Dags att se sig i spegeln
?Hur många gånger har man inte hört att ett lag ska byggas bakifrån? Det där tråkiga tjafset om att man måste ha en stabil defensiv att luta sig mot om man vill skörda framgångar i fotboll. Lag utan ett bra försvar kallas ofta för fuskbyggen eller luftslott.
Italienarna snackar om sin catenaccio-fotboll som om den vore en helig skrift från Vatikanen. Där framställs defensiven som något vackert och beundransvärt, medan vi i Sverige ser ner på lag som bygger sitt spel på att försvara sig.
Brage har varit ett sådant lag i nästan hela sin historia. Köttmur och långbollar har varit dalkarlarnas signum, och därför har vi i perioder haft svårt att vinna åskådarnas hjärtan.
Kanske beror det på att Domnarvsvallens gräsmatta historiskt sett inte bjudit in till något skönspel. När jag intervjuade Stig Lindholm – bragesupporter sedan slutet av 30-talet – berättade han att Domnarvsvallens gräsmatta till mångt och mycket påmint om en leråker genom historien, och det är klart att det är lättare att bygga sitt spel på långbollar då.
Vi minns alla förra årets silly season. Spelarna som värvades som stjärnor var alla av offensiv karaktär. Allt fokus låg på att dessa spelare skulle ta Brage till nya nivåer, och när inte de levererade framåt samtidigt som det var stora hål i försvaret så blev det platt fall. Fuskbygge. Luftslott.
Dulee Johnson och Michael Kallbäck.
Pang-bom-tvärsist och degradering. Usch. Jag mår fan illa när jag tänker på det.
Men i årets IK Brage heter stjärnvärvningarna Peter Rosendal, Gustaf Sundström och Robert Hedman. Spelare som Patrik St Cyr och Adam Gradén har plötsligt fått nyckelroller i laget. Och när vår svagaste lagdel - anfallet - inte levererar så vinner vi ändå. För att defensiven gör sitt jobb!
Det är dags att ta lärdom av Italienarna och börja se försvarsspel som något vackert och beundransvärt. Det är dags att hylla Gustaf Sundström – den förlorade sonen som kommit hem som en hjälte, och Peter Rosendal – den första målvakten jag litar på sedan Gurra vaktade kassen. Det är dags att inse vilka hjältar Cyren och Myran är, som fick lämna plats åt ”stjärnorna” i fjol och som nu går in och visar vart i helvete skåpjävlet ska stå. Det är dags att vi ser oss i spegeln och frågar oss – vilka är vi egentligen? Är vi Barcelona? Är vi Real Madrid? Är vi Brasiliens landslag?
Nej. Vi är laget som smiddes ur järnverkets masugnar. Vi är sotiga dalkarlar från brukets hårda klimat. Vi är härdade som stål och ärrade av livets motgångar.
Vi är IK Brage, och vi är jävligt stolta över det.
Rämaläma.
