Fredagsbrev #5
Den som inte intresserar sig för träningsmatcher behöver förlita sig på internationell fotboll för att stilla abstinensen under vintermånaderna. BP borta var ingen höjdare, men åtminstone bryr man sig om det magplasket till match som utspelade sig. Samma går inte att säga om toppfotbollen.
I det senaste numret av Offside gick det att läsa ett melankoliskt reportage en förlorad kärlek till den toppfotbollen. Kära toppfotboll av Jonathan Häggström Wedding, rekommenderas starkt. Där bekymrar sig skribenten över tomheten som han känner gentemot de stora matcherna och de stora lagen i fotbollsvärlden. Magin som infann sig när han var liten är borta och majoriteten av toppmatcherna i de stora ligorna och turneringarna känns mer eller mindre betydelselösa, trots att det på pappret är raka motsatsen.
Jag har också börjat känna en större och större ambivalens för toppfotbollen, i synnerhet Premier League. Majoriteten av lagen spelar på rymdskeppsarenor som liknar köpcentrum och publiken påminner mer om folksamlingar som samlats kring ett turistmål. Den engelska fotbollen och det engelska samhället känns som två olika världar utan ett samband mellan varandra, likt den hemlösa narkomanen som slagit upp sitt tält några kvarter ifrån Hollywood.
Men i takt med att likgiltigheten gentemot fotbollsvärldens elit växer så växer även kärleken till allsvenskan och AIK. Nu i försäsongstider är det ännu tydligare. Vill man se fotboll är man bunden till de stora ligorna, vill man se äkta fotboll behöver man vänta ytterligare några veckor. Det finns en exklusivitet kring allsvenskan som gör den speciell och det är tydligt att många i Sverige känner likadant. Ligans publiksnitt bara ökar och ökar för varje säsong.
En stor anledning till att, åtminstone jag, känner mer och mer apati för toppfotbollen beror nog på att jag har AIK att jämföra med. Det är en klubb som jag kan se regelbundet för en billig peng tillsammans med vänner och likasinnade. Avståndet mellan spelarna på planen och vi som är på läktaren känns väldigt litet. Bara det att jag som enkel supporter kan gå på ett möte där klubbens sportsliga ledning svarar på mina frågor är en ynnest som jag önskar att publiken i England haft.
Att se AIK:s sportchef, klädd i tjocktröja och urtvättade jeans, rita upp cirklar på en whiteboard i en gymnasieaula gör någonting med en. Det känns så långt ifrån alla UEFA-galor och överproducerade Premier League-dokumentärer som predikar om fotbollens betydelse för de vanliga människorna. Det här är fotbollen för de vanliga människorna, utan att överhuvudtaget skryta om det. En sådan enkel grej som en öppen dialog mellan supportar och klubbledning borde vara självklar. Men toppfotbollen har valt en annan väg och klubbarna tappar mer och mer förankring med sina rötter för varje dag. Vem skulle inte bli ambivalent inför toppfotbollen då?
Tack och lov så är jag Gnagare,
