En legoknekts försvarstal
För några månader sedan tackade vi en av de största ikonerna i den gulsvarta historien på Bravida Arena och önskade honom lycka till. Idag spottar vi på honom. Sanningen bör ligga någonstans mitt i mellan.
Ja, visst känns det lite konstigt. På ett sätt.
För några månader sedan tackade Paulinho, allas vår Palle, av på Hisingen. Det var på många sätt ett tårfyllt farväl. Några av oss hade hoppats på en förlängning in i det sista, men de med lite mer balanserad syn (och något mindre alkoholhalt) förstod att brassens tid på Hisingen var över.
Palles första session på Hisingen, den som varade i slutet på 00-talet (vilket ju känns sjukt länge sedan då det rör sig om två decennier sedan, förvisso inte effektiv årstid, men likväl). Jag har ett vagt minne, där någon mer erfaren Hisingsbo gärna får upplysa en i exil, att Paulinho då ville lämna BK Häcken för att han ville ut i Europa. Det slutade med att han 2011 hamnade i Örebro SK. Har också ett minne av att Sektion G, på sitt lika delar hånfulla som ironiska sätt, välkomnade honom till Rambergsvallen med "Välkommen till Europa".
Sedan föll ett par år i träda innan han återigen kom tillbaka. Då kändes han verkligen som en så kallad Sonny-värvning, mycket på känsla och asmycket på chans, men det gick rätt den gången. 60 mål på 98 matcher skojar en inte bort hur som helst. Det som verkligen gjorde mig förvånad med Palle då var han utvecklat sitt spel. Han var inte som andra lekfulla sydamerikaner som dansade fotboll i motspelarnas straffområde och tog en fika när det gällde försvarsarbetet. Faktum är att de senare åren såg jag, och många med mig, Palle försvara eget mål med en bålgetings frenesi hela vägen ner till egen kortlinje. Långt ifrån myten av den bekymmerslösa brassen.
Han gjorde inte bara mål och poäng, han var en kulturbärare och försvarade eget mål. Kysste klubbmärket.
Ja, en kan fundera på vad det betyder nuförtiden. Samtidigt är det svårt att bli upprörd, verkar ju vara en trend.
De senaste säsongerna har Paulinho inte varit sig lik. Han varit allt mer sliten, alltmer halvskadad om inte helt utanför truppen. Spelat långt ifrån varje match. På något vis har han blivit Hisingens svar på Rasmus Elm - Alla räknar med honom, problemet är att det inte går att räkna med honom.
För skojs skulle tittade jag på hans statistik. Supersäsongen var 2018, med 26 poäng på 27 matcher (varav alla från start), men vad har hänt sedan dess? 2019 spelade han 21 matcher, men startade bara 16, blott hälften av de allsvenska matcherna. Förvisso 14 poäng vilket gör honom pålitlig, men inte i närheten av 2018. Palle är född samma årtal som undertecknad (ingen jämförelser i övrigt, förutom att jag är snyggare), men är det rimligt att tro att en snart 34-åring skall gå in och göra en lika bra säsong igen? Med den skadehistoriken?
Jag kan förstå Hammarby.
De har precis blivit av med en pålitlig poängmaskin och påhejare. Oavsett vad vi har att säga om Palle så är han värd en större publik än den han fått på Hisingen. Hade han spelat i IFK Göteborg hade han varit rankad som en av 2000-talets största. Det var också därför vi unnade honom en flytt till Israel. En chans att casha in på ålderns höst på ett sätt han inte kan göra i Allsvenskan, oavsett klubblag. Att han då bedyrade sin kärlek till Häcken, som han också verkar göra nu, kändes genuint. Vi tog honom hit från början, gav honom chansen på nytt.
Om vi ser saker och ting krasst så har jag svårt att bli upprörd över alltihopa. Det låter konstigt, men låt mig förklara.
Paulinho är den största poängmaskinen genom tiderna i den gulsvarta tröjan. Det går inte att komma ifrån, men när det gäller klubbikonerna har jag betydligt fler som ligger mig varmare om hjärtat. Sanningen är att Paulinho, bortsett från 2018, har han varit skadeförföljd och många gånger spelat på halvfart. Den stora orsaken att 2018 blev en succé var att han var hel OCH att han hade en superforward (Jeremejeff) som kunde var en samarbetspartner i offensiven. När Palle behövt göra saker själv har det varit svårare, om inte omöjligt.
Tiden har sprunigt ifrån vår gamla hjälte. Även om det var sentimentalt när han fick sina avtackningar tror jag många drog en lättnandens suck. Äntligen kunde vi gå vidare med nya förmågor (lex Ali Youssef) och satsa på en ny framtid. Jag tror att 2020 är starten på ett generationsskifte där många nya förmågor försöker att ta sig uppåt i sina karriärer och det är därför transferfönstret sett ut som det gjort. Vi kommer kanske inte räcka till för ett guld, men förhoppningsvis utmana om medaljerna och som sämst ta en plast på övre halvan, samtidigt som vi utvecklar vårt spel och får in nya hjältar.
Paulinho har sin plats i den Hisingska historien. Men det är just historia.
Om han startar fler än 20 matcher och gör fler än 15 poäng för Hammarby blir jag uppriktigt förvånad sett till hans spelstil och fysiska status. Lägg därtill att hans israeliska klubb bryter kontraktet utan en enda match spelad.
Det är inte detsamma som att jag tror att Hammarby kommer att komma efter oss i tabellen, för det tror jag inte att de gör baserat på vårt nya bygge. Jag tycker det är klokt av Sonny att inte pynta mer för vår gamla hjälte. Jag hade kunnat tänka mig att ta in honom på rehab på GPA och ge honom en genomsnittslig allsvensk lön, låta honom vara fanbärare och en supersub medan vi gör vår generationsväxling. Det hade varit ansvarsfullt. Att ge honom 300K+ i månadslön med den skadehistoriken och det vi vill göra med vårt herrlag hade varit direkt oansvarigt. Klokt av den sportsliga ledning, minst sagt.
Jag unnar Palle allt gott. Han har gjort mycket för BK Häcken. Vi ska applådera honom, inte bua åt honom. Att han sedan väljer att slänga bort allt för två år av cash i Bajen är hans val och nu är han, som Sonny riktigt påpekade, en konkurrent, men inte en fiende. Han spelar ett högt spel med denna flytt och jag är långt ifrån säker att han får den succé som han och hela Söder hoppas på. Hade han gått tillbaka till Häcken hade det setts som en axelryckning, nu plötsligt en potentiell guldvärvning. Som jag skrev innan, sanningen ligger någonstans mitt i mellan dem båda.
Om 2-3 år tror jag han kommer att ångra sig, men då är det redan försent.
