Grön & Vit: Det är mitt eget jävla fel
Jag får skylla mig själv. Jag var en idiot som klättrade så högt. Jag skulle ha hållit mig på en nivå som jag klarade av att hantera.
Men jag klättrade högre och högre. Mina vänner ropade på mig där nerifrån att jag skulle vara försiktig. Jag lyssnade inte. Jag fortsatte klättra. Till slut var jag högst uppe i toppen och tittade ner på alla nedanför och log ett belåtet leende.
Jag var kung över alla.
Sedan brast grenen jag stod på.
Jag föll. Allt gick väldigt snabbt. Jag passerade de som jag trampat på för att ta mig upp. Sträckte ut mina armar och vädjade om hjälp, vädjade att någon skulle greppa tag i mig och lindra mitt fall.
Ingen gjorde det.
Nu ligger jag här. Trasig och eländig. Sönderbruten och förnedrad. Blodig och smutsig.
Jag blickar upp på de ovanför mig, de som jag passerat två gånger. Först när jag klättrade upp, sedan när jag föll ner. De tittar tillbaka på mig. Ger mig en kort glimt av sympati och medlidande. Sedan vänder de på huvudet och återgår till sitt eget som om ingenting hade hänt.
Nu är jag förbannad. Jag reser mig långsamt upp. Min smärta försvinner i takt med att adrenalinet pumpar genom kroppen. Jag borstar bort smutsen från mina armar och ben och tittar uppåt med raseri i blicken.
Jag ska upp dit igen, om det så är det sista jag gör.
Räma.
Fucking.
Läma.
