Att bo i den trygga 5-3-1-formationen
Med ett par minuter kvar nickar Ibrahim Sadiq ut mot bänken. Är det dags nu? Högmo nickar tillbakar. Sagt och gjort, han vänder sig om (på ett påklistrat aggressivt sätt) och slår hål i luften. På grund av det luftdrag som går genom vinden på Bravida Arena faller Elfsborgs mittback, General Lagerbielke, i backen. Den assisterande viftar frenetiskt och det röda kortet synas. Allt enligt plan. Både Sadiq och Högmo ler i mjugg.
Nåja.
Ovanstående ingress hade säkerligen kunnat funka i en konspiratorisk deckare signerad John Le Carre, men riktigt så kul var det inte i slutet av första halvlek i kampen mot Elfsborg. Bollklubben kom med brutalt stukat självförtroende till sin hemmaborg och med det något av en minikris. Två raka matcher utan mål, varav en oavgjord match på Färöarna där de gulsvarta kom undan med blotta förskräckelsen, och på det inga vettiga forwardsalternativ. Spaltmeter har skrivits på allehanda forum om sportchef Martin Ericssons bristande aktivitet på transfermarknaden (jag väljer dock att citera legenden Peter Gerhardssons berömda fras "för att ha en åsikt måste en ha insikt"), något som kommit med sämsta möjliga tajming. På onsdag spelar klubben sin viktigaste match sedan fjolårets guldmatch på Gamla Ullevi och som uppladdning står serieledarna och vad många anser är Sveriges just nu bästa lag - IF Elfsborg.
Det kunde kort sagt ha sett bättre ut.
Inledningen var heller inget vidare.
Till en början färgade boråsarna (för dagen i rött) av sig på såväl läktare som på planen. Det var fullt ös från start och det märktes att det var ett lag med självförtroende som kommit till Hisingen. Dessvärre var det laget inte getingsbaserat vilket också märktes i sekvensen som ledde fram till 0-1-målet. För visst hade Kristoffer Lund Hansen, när han är i zonen, normalt sett inte tvekat i sitt ingripande vid kontringen? Vi, som varit vana att se den danska dynamiten forsa fram och smälla på, såg plötsligt en ytterback som tvekade med tån i kampen om en förlupen boll. Sådant utnyttjar givetvis laget som vill mest och då var det en hel aveny framtill bortalagets ledningsmål.
Turligt nog lyckades Häcken repa sig med ett fint Sana-mål, men känslan var likväl intakt - Att det var Elfsborg som styrde och ställde. Ett tveksamt offside-mål (det var NOG över linjen) och ett, som borde varit solklart, icke-rött kort senare (att Hovland inte åker ut efter sin sträckta fot mot Per Frick är ett smärre mirakel) förstärkte den bilden. 16 avlossade skott, bara i första halvlek, mot Peter Abrahamsson var en annan indikator.
Men ett rött kort skulle till syvende komma (denna var dock verkligen tveksam). I en smågruffig situation på mittplan lackade den normalt sett den alltid-på-spelhumörige Ibrahim Sadiq ur på Elfsborgs mittback Gustaf Lagerbielke (som, by the way, inte torskat någon match på hela säsongen fram till idag, han spelade inte premiären på Borås Arena). Det såg ut som vilken ruffig situation som helst på mittplan, men tydligen såg assisterande något som vi andra dödliga helt hade missat. Efter en kort domarkonferens hivades kortet upp - Det röda som förkunnade att Sadiq hade spelat färdigt för denna lördag. Jag är inte den med största domarkompetens (och på så vis går jag emot PG: s berömda citat från ovan), men nog är väl detta en situation som sällan renderar i rött normalt sett? Det kändes billigt och TV-bilderna förtydligar det. Att Lagerbielke faller ihop är förståeligt, sådana är spelets regler, men oaktat om kulören på kortet är rätt eller inte så får givetvis inte Sadiq ge honom en sådan möjlighet. Vi är många som sett på Sadiqs humör och frågat oss när det till sist skall rinna över. Här var ett sådant tillfälle. Jag utgår från att ghananen har högre ambitioner än att spela i Allsvenskan hela sin karriär, i så fall är det av vikt att han lär sig att han alltid kommer att vara påpassad, troligtvis av betydligt bättre backar än Lagerbielke.
Min första tanke var att "nu lär Sadiq åtminstone inte vara tröttkörd inför onsdagens drabbning", men den hjärnströmningen innebar också att jag insåg att matchen var körd. Att Häcken, som hade förtvivlat svåra problem att hantera serieledarna med lika många spelare, skulle klara av att besegra dem med en man mindre såg jag som en omöjlighet. En pinne hade varit mirakelmässigt nog (jag har lite svårt för folk som slänger sig med ordet "bragder", så ni får leva med ordet "mirakel" istället, helt oaktat vad som egentligen väger tyngst av dessa tu).
Huruvida om Sadiqs röda kort var taktiskt eller inte (INTE) så får en däremot ge en enorm elogé till Högmo och hans tränarteam. Med kristallklar syn förkunnade han att Häcken skulle gå ut och spela 5-3-1 i andra halvlek. Ut med Sonko, som i ärlighetens namn varken har briljerat offensivt eller defensivt de senaste matcherna utan mest sett ut som en yngre blek-version av nu flyktade Oscar Uddenäs (tack för allt, Oscar!). In med Tebo på mittbacken och sätt upp Layouni, som vad jag vet aldrig har spelat centralforward i hela sitt liv, på topp. Högmos motivering var att de hade spelat formationen med framgång innan (lex MFF hemma förra året) och att de kände sig "trygga i det".
Om trygghet ser ut som det gjorde på planen första femton minuterna av andra halvlek vill jag bo i en 5-3-1-formation, för maken till välbyggt hus får en leta efter.
Hela säsongen har alla lag vetat hur Elfsborg spelar när de spelar bra. Det är hög hastighet i omställningarna, kanter som forsar fram och anfall som alltid kommer till avslut (till sist fick boråsarna 28 skott mot mål). Trots det har få lag haft något botemedel, vilket påminner mig om den där principen som fastslogs när FC Barcelona var som bäst - Hela världen vet hur de ska spela, men om de gör det skickligt spelar det nästan ingen roll. Här visade dock Högmo att "gammal är äldst" och fullkomligt blottade Elfsborg på ett sätt som borde få, i sammanhanget, ynglingen Jimmy Thelin att lägga pannan i djupa veck.
Layouni visade sig klara av att båda ha farten och styrkan att spela som ensam forward (kanske behöver Ericsson inte förstärka, trots allt) och kunde på så vis nicka bollen till sig själv och sedan servera Hisingens version av Anders Christiansen, Mikkel Rygaard (såg ni förresten hur han och Samuel Gustafson, halvleken i genom, lekte kvadraten med Elfsborg på mindre ytan än i ett sedvanligt garage?). Med en lurig mottagning spelade han bort rutinerade Holmén och kunde retligt enkelt lägga in det som skulle komma att bli matchavgörande 2-1 framför Sektion G. Värt att notera att dansken nu snittar en poäng per match och framstår mer och mer som den där trötta liknelsen på årgångsvinet.
Men det var inte slut där, eftersom Layouni ville annorlunda. I en ny omställning stod där på nytt en backlinje i Elfsborg som var något passiva. Nyförvärvet tackade och tog emot (totalt sett skapade han mer oreda på den kvarten än vad Sadiq lyckades med hela första halvlek), laddade bössan och sköt mot studsigt skott som styrdes mot den borte gaveln. 3-1 på mindre än en kvart. De som trodde på scenförändring i andra på grund av det röda kortet fick just det, men bara inte på det sättet de förväntade sig.
Resten av halvleken blev faktiskt mest en transportsträcka.
Ett baktungt Häcken som mest ville försvara och vila inför den avgörande returen i Champions League-kvalet gjorde inga större nummer av att spela av matchen. Elfsborg hade en hel del boll, men det blev också smärtsamt tydligt det som syntes redan mot IFK Göteborg - Att boråsarna har förtvivlat svårt att föra matcher. Med rätta kan det fyrsiffriga antalet av röda supportrar vara redigt missnöjda på den bristande forceringen, det var ärligt talat närmare 4-1 än 3-2, trots en man mer i en hel halvlek. Knallelaget kan givetvis fortfarande vinna Allsvenskan, de leder trots allt tabellen, men om de inte löser svaret på gåtan om hur de ska lyckas förändra och framförallt föra matcher kommer de få en kämpig höst och en säsong som i slutändan i värsta fall kan stavas "Kejsarens nya kläder".
För hemmalaget var dock segern extremt efterlängtad.
Inte bara för att de lyckades täppa till glappet uppåt i tabellen, utan också för att få med sig välbehövlig energi inför det avgörande CL-kvalet mot Klasvik. Hade de spelat en hel halvlek med en man mindre och förlorat med två mål hade de kämpat ihjäl sig i onödan, istället får de en positiv snurr efter slutsignalen som förhoppningsvis kan föras över till onsdagens drabbning. Värt att notera är förstås att detta var den sjunde raka hemmasegern för herrarna, ett nytt klubbrekord.
Ett rekord som förhoppningsvis förlängs på onsdagkväll.
