Fotboll går djäkligt fort ibland
För två månader och tre dagar sedan hade BK Häcken förlorat med 3-1 mot AIK på Råsunda. Därmed också sin tredje raka förlust. Sex omgångar senare har Bollklubben tagit 16 av 18 möjliga poäng och är Sveriges i särklass formstarkaste lag. Fotboll går djäkligt fort ibland.
Senast jag skrev här var någon gång i mitten på april. Då hade vi precis slagit Mjällby AIF med 4-2 på hemmaplan och det var stående ovationer på sektion G efter ännu en enastående insats från allas vår Waris Majeed. Hyllningarna lät inte vänta på sig. Bara dagen efteråt hade experten, tillika ex-AIKaren, Martin Åslund sagt att BK Häcken mycket väl kunde vinna SM-guld (något som även Elfsborgs Anders Svensson hade sagt säsongen tidigare).
Vi hade alltså kryssat 0-0 mot GAIS, defilerat Malmö FF med 5-0 och så besegrat Mjällby med 4-2 på hemmaplan. Plötsligt var vi redan guldkandidater. Jag varnade för det redan då, att inte låta hybrisen sänka sig över laget och tappa fokus. Sagt och gjort. Omgången efteråt förlorade vi klart mot Kalmar FF på bortaplan. Omgången efter det tappade vi en 1-0-ledning mot IFK Göteborg till förlust hemma på Rambergsvallen.
Från Hero till Zero på 180 minuter plus tillägg.
Fotboll går djäkligt fort ibland.
Våren var godkänd, men vi klarade inte av att vinna nyckelmatcherna. Nämnda KFF har alltid varit ett boogey team för oss. Derbyt mot Blåvitt kunde vi inte hantera. Trots stort supporterfölje (med våra mått mätt) kunde vi inte få med oss en pinne från Olympia. Och innan sommaruppehållet, när jag äntligen trodde att vi hade stabilitet, blev vi duktigt dittvålade av Elfsborg och var egentligen aldrig nära att få med oss något.
Summa summarum var resultatet okej, men inte bra. Vi utklassade lagen som på pappret var betydligt sämre än oss, men hade förtvivlade problem med att hantera favoritskap alternativt klarade inte av pressen när vi mötte de så kallade storlagen. Hisingens stolthet var en jojo.
Det var inte mycket som talade för att det skulle vända efter EM, snarare det motsatta. Efter en oväntad hemmaförlust mot GIF Sundsvall i juni var jag övertygad om att allt vad medaljchans hette var borta. När vi i omgången efteråt var på tok för naiva mot AIK på Råsunda fick jag än mer vatten på min kvarn. Det här skulle bli en mellansäsong. Jag var nöjd om vi fortfarande spelade i Allsvenskan 2013.
Sex omgångar senare och BK Häcken har tagit 16 av 18 möjliga poäng. Numera det formstarkaste laget i Sverige med råge. En allvarlig utmanare om SM-guldet.
Fotboll går djäkligt fort ibland.
Det är lätt att dras med i den här yran som vi just nu upplever. Efter uppvisningen mot Elfsborg och mosningen av Åtvidabergs FF är det lätt att sväva iväg. Jag ser det redan nu på forumet. Att vi ska fixa guldet. Plocka hem pokalen. Visa var skåpet ska stå. Sådana saker.
Jag vill inte på något sätt var the Party Pooper, men jag vill ändå att vi ska lugna ned oss och titta sansat på situationen. I skrivandets stund leder Elfsborg mot Syrianska, vilket innebär att vi har minst fem poäng att hämta in på boråsarna. Vi må vara inne i en otroligt positiv trend, men lika fort som det gått bra kan det också vända. Vår nästa match är inte förrän den 17 september borta mot Gefle IF. Det är alltså mer än två veckor dit. Det kan hända mycket på två veckor. Detta plus att vi ska möta ett lag som är duktiga på att parkera bussen framför mål, något som vi har så förbenat svårt för.
Det är dessutom hela nio omgångar kvar av säsongen. Nästan en tredjedel.
Fotboll KAN gå djäkligt fort ibland.
Om jag nu ska sluta spy ur mig negativa tankar så vill jag även se på de positiva sakerna. Vi har tidigare haft svårt för att hantera favoritskap, men verkar ha växt med den uppgiften. Vi har vänt flera underlägen till tre poäng och även tagit oss samman efter en svidande kvittering till att till sist vinna matchen. Vi viker inte ner oss på den psykologiska planhalvan. Att vi dessutom har fått behålla truppen intakt, samt kryddat den med Nasiru, Pivkovski och Dixon, talar till vår fördel.
Spelschemat ser också överkomligt ut. Alla toppkonkurrenter (läs AIK och Helsingborg) möter vi hemma på Rambergsvallen. Bland bortamatcherna ser jag bara Djurgården och Blåvitt som riktigt tuffa (DIF för sin fina form, Blåvitt för att det trots allt är ett derby där allt kan hända). Nu ska vi inte underskatta något lag Allsvenskan. Inget lag är så bra att det går att ställa ut skorna, det vet vi sedan tidigare, men att spelschemat kunde sett värre ut är jag den första att skriva under på.
Innan säsongen hade jag varit nöjd med att vi hade gått vidare i cupen samt att vi tagit en europaplats. Det tror jag att de flesta av oss hade varit.
Jag tycker inte det är otillåtet att drömma, det måste man, men jag tror vi behöver sätta saker i sin helhet. I år kan vi bli bäst i hela 031 för första gången . Vi kan nå vår bästa placering någonsin. Vi kan vinna vår första medalj någonsin. Vi kan för första gången ta oss till europa av egen maskin, utan att behöva någon slags fair play-regel.
Om vi på det vinner SM-guld ser jag det bara som en sjukt bra bonus. Men jag blir inte besviken om vi inte gör det. Jag har sagt det länge att framtiden är för oss, bara vi har tålamod. Jag vinner gärna i år, men att göra det på ett nybyggt Rambergsvallen smakar också gott. Jag tar hellre små bebissteg på ett stabilt sätt än att ta ett sjumilakliv för att snabbt slås tillbaka (lex GAIS).
Framtiden kommer den också. För några år sedan var vi i Superettan. Nu är vi ett etablerat topplag i Allsvenskan.
Fotboll går djäkligt fort ibland.
