. Övriga fick spela “Höstettan”, uppdelad i fyra olika serier. Vasalund slutade tvåa i Vårettan Östra och fick spela Höstettan Norra, som man vann. Det innebar att man spelade kvalspel mot de andra Höstettan-segrarna och Västra Frölunda, fyra i Kvalsvenskan, om den sista allsvenska platsen. Vasalund rök i första omgången av kvalet mot Brage. 1992 slutade Vasalund tvåa i Vårettan och Höstettan och missade kval.
Till 1993 hade systemet än en gång gjorts om. Tillbaka till uppdelning av Division 1 i Norra och Södra, men nu med 14 lag i varje serie. Vasalund tränades av Erik Hamrén, assisterad av Kjell Jonevret. De slutade tvåa, efter just Hammarby, i Norra och fick spela kvalspel mot Örebro, elva i Allsvenskan.
På Skytteholm blev det 2-2 i första matchen. Returen på Eyravallen slutade 0-0. Det innebar att ÖSK gick segrande ur dubbelmötet på fler gjorda bortamål. Vasalund föll på målsnöret ännu en gång.
Kanske kommer man aldrig så nära igen. Man fortsatte vara ett topplag i Division 1 några år till, men mot slutet av 90-talet började klubben dala. 1997 åkte man ur Division 1. 2000 åkte man ur Division 2. 2003 tog man sig upp i tvåan igen och efter en sammanslagning med Essinge gick det uppåt, upp i Division 1 igen 2006. 2008 särade Vasalund och Essinge på sig igen, och Vasalund gick själva upp i Superettan, men åkte ur igen direkt 2009. 2017 åkte man ner i Division 2, men tog sig direkt tillbaka. 2021 var man senast uppe i Superettan, ånyo en ettårig sejour. Sen dess har man legat i Ettan, nära toppen men utan att nå uppflyttning.
Även om a-laget fallit ifrån så har klubbens ungdomsverksamhet som Bosse Petersson omtalade varit fortsatt stark. Henok Goitom, Per Karlsson, Lisa Ek, Martin Mutumba, Erkan Zengin, Alexander Milosevic, Jones Kusi-Asare, Isak Hien och Benjamin Tahirovic är bara några som spelat i Vasalund genom åren.
På sätt och vis påminner klubben lite om Brommapojkarna, en till klubb från Storstockholm med stark ungdomsverksamhet. Som, även om de åkt jojo mellan divisionerna ändå får sägas ha etablerat sig i sfären kring Allsvenskan, de ligger där nu och när de inte finns där vet man att de kan vara på väg upp igen inom något år. Hade Vasalund kunnat göra något liknande? Bosse Petersson tror det:
“Det blir ju alltid så här efteråt en svår fråga att svara på men jag personligen är helt övertygad om att vi hade kunnat bli en faktor. Det fanns en bra organisation, det fanns en bra ekonomi och det fanns ett bra fotbollslag. Så att Vasalund hade kunnat vara på samma nivå som BP det är jag helt övertygad om. Vi låg ett steg före BP vid den här tiden. Men det här är ju bara lite efterdrömmar så att säga, verkligheten var ju någonting annat.”
