Grön & Vit: Brages år i år?
1994 var året då allting stämde för det svenska landslaget. Blir 2013 lika framgångsrikt för Dalarnas Grönvita Hjältar?
Året 1994 var året då det svenska landslaget sattes på världskartan efter en evighet av torka på framgångar. Drygt 20 år tidigare hade engelsmannen Bob Houghton tagit över jobbet som tränare i Malmö FF, gjort succe med det urtråkiga och totaldefensiva 4-4-2 systemet och med idel 1-0 segrar och långa-bollar-på-bengt-taktik dominerade de himmelsblå svensk klubbfotboll i många år. Det ledde ända till final i europacupen, men protesterna mot "tråkfotbollen" efterföljdes av en evighetsdebatt om hur det svenska landslaget skulle spela. Sverige delades upp i två läger. Det ena lägret ville se offensiv och rolig fotboll medan det andra lägret föredrog att vinna - även om det gjordes på ett tråkigt sätt.
Det där året då VM spelades i USA leddes Sverige av varsin representant av de båda lägrena; Tommy Svensson - som förespråkade offensiv och rolig fotboll - var huvudtränare, och vid sin sida hade han Tord Grip som var en uttalad anhängare av press med understöd och långbollar. De båda fotbollsfilosoferna hittade en kompromiss som kommit att sätta prägeln för svensk fotboll ända fram till dagens datum.
När Sverigie i sin inledande VM-match hade spelat 2-2 mot Kamerun satte sig Tommy ner och funderade över vad han skulle hitta på. Trots två mål framåt var det offensiven som hade varit för stelbent i matchen mot Kamerun och det hela slutade med att lagets fixstjärna - Tomas Brolin - fick en för honom helt ny roll på planen. Brolin skulle spela högermittfältare, men med en fri roll där han fick röra sig fritt på offensiv planhalva. Bakom honom skulle högerbacken Roland Nilsson ta ett offensivt ansvar och täcka upp på kanten när Sverige låg i anfall.
I Brages träningsmatch mot Djurgården testades exakt samma taktik. Dulee Johnson - vår egen fixstjärna - provades i en för honom helt ny roll som högermittfältare med friheten att röra sig lite som han vill på offensiv planhalva. Jag funderade lite över det. Sen började jag jämföra spelare för spelare i Brages trupp med 94-legenderna. Reslutatet är faktiskt ganska komiskt.
På högerbacksposition i Brage hittar vi Johan Persson - en offensiv ytterback som gärna tar utflykter längs kanten och som skulle passa perfekt i rollen som Brages motsvarighet till Roland Nilsson.
På de båda mittbackspositionerna läser vi normalt Niklas Sandberg och Peter Magnusson i Brage - och i Sverige spelade Patrik Andersson och Joachim Björklund. De båda herrarna med bakgrund i Malmö FF kompletterade varandra perfekt och var som gjorda att spela ihop - lite samma känsla som man får med Niklas och Peter.
Det största frågetecknet i Sveriges trupp 1994 var - precis som i dagens IK Brage - vänsterbackspositionen. Roger Ljung var mannen som fick förtroendet och han gjorde det väldigt bra. I Brage har vi nyligen fått förstärkning av Janne Tauer - en spelare som trots sina meriter med Djurgården ändå får ses som lite av ett frågetecken. Under säsongen hoppas vi att Tauer - precis som Ljung gjorde -94 - ska räta ut det frågetecknet.
På höger mittfältsposition hittar vi båda truppernas respektive fixstjärnor - Tomas Brolin och Dulee Johnson. Visserligen var Brolins ordinarie position anfallare medan Dulees är innermittfältare, men de båda spelarnas status som stjärnor i truppen kombinerat med att de fått identiska roller som yttermittfältare med fria tyglar gör jämförelsen legitim.
På innermittfältet: Stenhårda Stefan Schwarz och spelintelligenta Jonas Thern. I Brage: Stenhårda Patrik St: Cyr och spelintelligenta Andi Toompuu. Ingen av spelarna uppnår någon form av stjärnstatus, men i deras respektive lag är de kanske de viktigaste spelpjäserna och själva hjärtat i hela spelsystemet.
På vänster mittfältsposition spelade i Sverige Klas Ingesson som trots sina enorma kvalitéer som fotbollsspelare aldrig uppnådde någon riktig stjärnstatus. Lite som Andreas Ljunggren-Eriksson i Brage med andra ord.
I anfallet återfanns Kenneth Andersson - en lång och gänglig anfallare med näsa för mål - och Martin Dahlin - en snabb och spelskicklig forward. I Brage: Dragan Kapcevic - en lång och gänglig anfallare med näsa för mål - och Njogu Demba-Nyrén - en snabb och spelskicklig forward.
Enda positionen som felar är den mellan stolparna. Våran tunnhårige, meriterade målvakt som var älskad och hyllad av fansen lade handskarna på hyllan i fjol. Men medan Thomas Ravelli åkte till Amerika för att söka lyckan så skickade vi istället över vår sportchef för att söka efter en målvakt. Om det blir Bryan Meredith eller Patrik Carlgren som kniper platsen längst bak i bygget återstår att se, men om Gurra hade funnits kvar i Brage så hade han varit den perfekta motsvarigheten till Ravelli.
Nu finns det självklart en del att ifrågasätta i mina jämförelser, vilket jag med säkerhet kommer att få läsa om i kommentarsfältet nedan - inte minst det faktum att det är hyfsat stor skillnad på en VM-turnering och Superettan. Men om den här truppen kan knipa en tredjeplats i årets Superetta så skulle undertecknad bli minst lika lycklig som de svenska supportrarna var när VM-truppen knep sin bronsmedalj i USA.
Så till alla dom som korsat dalälven - alla dom som trott på allting som vi gjort, ska ni följa med oss västerut? Till Göteborg alltså. För det är där som vi nu på lördag börjar gräva efter guld i årets första tävlingsmatch.
Rämaläma!
