Måndag morgon...
...och jag slogs i natt av ingivelsen att mirakel existerar. Först nu förstår jag - i år tog vi ett av klubbens mest osannolika av guld.
Egentligen är det konstigt att ingen reagerar över Andreas Yngvessons kommentar till Sydsvenskan där i omklädningsrummet efter 1-0 mot Elfsborg. Yngwies tomma ansikte och ett par läppar som låter oss förstå att det mer är lättnad än glädje som präglar honom. "Lättnad"?! Hur kan det ha blivit så förbannat fel?
Malmö FF:s säsong 2004 var egentligen dödsdömd. Stjärnanfallaren som värvades visade sig vara ett okontrollerbart psykfall, mittfältseleganten med det irrationella steget vägrade underkasta sig kollektivet, den återvändande världsbacken fick sin säsong spolierad av skador och hans kollega i mittförsvaret gav sig av mitt i brinnande guldstrid. Ändå vann vi. Det är makalöst.
Sällan har en säsong varit så turbulent som Malmö FF:s 2004. Fotboll är en lagsport och när har det funnits element som varit så destruktiva för sammanhållningen som det funnits i år? Igors och Tobias respektive ordervägran har sannerligen satt vår general på prov. Det har handlat om dagisfasoner och en sällan skådad brist på professionalitet. Ändå höll gruppen så pass hjälpligt samman att den klarade att resa sig till slut.
Men mest av allt beundrar jag laget för att de klarade av transitionen från det inarbetade 4-4-2 till 3-5-2 och sedan tillbaks igen. Systemleken kunde ha varit nådastöten för våra gulddrömmar, men trots allt lyckades gruppen hantera idéskiftet och hitta tillbaka till tryggheten igen.
Det finns fortfarande idioter, sportimbecilla journalister, som går runt och lever i en självdeklamerad "Real"-myt. Malmö FF troddes, trots all turbulens, vara någon slags Allsvenskt überlag som inte skulle kunna tappa den givna seriesegern. Så fort begreppet "Real" var myntat så brast det så pass mycket i dessa nyhetsmäns självrannsakan, att de inte för sitt liv kunde förstå varför begreppet var obsolet.
För här är sanningen; Malmö FF är lika mycket "Real Malmö" som AIK är Stuttgart. Bara en byfåne kan ens få för sig att döpa ett Allsvenskt lag, som på sin höjd förstärkt sitt lag med en och annan spelare i svensk toppklass, efter en stjärnklubb som värvar alla de största namnen på världsmarknaden. När var det vi blev "Real Malmö"? När vi ersatte skyttekungen Ijeh med Igor Sypniewski? Eller var det när vi lät forna MFF:arna Patrik och Yksel få återvända hem igen?
Nåja, media är media och kommer alltid att förbli så.
*****
Idag börjar vår andra vecka som svenska mästare. Jag njuter fortfarande. Igår plockade jag fram Guld-VHS:en igen (Göteborgs- och Elfsborgsmatchen samlad på en gyllene kassett). Och jag kan inte hålla tillbaka tårarna när det där underbara jublet kommer, en halvminut efter den avgörande slutsignalen. Det är så vackert så vackert.
*****
Gårdagens Manchester-derby utgjorde skönt fotbollssurrogat fram till Royal League kickar igång på torsdag. Och en poäng till mitt kära City kändes som en halv seger. Varför värvade du inte Majstorovic till den virriga backlinjen, Keegan?
*****
Grattis Djurgården! Tycker faktiskt att det var kul att ni tog det mitt framför näsan på 100-årsfirande IFK. Och den där utvisningen? Solklar. Det är inte Sundells fel att Kalle Svensson försöker köra struts-metoden vid det första gula kortet. Men vad i helvete håller ordningsvakterna på med?
*****
Ni som inte sett Olof Persson-inslaget från förra helgens Sportspegel gör bäst i att ladda ner det från svt.se med en gång. Bakfulle kung Ölof är fan hesare än en förkyld Leif "Smokerings" Andersson med ett sandpapper i halsen.
*****
Himmelriket rustar redan nu inför nästa säsong och det ser oerhört ljust ut på redaktionsfronten! Jag vågar lova att Himmelriket anno 2005 kommer hålla toppklass, även utan de självklara avbräcken Ernst och Kjelldén.