Månadens Söderst@dionlirare i augusti - Mikael Andersson
För femte gången koras Månadens lirare. Och i stenhård konkurrens går utmärkelsen till en som verkligen förtjänat den genom mycket hårt arbete …
… den här månaden var nog den tuffaste hittills. Jag menar att diskussionerna inom redaktionen gått högre än vanligt (och det har ju inte direkt varit lugna tidigare) då det gällde att plocka fram den Hammarbyare som varit bäst under augusti. Att välja ut en spelare bland alla underbara lirare vi har i laget var inte lätt. I stort sett hela laget har varit uppe till diskussion, men tillsist så föll pusselbitarna på plats och det är med en sann glädje direkt från våra hjärtan vi presenterar Mikael ”Micke” Andersson som Månadens Söderst@dionlirare i augusti.
Redaktionens motivering lyder så här:
Mikael Andersson är en av få spelare som alltid ger sitt yttersta. Det spelar ingen roll om det handlar om uppmärksammade matcher i allsvenskan eller en mera undanskymd tillvaro i B-laget. Det spelar heller ingen roll om det är en träning på Stadshagen en kall måndagmorgon i februari, ett avkopplande eftermiddagspass i ett sommarvarmt La Manga eller ett vanligt träningspass på Årsta. Micke ”kör på” utan det minsta gnäll, och så har han gjort sedan han 1998 kom till Hammarby. Hans nästan osannolikt professionella inställning har gjort att han mycket välförtjänt tagit en ordinarie plats på innermittfältet i allsvenskan bästa lag år 2001. Och utan Mickes insatser skulle inte Hammarby vara där man är i dag. Micke är ”hjärtat” i organismen Hammarby. Utan hans ständiga ”pumpande” upp och ner skulle den inte var lika välmående. Vidare gör Micke det defensiva arbetet till en konstart. Tänk att man kan uppskatta hans justa glidtacklingar på samma sätt som ett vackert mål. Och att en närkamp i Mickes regi kan förvandlas till en ren skönhetsupplevelse. Han ställer om till defensivt arbete på ett sätt som får Mona Lisas leende att blekna. Men Micke har mer än defensiva kvaliteter. Han står för tyngd och målmedvetenhet i anfallsspelet, och han gör inte bara mål, utan han gör dem befriande kraftfullt. Tack Micke – du har genom idogt arbete verkligen gjort dig förtjänt av en mycket, mycket stor keps.
Micke är en spelare som berör, inget snack om den saken. Han värvades 1998 från Malmö FF av Rolf Zetterlund som en offensiv spelare och målgörare. Micke jämfördes då med Mats ”Masse” Magnusson. Hammarby var nykomlingar i allsvenskan och det fanns som vanligt inga pengar till spektakulära nyförvärv. Rolf kände väl till Micke från sin tid som tränare i Malmö. Micke var välutbildad fotbollsmässigt, skolad i Malmös proffssatsning och han var billig. Det fanns många som ifrågasatte värvningen, men Rolf såg då något i vardande som andra missade – Micke hade en stor utvecklingspotential och ett användbart allroundkunnande.
Micke kommer in i laget som något av ett yrväder … han spelade någon träningsmatch längst fram, men Rolf satsade i stället på Hasse Berggren och Kim Bergstrand. Micke fick snällt ta ett steg tillbaka då Rolf snabbt ”skolade” om honom till innermittfältare. Debuten på mittfältet från start sker i den minnesvärda matchen mot IFK Norrköping i Svenska Cupen, seger med 5–0. Inte heller när Hammarby senare ”går över” till tre forwards så fanns det plats för Micke längst fram.
Utan att gå till överdrift kan vi väl säga att Micke snabbt delade in supportrarna i två läger. Ett som hyllade honom som en kung. Han hade till och med en ”egen” hemsida på nätet under året. Den andra gruppen gillade inte honom alls och gnällde högljutt på i stort sett allt han gjorde. Hammarby slutade fyra i serien och en del ville ge Mikael en stort del i den prestationen, men det var långt ifrån alla som uppskattade hans sätt att spela fotboll.
Om 1998 var ett stormigt år så var det inget jämfört med vad som väntade Micke under 1999. Rolf och Micke fick bära huvudansvaret för de uteblivna framgångarna. Det resulterade i att Rolf fick lämna ”det sjunkande skeppet” under sommaren och när han var borta fick Micke ta mycket skit (tillsammans med Hasse Berggren). De små stormarna och vindilarna byttes mot missnöjesorkaner och hans agerande beskrevs i katastroftermer och skitsnacket stod däremellan som spön i backen. Och jag måste erkänna att jag rycktes med av de negativa vindarna och vid flera tillfällen gjorde jag min stämma hörd i den allmänt negativa kören. Hur är det möjligt? Jag menar: hur kan supportrar gnälla så på en av sina egna. Dessutom på en som alltid gett (och ger) sitt bästa. Oförklarigt, oansvarigt och på rent ren svenska ”för jävligt. Jag skäms. Förlåt Micke. Det hade varit förståeligt om han gett upp. Vikt ner sig och skitit i allt. Men det gjorde han inte. Vilken imponerande inre styrka! Vi ska komma ihåg att Micke i dag bara är 23 år. Även om det ibland känns som han spelat i all evighet.
År 2000 kom han tillbaka i ”gammalt gott slag”, men fortfarande verkade det som en klick supportrar ägnade mer energi åt att håna honom än att titta på vad som egentligen utspelade sig under matcherna. Men i år har det hänt något som fått de flesta att byta ut klagosången mot mer finstämda toner. Micke har växt ut till en av våra viktigaste kuggar i lagmaskinen Hammarby. Och hans sätt att spela för laget gör att ögonen tåras. Han är den som löper i djupled. Inte en gång, utan oförtröttligt varje gång tillfälle ges. Han får inte alltid bollen, långt därifrån, men han gör genom sina ständiga attacker det mycket jobbigt för både motståndarnas mittfält och backlinje. Det är många gånger han hamnar framför både Peter Markstedt och Andreas Hermansson och trots det så är ha ”först” tillbaka i försöken att återvinna bollen. Han spelar befriande kraftfullt och banar med sin uppoffrande spel vägen för sina lagkamrater. Hans djupledslöpningar har också resulterat i ett par härliga mål. Visst minns vi vändningen med höger fot och därpå skottet med vänstern hemma mot Helsingborg. Och vilken underbar vilja han visade då han tryckte in returen på Andreas Hermanssons skott någon vecka senare nere i Skåne. En del kallar Mickes roll i laget för vattenbärare. Hursomhelst så är han länken mellan forward och mittfält, ja han hinner med att vara länken mellan backarna och mittfältet också. Han är den som gör ”skitgörat” så att andra kan briljera. Ett lag utan den spelartypen vinner inga framgångar.
Vem är då Micke egentligen? Ja, den som plockade honom till Stockholm och Hammarby borde väl veta, om någon. Så här beskriver Rolf honom: ”Han är en lugn, sympatisk kille. Han framhäver på intet sätt sig själv, utan snarare tvärtom. Och vid sidan av planen är han rent av lite blyg, men det ser man inte minsta spår av under en match.” Rolf berättar vidare att: ”Ingen är gladare än jag när det går bra för Micke, det är han väl värd”.
Efter det att Micke fått kepsen så fick han svara på frågan om vi valt rätt månad för utmärkelsen. Han svarade med ett leende: ”Jag tycker att det går bättre och bättre för mig, så det är väl inte fel”.
Jag hoppas att Micke fortsätter på den inslagna linjen och att Hammarby snarast skriver ett mycket långt kontrakt med Micke. Han har minst tio år kvar på toppen, förhoppningsvis de flesta i Bajentröjan.
Hej på en stund/
