Björn Anklev - Årets spelare 2013
Björn Anklev, 34, röstades fram av supportrarna på Sektion G till klubbens bästa spelare under förra säsongen.
Han har bara spelat tre säsonger i klubben men redan vunnit de gul-svarta supportrarnas hjärtan. Med sin uppoffrande spelstil och helhjärtade inställning både på och utanför planen är det enkelt att förstå varför Björn Anklev står högt i kurs i BK Häcken. Född i Södermanland, och fostrad i sörmlandsklubben, IK Tun, berättar han om sin säsong med Hisingens stolthet, tankarna om livet efter fotbollskarriären och föreningens supportrar.
Regnet öser ner i Göteborg. Spårvagnarna som gnisslar förbi vid Drottningtorget är fullpackade och bakom de immiga fönsterrutorna trängs människor med shoppingkassar och barnvagnar. December hänger över staden som en sur uppstötning och det är kalla fakta att den allsvenska premiären är fyra månader långt borta i kalendern. Björn Anklev möter upp i hotellentrén och är sådär befriande punktlig. Jag slipper fippla med telefonen eller passa blicken mot klockan. Vi slår oss ner i två djupa fåtöljer där omgivningen är uppbyggd av sober julmusik, högblankt golv och stora mattor.
Det satt långt inne. Björn var en av flera spelare som under säsongen satt på utgående kontrakt och många undrade om han skulle få förlängt med klubben. Men i slutet på oktober kom beskedet som många av klubbens supportar hade väntat på. Anklev hade skrivit på ett nytt ettårskontrakt.
- I grund och botten ville jag ha ett längre kontrakt. Dels för tryggheten och rent ekonomiskt. Det är alltid en stress att sitta på ett utgående kontrakt men samtidigt innebär det en öppenhet att välja något annat.
Att titta över mot livet efter fotbollen är också något som blir mer aktuellt för honom, men han har ännu inte riktigt styrt upp någon konkret färdriktning. Innan det blev fotboll på heltid, arbetade han bland annat i skolan som elevassistent, gymnastiklärare men framför allt inom räddningstjänsten i Nyköping som deltidsutbildad brandman.
- Det står väl lite i valet och kvalet. Jag har till skillnad från många unga fotbollsspelare något att falla tillbaka på och jag tycker synd om dem som kanske inte går ut grundskolan med fullständiga betyg. Men det står som sagt lite i valet och kvalet och just nu har jag ingen jättelust att börja plugga.
Han menar också att familjesituationen styr utgången av framtidens vägval.
- Tidigare var det mer att de fick rätta sig efter mig, men nu är det lite tvärtom och med mitt kontaktnätet gör att det finns olika möjligheter om jag väljer Göteborg, Nyköping eller Stockholm efter fotbollen.
Upptäckt av "Party-Janne"
Björn Anklev inledde fotbollskarriären som fem-sex åring i den lilla föreningen, IK Tun, strax utanför Nyköping. Det var kompisens pappa som var initiativtagare och stod för skjutsen till träningar och matcher. En tid som han beskriver som speciell med anledning av den starka lokalanknytningen alla kamraterna hade.
Efter några år på Enstaberga Idrottsplats flyttade han som 12-13 åring till Vrena IF där Anklev även spelade bandy. VIF:s 79:or var en riktigt bra årgång och till skillnad från IK Tun, kunde de utmana de stora lagen i regionen, som bland andra Eskilstuna och Nyköpings BIS.
När Björn hade fyllt 15 gick han över till "Bissarna" och två år senare blev det debut i A-laget som under den tiden pendlade mellan division 2 och divison 3. Efter gymnasiet blev värnplikten nästa stopp. Han låg inne på P10 i Strängnäs och under 1,5 år var han med och förde upp Runtuna IK till division fyra.
Han återvände sedan till Nyköping där han bombade in mål. Framgångar gick inte obemärkt förbi, och Janne Andersson, under den tiden tränare i Halmstads BK, hade bra kontakt med Anklevs tränare i "Bissarna", och ville se vad han gick för.
Hösten 2003 packade han väskan som 23-åring och reste ner till Halmstad för att provträna med de fyrfaldiga svenska mästarna. Han fick en vecka på sig att övertyga Andersson om att han var av rätt virke. En vecka som bland annat inkluderade två B-lagsmatcher. Björn kom, levererade och skrev på.
De två första säsongerna var präglade av en del inhopp och skulle det dröja fram till 2006 som han på riktigt skulle bli att räkna med i startelvan. Men olyckan grinade Björn i ansiktet. April och genrep. Skadan alla fotbollsspelare fruktar mest dök upp som en kniv i ryggen på honom – korsbandet. Så nära den allsvenska starten och med en bra känsla i kroppen, fick Anklev istället tillbringa sex månader vid sidan av glädjen och fotbollsfebern. Det gick tungt för Halmstad och laget hade vansinnigt svårt att göra mål. Han hade värvats till klubben som anfallare och upplevde tiden som oerhört jobbig.
2008 och det var dags att packa flyttlasset till Göteborg. Ny klubbadress blev Örgryte IS som då spelade i superettan. Men anförda av bland andra ikonen Markus Allbäck gick "Sällskapet" upp i allsvenskan. Anklev gjorde succé och noterades för elva mål och sammanlagt 14 poäng. Säsongen 2009 slutade dock med nedflyttning och 2010 ännu en säsong i superettan.
I december samma år står det klart att ÖIS-lagkapten skrivit på ett treårskontrakt med allsvenska BK Häcken.
Resten är vad man säger historia. Anklevs tid i Häcken har varit framgångsrik och innan hans fjärde år i klubben sparkar igång har det blivit 65 matcher och 7 mål. Att hans målfacit inte är högre beror kanske bland annat på att Peter Gerhardsson inte valt att spela honom som anfallare.
Du har spelat många matcher under 2013, både i försvaret och på mittfältet, vilket måste indikera på att Peter Gerhardsson har stort förtroende för dig. Men hur ser du själv på din prestation?
- Generellt har det gått lite som med laget med toppar och dalar. Målet är att alltid spela så mycket som möjligt, jag känner att jag fått förtroendet och varit med och bidragit till bra saker. Sedan kan allt givetvis bli bättre med att man kan bli jämnare men jag känner att jag varit förtjänt av min speltid.
Ja, och apropå Peter Gerhardsson. Hur skulle du vilja beskriva honom som tränare?
-Peter skiljer sig från många tränare. Förvisso är alla olika, men han är väldigt trofast och beslutsam med sina idéer och sin taktik. Han lägger ner 100 procent engagemang i oss spelare och är noga med detaljer.
Anklev ser Gerhardsson som lyhörd mot gruppen men att han också är tydlig med vad han vill.
- När det till exempel går dåligt kan det ibland vara lätt att vackla i sin tro. Självklart ska man ändra när något går riktigt dåligt men det är också lätt att börja vackla av fel anledningar och att förändra för förändringens skull. Sen finns det många utanför klubben och i klubben som har åsikter om hur det ska vara utan att egentligen vara insatta i verkligheten. Då är det självklart att man kan vackla som tränare.
2013 var året då Häcken skulle in och kriga i toppen av allsvenskan. Förväntningarna piskades upp då Hisingens stolthet hade charmat experter och fotbollssverige med sitt publikfriande spel. När verkligheten kom omkring slutade Anklev och hans lagkamrater på tiondeplats och laget såg ett tag ut att bli inblandat i bottenstriden. Många matchbilder var präglade av Häckens oförmåga att göra mål på chanserna – eller motståndarnas förmåga att helt enkelt vara bättre när det väl gällde. Några av säsongens höjdpunkter kom i segrarna mot Sparta Prag och mot Malmö FF.
Två av era bästa insatser under säsongen 2013 kommer mot Sparta Prag och MFF – två riktigt bra fotbollslag. Samtidigt dyker det upp förluster mot lag som bland annat Öster, Halmstad och Åtvidaberg. Lag som ni på pappret borde vinna över. En del säger att Häcken blev lästa och att fysiska och kämpande lag blev för tunga. Vad är din syn på den teorin?
- Det här är givetvis något man hela tiden jobbar med. I det här läget när det gått negativt är det lätt att det blir bortskyllningar när man diskuterar sammanhanget men det är alltid svårare att möta ett destruktivt lag. Ett exempel när jag var med i ÖIS. Första året i superettan och de hade gått dåligt några år och ingen trodde ingen på oss. På vårkanten när alla lagen skulle spela sitt eget spel och de trodde att de skulle klara det mot oss, då gick vi som tåget, men under hösten när de såg att vi var ett bra lag. Då fick vi börja kriga för poängen.
Anklev säger att det påminde om Häckens situation under 2012. Motståndarna går in med inställningen att spela sitt spel och glömmer av respekten men att många av de negativa resultaten handlar faktiskt om att laget inte gjorde mål på chanserna.
2014 är inlett och Häcken har under vintern presenterat flera intressanta spelare däribland hans före detta klubbkamrat i ÖIS – Peter Abrahamsson. Anklev, spelade med Peter under tre säsonger i "Sällskapet", och menar att Häcken värvat en stabil person såväl på som utanför planen.
- Alla inbladade i målvaktsfrågan vet att det är en bra målvakt som kommer in och jag tror det är positivt för alla parter. Dels för Peter som får gå upp i kvalité men också "Krickan" som behöver känna av konkurrensen. Som person är han helt rätt i ett lag. Han är en stabil kille som varit med tillräckligt länge för att veta vad som gäller och han är en fantastiskt snäll människa. Man kan lita på honom. Han har harvat lite ett tag men nu är han nog beredd att ta chansen att konkurrera ut "Krickan".
Det går att säga att Peter Gerhardsson har en minst sagt intressant mix av fotbollsspelare där det skiljer mycket i ålder, erfarenheter och nationaliteter. Blandningen medför självklart många viljor och enligt Björn också skillnader i mentalitet och värderingar.
Man skulle kunna säga att Häckens trupp består av en brokig skara människor. Hur tycker du att det fungerar att samarbeta med dina medspelare och att hantera varandras egenskaper såväl sakligt som personligt?
- Ålderskillnaden är ett större glapp nu än när jag var ung. Tidigare såg man de äldre när jag var yngre och det fanns en annan hierarki där man anpassade sig lite. I dag har de yngre sitt sätt både på gott och ont. I vårt lag kommer vi från annorlunda bakgrunder men samtidigt är det den klubb jag spelat i som det varit minst konflikter i spelarmässigt.
Vad beror det på?
- Alla spelare har stor respekt för varandra och alla har sina karaktärsdrag. Det finns många jag inte delar åsikter, smak och intressen med men som jag ändå respekterar.
Kan det påverka utgången av det sportsliga resultatet?
- Det är jag övertygad om. I vissa fall kan vi bli för snälla mot varandra på träning eller liknande. Det är en hårfin gräns för det måste alltid finnas en rivalitet.
Finns det?
- Ja, men jag skulle kunna önska mer rivalitet. Jag skulle vilja ha det mer matchlikt. Där är vi lite för snälla. Missförstå mig rätt, folk ska inte vara förbannade på varandra, och givetvis hettar det till ofta på träningarna, och där är vi bra, för det är aldrig så att det spårar ur med slagsmål, och det är såklart way over the line.
Ja, för det har jag saknat ibland. Det där jävlar-anamma i matcherna och att "kötta" till det i närkampsspelet!?
- Exakt, jag håller med dig, det är också en del av träningarna och där kommer karaktärerna in i bilden. Det ska vara likadant på träning som på match. Det får inte bli, so what! Du ska inte vilja förlora på träningarna, och det har såklart att göra hur man är som person. Konkurrensen finns där mellan oss som duktiga fotbollsspelare, men att det kanske skulle vara lite mer rivalitet, och jag tror man ibland måste upp och nosa lite och vara arg på folk för att vinna och fortsätta utvecklas på den här nivån.
När Björn inte har på sig blåstället och springer gatlopp längs sin högerkant är det musiken och familjen som tar plats. Anklev, som är känd för att ha ett stort musikintresse, berättar om när han under tiden i HBK repade tillsammans med en vän i Hallandsradions studio. I dag spelar gitarristen Anklev mest solo men då och då strålar han samman med vännerna från Nyköping och Halmstad.
Björn, du är som du säkert vet, otroligt uppskattad av alla Häckenfantaster. Vilket är ditt intryck av klubbens supportrar?
- Det är skitskoj. Alla vill ha uppskattning och när jag får den kan den driva mig väldigt hårt under matcherna. Folk som man pratar med säger att vi inte har några supportrar. Jag brukar säga att vi inte har så många men vi har jävligt sköna supportrar. De har en inställning och självkritik som gör att det blir jävligt bra ändå.
- De har inte tron på att utmana de större, inte än åtminstone, givetvis finns ambitionen, men att man accepterar situationen där man befinner sig. I Gefle var det till exempel två supportrar på plats och det är snudd på idioti men samtidigt stort att det finns något som är så väldigt starkt. Att åka 2500 personer i åtta bussar är inte svårt, jag förstår känslan i det, men att sätta sig i minibuss, sex personer till Sundsvall - det är imponerade. Det finns fantastiska karaktärer och personligheter och Häckensupportrarna har också ett bra rykte som väldigt skötsamma. De senaste två åren har det också blivit mer liv på hemmamatcherna och det märker vi på planen.
Vi närmar oss slutet av intervjun. I nästan en och halv timme har vi suttit ner i fåtöljerna, hunnit med en påtår och pratat om livets och fotbollens berättelser. Tiden går fort men utanför hotellet fallet regnet lika tidlöst som alltid i Göteborg. Vattenpölarna växer på längden och bredden.
Björn förklarar att tiden utan fotbollen kan vara långsam och seg. Det är han inte ensam om att tycka.
