Silly Season: Gräv där du står, Ola.
Borlänge. Stålstaden. Dalametropolen. I snart 150 år har Borlänge levererat stål till resten av världen. Det är kring Domnarvets Järnverk som staden är byggd. Inget järnverk – inget Borlänge.
Från min bostad i Hönsarvet är det bara en kort promenad upp till Bergebo-skogen med alla dess stigar och leder. Invid en av dessa stigar öppnas det upp en glänta mot staden som möjliggör en spektakulär vy över Borlänge. I förgrunden breder villataken ut sig som en matta framför betraktaren. I bakgrunden tornar de majestätiska bergen upp sig med Romme alpin som juvelen i kronan. Och mitt i staden – som om det vore en domkyrka – sträcker sig Domnarvets Järnverks mäktiga röda koloss med dess tre höga spiror upp emot den eldröda himlen.
I hundra år har Brage varit laget i folkets hjärtan. Allt sedan 1925 – då Domnarvsvallen snickrades ihop av arbetare från järnverket och Idrottsklubben Brage bildades – har klubben varit den dominerande kraften inom dalafotbollen. Domnarvets Järnverk blev arbetsgivaren och inkomstkällan för de fotbollsspelare som representerade klubben i amatöridealets Sverige. Järnverkets betydelse för klubben är likställt med dess betydelse för staden: Inget järnverk – inget Brage.
Men under seklet som gått har staden utvecklats till något mycket mer. En Dalametropol som med sin centrala placering blivit hela länets naturliga mötesplats, staden där alla de stora handelsjättarna positionerat sig. Det är också en stad som levererat artister i världsklass och som kryllar av skickliga musiker. Här kan man plugga till låtskrivare på högskolenivå, eller genom musikgymnasiet eller folkhögskolan få alla de förutsättningar man behöver för att lyckas som musikproducent. I kroglivet finns scener som möjliggör för de lokala musikerna att uppträda och pröva sina vingar, där Bragevännen och krögaren Benny Astors ’House of Blues’ är en personlig pub-favorit. För att inte tala om festivaltraditionen som staden besitter. För musikerna är Borlänge ett Mecka.
För mig är Borlänge nummer ett - det finns ingen annan stad jag hellre vill bo i. Här finns allt jag behöver. Jag har inte alltid bott här - jag är uppvuxen i Ludvika och har bott många år i Stockholm där jag träffade min fru. Men när tiden var mogen flyttade vi till Borlänge – och ingen av oss har ångrat sig ens för en sekund. Vi älskar staden – och det känns som att staden älskar oss. Min fru är sångerska och låtproducent och de möjligheter som staden gett henne har varit ovärderliga. Det var inte förrän vi flyttade hit som hennes kreativitet började blomstra på riktigt. Själv brinner jag för IK Brage och njuter av att ha promenadavstånd till Domnarvsvallen. Att dessutom få dra på sig Bragekläderna och kliva ut på sportfältets gräs och hålla i träningarna för klubbens 7-åriga flickor känns lika mäktigt som om jag skulle träna självaste A-laget. Nu får jag vara en del av denna stolta organisation som jag följt på distans i så många år. Vi har hittat hem – kort sagt.
Igår var det en till som hittade hem. Efter tre år i Gefle IF knackade Anton Lundin på dörren till Domnarvsvallens kansli och bad om att få komma hem. Ola öppnade dörren och sa: ’’Välkommen hem grabben’’. Alla vet vad han gått igenom. Alla vet varför han behövde byta miljö. Alla fattar att han, när han nu 29 år gammal kommer hem till sitt kära IK Brage, kommer att vara bättre än någonsin. I den här åldern har man släppt alla tankar på att bli utlandsproffs. Nu är det klubben som gäller. För staden, för laget, för supportrarna.
Ända sedan Oliwer Stark med sitt Bragehjärta signades i somras har en kittlande tanke vuxit inom mig. Vid den tiden hade vi visserligen fortfarande god chans att gå upp i Allsvenskan, men som det utvecklades visade det sig att det lagbygge som skulle peaka säsongen 2024 misslyckades med att föra upp Brage till ett Allsvenskt hundraårskalas.
När vi nu ska bygga om och bygga nytt har vi chansen att göra det på ett annat sätt. Vi har chansen att bygga ett lag med en stomme av spelare från Dalarna. Spelare som brinner för klubben och som har den där krigarmentaliteten som vi mest såg i de bakersta leden förra säsongen. Där härföraren och Borlängesonen Alexander Zetterström backades upp av Hoforsgrabben – Superettans bästa målvakt – Viktor Frodig. Hofors ligger visserligen precis utanför Dalarnas gräns, men Viktor är noga med att påpeka att hans pappa är från Borlänge. Krigarmentaliteten finns också hos Pontus Jonsson och Ferhan Abic som båda utbildats i Brages Akademi, men jag vill hävda att bristen på speltid hämmade deras fulla potential.
Bland de som ryktas vara aktuella för Brage finns mittfältaren Noah Östberg som spelar i Djurgårdens akademi och som varit uttagen till de olika pojklandslagen. Noah är son till Brages gamla mittbacksgeneral – Ludvikabördige Mattias Östberg, som förutom grönvitt spelade för bland andra GAIS, Häcken och Djurgården. En värvning av Noah skulle passa perfekt in i mitt drömlag av spelare med dalakoppling.
Fortsättningsvis vill jag lyfta fram en 27-årig forward som öst in mål i Enköpings SK de senaste säsongerna. Kapten Z:s lillebror Linus var med sina 18 mål förra säsongen högst delaktig i att spela upp Enköping i division 1. Totalt har Linus gjort 63 mål på 84 matcher under sina 4 år i Enköping. Kanske är han i sin bästa ålder just nu och han har en lång period av stadig målproduktion bakom sig. Dessutom är han fostrad i IK Brage. Linus borde stå högt upp på Ola Lundins önskelista.
Och ska vi förresten inte ta och kalla hem Oscar Lundin också, när vi ändå snackar brorsor? Vi vet vad han kan och om inte annat för breddens skull. Antons tvillingbror har sju säsonger i Brage i ryggsäcken och representerar just nu Falu BS. Är väl bara att plocka hem honom också kan jag tycka när vi nu ska fira hundra år.
Vad vet jag. Kanske är det tur att jag är knattetränare i klubben och inte sportchef. Men jag vet att Athletic Bilbao är en av tre klubbar som aldrig någonsin åkt ur Primera División, tillsammans med Real Madrid och Barcelona. Bilbao har en oskriven regel – att endast ha spelare från Baskien i sin trupp. Denna filosofi är inte något nationalistiskt högertrams, det handlar om att de i sitt hjärta tror att det leder till bättre sportsliga framgångar än om de skulle överge denna tradition. Och de har sannerligen fått rätt. Klubben ligger för närvarande 4:a i La Liga och skördar stora framgångar i Europa League. Kanske är det något för Ola att fundera över.
Något annat som Ola och hans kollegor på kansliet behöver fundera över är Brages akademi. Helsingborg kontrakterade åtta spelare från sin akademi förra säsongen, en säsong där de länge såg ut att knipa en allsvensk plats. Deras fotbollsgymnasium är fyraårigt i stället för tre, vilket de hävdar är en del av framgångsfaktorn. Ingen av våra akademispelare lyckas ta sig in i A-laget utan att först ta omvägen via division 2 eller 3. Är det för att akademin är för dålig eller för att Brage inte vågar ge de unga talangerna chansen att utvecklas i en elitmiljö när deras utvecklingskurva är som skarpast? Troligtvis en kombination av de båda.
Av de som lämnat truppen hittills återfinns Henry Sletsjoe, Chistopher Redenstrand, Filip Sjöberg, André Bernadini och Adil Titi. Oskar Ågren väntas säljas till GAIS för en spottstyver och Ieltsin Camoes kommer säljas till högstbjudande. Johan Arvidsson kommer troligen skriva på för den nyblivna seriekonkurrenten Kalmar FF.
Många namn ska ersättas och det blir sannerligen ett tufft jobb att fylla alla tomma platser i omklädningsrummet med den begränsade ekonomi som vi besitter.
Mitt tips till Ola: Gräv där du står.
