"Det är inte dig det är fel på, det är mig..."
... Eller ett plågsamt försök att trycka in runda bitar i fyrkantiga i hål.
Jag har med stort intresse följt diskussionerna som följt Häckens miljonman Srdjan Hrstic. När den gänglige serben kom förra sommaren blev han inte bara jämförd med Zlatan Ibrahimovic, utan också där och då bollklubbens dyraste nyförvärv någonsin. Det var en ny verklighet för alla gulsvarta getingar, den där tresiffrigt antal miljoner trillat in och där kravbilden gått upp utefter det. När jag själv började följa föreningen i hjärtat fanns det en helt annan strategi än att värva storstjärnor. Förvisso hade vi haft Töfting-gate, den strulige dansken som förvisso gav en viss "No respect"-status till BKH, men ute på planen blev det inte mycket mer med det. Diego Lugano var kanske inte en stjärna på det där diviga sättet när han kom som Töfting, men var en desto bättre värvning överlag. Ändå blev det inga större framgångar med ståtlige mittbackspjäsen på plan.
Istället hade Sonny Karlsson en annan tanke med Häckens lagbygge.
Tidigt förstod han att bollklubben inte skulle kunna värva de spelarna de skulle vilja ha. Om någon av storklubbarna ville ha samma spelare skulle de gulsvarta falla platt. Och även om bankkontot redan på den tiden var välfyllt så fanns det en utmaning i att locka till sig spelare som bara ville åt pengarna. Skulle de vara motiverade att ge sitt yttersta eller bara "casha in"? Risken fanns att BK Häcken skulle bli "den dumnaiva, men rika kusinen från skärgår´n" som gladeligen betalade ut megalöner utan att få särskilt mycket mer uträttat. Den faran såg dåvarande sportchefen Karlsson tidigt och bestämde sig för att bygga annorlunda.
Under flera säsonger fanns det en uttalad strategi att Häcken. Givetvis skulle satsningen på akademin fortsätta, likaså skulle de stabila spelarna och karaktärerna med spetskompetens (inte sällan från den afrikanska kontinenten) få plats i truppen. Men Karlsson hade ett särskilt öga till "de trasiga". Spelarna vars karriärer hade gått i stå, de som kanske hade haft någon glimrande säsong, sedan gått utomlands och därefter kommit hem med svansen mellan benen. Inte sällan med ett skamfilat rykte och efterhängsen skadehistorik.
Det känns som oceaner av tid sedan Mathias Ranegie spelade fotboll på Rambergsvallen, men faktum är att det "bara" är tretton år sedan sist. Ranegie var megatalangen som öste in mål i Lärje / Angered, för att sedan plockas upp av stora och mäktiga IFK Göteborg. Där gick det sämre, betydligt sämre. Tydligen hade Ranegie svårt att passa tider och kom inte alls överens med den sportsliga ledningen. Det blev fjorton matcher och ett mål över två säsonger innan flyttlasset gick till Holland och Go Ahead Eagles (klubben där det känns som att svenska talanger lämnas för att dö). Det gick bättre, eller i varje fall snittmässigt. Ett mål på fem matcher är ju bättre än ett mål på fjorton.
Med det i bagaget kom den store och starke Ranegie hem till Göteborg säsongen 2009. Trots att han varit både utomlands och spelat för dåvarande meste svenska mästarna hade han inte bevisat sig på en högre nivå. Det hade inte ens blivit 20 matcher på tre säsonger, och knappt två mål. Det var inte direkt så att tabloidpressen hängde på låset när BK Häcken utannonserade att de skrivit kontrakt med Ranegie och till en början visade sig den avsaknaden av uppmärksamhet vara korrekt. På 29 matcher blev det 6 mål. Trots avsaknaden på utdelning gick det bra för laget - BK Häcken hamnade femma som nykomling i allsvenskan 2009.
Peter Gerhardsson, som hade tagit över 2009, fortsatte att satsa på Ranegie trots att det inte direkt fanns tecken på att han skulle blomstra. Han fick kontinuerligt med chanser och fick "spela sig i form". Även om skörden blev en fördubbling under 2010 (12 mål) och en tredje plats i skytteligan gick inte tryckpressarna varma. Kanske var det för att den unge Mathias var "best of the sämst" när Alexander Gerndt och Denni Avdic stod för 39 strutar tillsammans, med god marginal till resten av listan.
Men 2011, då lossnade det.
Ranegie fullkomligen sprutade in mål och var i det närmaste ostoppbar. 25 år fyllda hade råämnet och talangen äntligen fått islossning. Det blev 18 mål på 22 matcher innan flyttlasset gick till Malmö FF, en infekterad övergång som troligtvis aldrig hade skett idag. Där fortsatte att han trycka in ytterligare 13 mål på 26 matcher innan han återigen lämnade, denna gång för Serie A och Udinese. Det blev förvisso landskamper, men därefter hade karriären redan nått sin zenit. Bortsett från en låneperiod i Kina och sin sista säsong som spelare (2018 i Syrianska) blev det aldrig tvåsiffriga igen för Ranegie.
Så, nu undrar du säkert varför jag skriver om Ranegie i en text som ska handla om Srdjan Hristic (tro mig, det undrar jag också, så vi får se var vi landar)?
Min tanke landar osökt på de där citatet där någon försöker trycka in runda saker i fyrkantiga hål. Att försöka pressa in saker (inte sällan människor) i ett system som redan från början är dömt att misslyckas. Anders Hansen, TV-psykiatrikern, gör ett stort nummer i sin senaste hit "Din personlighet" (finns på SVT Play, mycket sevärd) av att vi i större utsträckning än vi tror är våra gener. Att vi borde vara mer förlåtande mot oss själva när resultaten inte är önskvärda, att målet inte nödvändigtvis är anpassat efter indviden och dess styrkor och svagheter.
Ranegié var givetvis ingen dålig fotbollsspelare när han kom till IFK Göteborg. Inte heller när han var i Holland. Men där och då passade han inte in i det överrådande systemet. Sättet de lagen spelade fotboll passade troligtvis inte honom, kanske inte heller kulturen och allting annat runt i kring. Istället kom han hem till en klubb som hade en filosofi som passade honom, som gav honom tid och lät honom växa. Till sist fick såväl föreningen som han själv utdelning och det rejält. Malmö FF hade också en fungerande modell för honom, om än inte riktigt lika tvärtsäkert som det hade varit på Hisingen. Därefter går det väl förstås att diskutera om inte nivån var för hög för den gode Mathias, men min poäng står fast - Han var ingen dålig fotbollsspelare när han var i IFK Göteborg, men inte heller en så pass bra sådan att han skulle spelat i Serie A. I hans fall tror jag mycket handlade om att ha rätt system, rätt folk omkring sig och rätt kultur. För att inte glömma att mognaden också måste finnas där.
Diskussionen går att dra vidare till fler gulsvarta bekantingar.
Minns ni till exempel Gustaf Nilsson? Mannen som nickade in Sveriges reducering mot Portugal så sent som i torsdags. Hade någon för fyra år sedan sagt att Gustaf Nilsson en dag kommer att spela för svenska landslaget, göra mål mot Portugal, ha en fin utlandskarriär och spela åttondelsfinaler mot Fenerbache i Conference League hade nog de flesta skrattat. Där och då var det ett osynligt spöke som lunkade på topp i ett många stycken välfungerande lag (2020, säsongen han lämnade, landade BKH på medaljplats i allsvenskan). Så hade det också varit länge för den unge talangen. När han var 18 år dundrade han in i allsvenskan med sin spänst och tryckte in sex mål för sitt Falkenberg, kanske inte en överdrivet imponerande siffra men med tanke på sin ålder ansågs han vara en supertalang. Danska Bröndby fick till sist hans signatur och därefter följde många mörka år för Nilsson. Under tre säsonger lyckades han göra totalt sju (!) mål på 56 tävlingsmatcher och ansågs vara ett sådant praktfiasko att Bröndby gladeligen sålde honom till BK Häcken. Där blev resultatet än skralare, två mål på 19 matcher innan han kom hem sitt FFF igen. Där uteblev också succén, efter sex matcher utan en enda fullträff lämnade han så Sverige mot vad som ansåg förgott.
Istället förde han en undangömd tillvaro i SV Wehen Wiesbaden i tyska tredjedivision. Knappast glamoröst, men plötsligt fick han det att lossna. Tre mål första säsongen blev 14 den andra. Därefter blev han såld till belgiska Royale Union Saint-Gilloise där han gjort mål i europeiska cupmatcher och numera är en del av det svenska landslaget.
Var Gustaf Nilsson en dålig fotbollsspelare när han var i BK Häcken, Bröndy eller sista vändan i Falkenberg? Troligtvis inte. Men där och då fanns inte rätt system, rätt idé eller för den delen rätt kultur och mognad. Trots allt hade Nilsson floppat i tre danska klubbar och två svenska, det var inte mycket som tydde på att han skulle spela för Sverige. Det var svårt att se den utvecklingen komma, men efter ett tag kom den. Det handlar bara om att hitta lösningen.
För att någonstans summera tiden i "minnenas allé" kan vi ta något mer närbesläktat - Ola Kamara. Norrmannen som kom in med pompa och ståt förra året och som skulle ersätta skyttekungen Alexander Jeremejeff. Mannen som bara två år tidigare hade dundrat in 19 mål i MLS var egentligen "alldeles för bra för allsvenskan" (det är alltid en varningsflagg när det uttalandet kommer), men till Hisingen kom han. Resultatet vet vi redan - Noll allsvenska mål av en värvning som troligtvis kostade skjortan. Därför kom det förstås som en lättnad när han såldes till Oslo-laget Vålerenga. Storstadsklubben tackade och tog emot och presenterade honom i onsdags. På torsdagen tackade samma Kamara tillbaka genom att dunka in sitt första mål i nya klubbdressen på åtta spelminuter och sedan assistera fram till ett annat mål innan Vålerenga avgick som segrare. Visst, norska andradivisionsfotboll kanske inte ska hyllas till skyarna, men vi gulsvarta ska nog inte vara så snabba på att döma norsk fotboll baserat på egna europeiska erfarenheter. Vi pratar trots allt om ett land som har mer än tio placeringar upp på oss gällande UEFA-koefficenten.
Samma fråga kommer tillbaka - Var Ola Kamara en dålig fotbollsspelare när han spelade i BK Häcken? Bevisligen tyckte såväl Högmo som Paco så, men det är klart det är förbluffande att samma spelare bara behöver åtta minuter i sin debut innan han nätat.
Någonstans landar jag i att det många gånger handlar om att hitta rätt system, ha rätt miljö och kultur och rätt personer i kring för att en spelare ska lyckas. Med det sagt tror jag inte att en tränare ska anpassa hela sitt spelsätt så att en enskild individ lyckas, men det är nog så värt att tänka att det inte nödvändigtvis handlar om Hristic (och DÄR kom han tillbaka i texten) och hur pass bra han är, utan mer hur väl han passar in i BK Häckens spelsätt. Det må låta som en semantisk skitsak, men det är en rätt stor skillnad på att "inte passa in" och att vara en dålig fotbollsspelare. Flera har säkert varit med om det i sin civila karriärer - Att inte passa in på ett jobb för att sedan vara bländande på nästa. Samma sak är det ju förstås med elitidrott.
Detta innebär förstås att ett stort ansvar hänger på den sportsliga ledningen. Att välja ut spelare som passar snarare än att någon som har attribut vi inte har någon nytta av. Att värva en tung target när en vill bedriva snabb kontringsfotboll är förstås ingen bra idé, inte heller att värva en späd mittback på 165 cm när en spelar i ett lågt stående positionsförsvar vars uppgift är att nicka bort inlägg. Det gäller att veta vad en vill ha snarare än "vad som ser nice ut", helt enkelt. Det är därför vi åt andra hållet inte ska vara så snabba på att döma ut spelare som inte lyckats i andra klubbar. Det kan mycket väl vara så att vårt spelsätt passar den spelaren bättre än hans förra arbetsgivare, precis som för Ranegie.
För övrigt gjorde Hrisitc sex mål och ett assist i tävlingsmatcher för BK Häcken förra säsongen. Lika många som Ranegie, men på betydligt färre matcher (och i en betydligt yngre ålder än jämförelseparten). Jag tror att tålamodet måste finnas där och att fortsätta ge spelare chanser, speciellt om vi tror på dem. Om vi börjar bli den där föreningen som "inte har tid att vänta på att någon ska bli bra" har vi förlorat en av våra största konkurrensfördelar gentemot storklubbarna - Vårt tålamod. Det fanns en anledningen till att experter menade på att vårt guld 2022 handlade det om att vi tålmodigt hade byggt upp föreningen till den punkten. Nu vore det ett dumt tillfälle att överge den strategin.
Självklart finns det gränser för allt, även tålamod har gränser, men ser vi dubbla skörden mot ifjol av den gänglige serben är jag mer än nöjd. Då är jag till och med förväntansfull inför 2025.
