Det är okej att inte gilla damfotboll...
... Men givetvis helt förkastligt att vara en motståndare till den.
Nä, jag kan inte påstå att jag gjort någon form av SIFO-undersökning. Jag kan inte heller med lite gnutta sanningsböjande påstå att jag gjort någon form av djupare efterforskning. Inte ens kan jag drista mig till att jag gjort en egen, högst anekdotisk och mini-empirisk studie bland mina nära och kära. Det har jag inte, men jag vågar nog påstå att den stora majoriteten som hänger här inne på Svenska Fans började sitt idrottsintresse med att följa ett herrlag.
Och när jag säger majoriteten så höftar jag till det med 99 %.
Minst.
Det i sig är förstås inget märkligt. Knappt ens något att höja ögonbrynen åt. Många av oss har följt våra hjärtans lag i många år, i vissa fall decennier (som i fallet med undertecknat som är helt klart på fel sida 30-strecket). I tider då damers idrottande inte alltid fick något större rampljus, då de i vissa fall fick smugglas in i pojklagen för att ens få utöva sin sport. Jag säger det inte som något jag är stolt över, utan mer som ett faktum att då var då. Vi visste inte bättre. Jag menar, vi hade ju inte särdeles många kanaler på våra TV-apparater heller. Tiderna förändras.
Jag minns första gången jag såg på damfotboll.
Året var 1995 (skall utläsas högt med historisk journalröst) och Sverige hade hemma-VM och om inte minnet sviker visade SVT turneringen i sin helhet. Jag minns en chockartad inledning där Sverige torskade mot Brasilien inför ett fullsatt Olympia (brasiliskorna var inte riktigt lika erkänt bra då som de är nu). Kommer också ihåg hur Sverige på ett heroiskt sätt, bland annat av ett mål signerat Pia Sundhage, vände och vann mot Tyskland i en nyckelmatch i gruppspelet. Dessvärre minns jag också en förkrossande straffläggning mot Kina i kvarten och respass, men jag fortsatte att följa VM med ett oförminskat intresse ändå. Jag visste det inte då, men där föddes nog intresset för fotboll som en mer holistisk sport. Att det inte bara var herrar som tävlade, inte bara karlar som räknades. Alla kunde spela och tävla i fotboll, oavsett kön, hudfärg och ålder. Fotboll var, och är, en sport för alla.
Med det sagt ska jag inte vara någon hycklare.
Jag ser mer herrfotboll än vad jag tittar på damernas diton. Det är inget ställningstagande, utan mer så som det är. Mitt intresse började med herrfotboll och förgrenade sig ut även till andra delar av samma idrott. I egenskap av Häcken-supporter ser jag betydligt fler matcher med vårt representationslag för herrar, inte minst på plats, gentemot vårt damlag. Återigen, det är inget ställningstagande, utan har mer med intresse och naturlig fallenhet. Kanske hade det varit annorlunda om mitt intresse hade börjat med ett damlag. Om Sveriges herrlandslag hade floppat i VM 1994, när jag var uppe under de sena nätterna, och damerna istället hade tagit guld 1995, hade mitt engagemang varit omvänt idag? Det får jag förstås aldrig reda på, men det är en intressant åskådning som jag absolut tror har någon form av sanningshalt. För precis som att ens val av favoritlag inte alltid har rationella förtecken (aka "de hade snyggast tröjor") gäller säkerligen det i allra högsta grad även här.
Genom åren har jag sporadiskt följt damfotbollen, både på plats, i TV-soffan och även i egenskap av tränare. Jag kan helt ärligt, utan någon form av asterisk, säga att det är exakt samma sport. Det är samma regler och samma känslor. Glädjen över en vinst och bedrövelsen över en förlust är lika stor oavsett om det herrar, damer och barn som spelar. Där är det ingen skillnad för mig.
Och nej, innan vi fortsätter vidare - Jag fattar att det förstås FINNS en skillnad mellan dam- och herrfotboll. Men den stavas inte i regler, den beskrivs inte i känsloutfall. Självklart finns det rent fysiska skillnader och i en hel del fel även kvalitetsmässiga sådana. Så för att få det ur världen; Damspelare springer inte lika snabbt. De skjuter inte lika hårt. De kan inte hoppa lika högt. Självklart gäller det inte alla, men drar vi ett snitt över alla damer och herrar som kickar på en boll varje vecka kommer vi märka av dessa skillnader. I stor utsträckning är fotbollen en fysisk kontaktsport och det kommer aldrig ändras. Fysiken är en viktig faktor inom sporten och det är därför ett svensk damlandslag kan få stryk mot ett pojklag, trots att de rent hierarkiskt ligger på extremt olika platser inom sina respektive silos.
Nej, att det inte finns skillnader i fysik och, om vi så vill även kvalité, skulle vara ett närmast sektlikt påstående. Självklart finns det oceaner av differenser mellan herr- och damfotboll på dessa områden. Men skillnaderna finns inte bara mellan herr- och damfotboll, utan även inom respektive "silo" (i brist på bättre ord). Det är en djäkla skillnad att se på när Lekstorps IF spelar boll i Divison 6 (sist jag kollade) och när BK Häcken spelar i toppen av allsvenskan, precis som det också är en kvalitesskillnad mellan de sistnämnda och Manchester City i Premier League. De är snabbare, starkare och uthålligare. Det är i det närmaste samma typer av resonemang som de mellan herr- och damfotbollen, men istället inzommat till en annan nivå. Att följa ett herrallsvenskt lag och konsekvent strunta i damfotboll med invändningen att "de är för dåliga" faller rätt platt när vi ser hur våra inhemska lag beter sig mot internationellt motstånd.
Innan vi går vidare - Detta är inte en text där jag försöker omvända personer som inte följer damfotboll att plötsligt göra det. Även om jag kan stava /relativt hyggligt) så tror jag att mina övertalningsegenskaper är kraftigt begränsade här och att motståndet kommer att vara tufft. Det är inte heller mitt syfte, utan något helt annat som jag plockat upp på allehanda forum på Svenska Fans, men på Häckens forum i synnerhet.
Att damfotbollen inte faller alla i smaken är ingen hemlighet, och det är givetvis helt okej. Ibland är det inte svårare att en helt enkelt inte har intresset. Det kan vara som för mig ovan, att ens intresse började med ett herrlag och har sedan etsat sig fast där. Det är förstås inget kriminellt beteende, en rår inte för vad en gillar och vad en har för hobbys. Men det är också en väsenskild differans mellan att "inte ha ett intresse för damfotboll" och att aktivt motarbeta den.
Mitt syfte här är inte att utmåla namn eller att kasta folk under bussen, men detta är ett beteende som jag med relativ frekvens ofta ser på Hisingens stolthets egna nätforum. Att så fort damfotboll kommer på tal så ska det ridas ut allehanda riddare för "herrfotbollens försvar" (som om den behövde det till att börja med). "Jaså, damerna hade 4000 på läktarna och nytt rekord? Det är ju under herrarnas snitt", "vem bryr sig om damfotboll, landslaget får ju stryk mot femtonåringar" eller "alla som tycker damfotboll är mer intressant än herrfotboll är idioter" är bara ett axplock (och i viss mån en parafrasering för att uppnå effekt, det skall erkännas) av det som kan skönjas så fort damfotboll kommer på tal.
För mig personligen är detta märkligt. På alla banderoller, alla reklamskyltar och i princip varenda PR-grej basuneras det självklara ut från Bollklubben - "Fotboll för alla". Att det inte spelar någon roll vilken hudfärg en har, vilken sexuell läggning en har, vilken ålder en har, vilka eventuella handikapp än en må ha - Fotbollen är till för alla. En av de orsaker som gjorde att jag en gång i tiden föll för Häcken var just den inkluderande stämningen. Den där alla var välkomna, där alla fick umgås och var lika mycket värda. Plötsligt ser jag en klick av personer, som dessvärre kanske är större än en klick är jag rädd, som aktivit motarbetar detta arbete. Som inte låter forumposter om damlaget gå obemärkt förbi utan att det ska kölhalas. Det är nästan som att de ser damfotbollen som ett hot, något som inkräktar och tar plats från deras herrfotboll. Trots att det inte finns några sådana signaler, alls.
Varför håller man ens på ett lag som BK Häcken, med den tydliga agendan klubben har, om en är helt emot potentiellt 50 % av alla som skulle kunna tänkas sympatisera med den? Är de emot prideflaggan också? Struntar en också att kolla på sina barns fotbollsmatcher för att det "ändå inte kan mäta sig med herrfotbollen"?
När jag blir lite ledsen över detta faktum går jag sedan in på motspelares forum, så som IFK Göteborgs och Malmö FF: s. Där läser jag supportrar som är stolta över sitt damlag. Där flera kan namnge spelare, prata om potentiella värvningar och genuint känna glädje över sina representationslag på damsidan. Givet att jag tror att en del av förklaringen stavas att dessa delar av deras respektive förening har fått växa organiskt, till skillnad från Häckens så kallade "uppköp" av Kopparberg, och att det troligtvis har en finger med i spelet tror jag inte att det är hela sanningen.
Jag ska erkänna att jag var kluven när sammanslagning med Kopparbergs var på tapeten. Som många av er vet har jag ett förflutet i Häckens damsektion. Jag vet vilka förutsättningar de haft, att det i många år handlade om att växa organiskt och att inte "köpa sig" till framgång. Plötsligt stod vi där, bara år senare, och ville göra just detta. Jag var inte alls hundra på denna inriktning, men för mig bottnade det i föreningens filosofi - Att fotbollen ska vara för alla. Utan en elitförening i stan skulle troligtvis en halv (om inte en hel) generation av flickor gå förlorade. I bästa fall skulle de satsa på andra idrotter, i sämsta fall sluta röra på sig helt. Och även om jag inte alls gillade idén så kände jag att en liten flickas dröm om att få följa och drömma om en plats i ett elitlag i vår del landet vägde tyngre än vad som kändes genuint och riktigt ur ett fotbollsperspektiv. Att jag, som en ytterst priviligerad medelålders vit man, inte skulle sätta mig på tvären och låta tusentals flickor få sluta drömma. Att de, precis som alla pojkar, hade rätt till att drömma lika stort och lika vackert.
Där och då märkte jag att det fanns en annan förgrening inom föreningen. De fanns de som tyckte att det var fel av rent idrottsmässiga grunder. Jag kunde både förstå och relatera till dem, men det kändes också som att många använde det som ett svepskäl. De ville inte ha någon damfotboll i sin förening. Det skulle bara vara herrfotbollen och herrfotbollen allena.
Jag kan som sagt förstå att en inte är något fan av damfotboll. Att en tycker att det är ett överhypat fenomen som får alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag fattar det även om jag inte delar känslan. Och det är helt okej att känna så. Det är också okej att kritisera damfotbollsspelare, tränare och föreningar på samma premisser som herrarna. Jag vill att vi ska kunna diskutera lösningar för att göra damfotbollen bättre, inte om den har rätt att finnas eller ej. För det finns de som inte vill hitta just lösningar, utan undergräva snarare än att bygga.
De som går från att "inte ha något intresse" till att aktivt motarbeta ett helt kön (inte bara kritisera, utan motarbeta med en tydlig agenda) med det ljumma omdömet om att det "inte är riktig fotboll". Som använder varje given chans att sparka på de som redan ligger. Att försöka släcka rampljuset för de som fortfarande slåss för att de ska bli tagna på allvar. Att använda varje given chans att racka ner på någon vars största "fel" var att de föddes som kvinna och tyckte om att spela fotboll. Finns det något som är mer kvinnohatande? Vet deras fruar, flickvänner, systrar, kvinnliga vänner och kollegor - deras mammor - om att de inte bara "ogillar damfotboll", utan helst av allt ser att den helt försvinner från deras förening? Att de helst vill utrota denna del av fotbollen för att det inte passar i deras världsbild?
Jag hoppas innerligt att ni skäms när ni läser detta.
Och att nästa gång ni läser något om damfotboll att ni tränar på er självbehärskning. Det går att ogilla damfotboll och att ändå inte ha ett problem att den existerar. Att få njuta av sin herrfotboll och ändå inte se damfotbollen som en fiende.
Allt som krävs är att strunta i SKICKA-knappen.
