Häcken - AIK2 - 0
Fyra punkter efter BK Häcken - AIK (2-0)
Häcken vann till slut komfortabelt med 2-0 mot AIK. Här kommer fyra punkter från matchen.
Häcken var inte trötta men hade lite svårt
Häcken såg långt ifrån slitna ut, knappast mot slutet av matchen heller. Motivationen var tydligt hög hos samtliga och de gav en riktig kämpainsats matchen igenom. Den största formen av kritik jag kan ge är att de saknade skärpan i den första halvleken.
Häcken var utan tvekan kapabla att rulla bollen runt AIK:s straffområde, men penetrerade inte försvaret tillräckligt många gånger under första halvlek. När ett bra läge väl kom fick inte vårt lag utdelning. Det såg svårt ut när Totland/Fridriksson respektive Gustafson/Rygaard passade bak och fram i hopp om en öppning i motståndarnas kompakta försvar. AIK var inte heller totalt utan målchanser. Pittas optimistiska men skräckinjagande halvplansskott satte en tydlig press på Häcken att göra mål. Gnaget var nog beredda på matchbilden och kunde vara mer eller mindre bekväma i att ligga lågt i väntan på en bra kontring. Halvleken var däremot frustrerande för det bollförande hemmalaget.
Det sprakar på Hisingen igen
Den andra halvleken innebar andra bullar. Gradvis blev Häcken bättre på att hitta in i AIK:s box och skapa några riktigt farliga lägen. Hörnor, inlägg och djupledsbollar hotade AIK gång på gång. Samtidigt började stockholmslaget tappa i att skapa egna chanser, för att inte nämna deras minskande bollinnehav. Lite över kvarten in på den andra halvleken hittade Rygaard Chilufya efter en magiskt slagen långboll. Nordfeldt gör en total missbedömning och går hastigt ut bara för att bli rundad av Chilufya som rullar in 1-0 i öppen kasse. Det må inte vara det mest typiska Häckenmålet, men det hela går till blixtsnabbt. Precis som det ska i Häckens anfallsfotboll.
Hädanefter framgår rollerna tydligt. Häcken blir ett lag med ökat självförtroende och fylls med ännu mer energi. I AIK ser det, såsom det ofta sett ut denna säsong, mörkt och jobbigare ut. Pittas ser fortfarande sugen ut när han avslutar i ett farligt läge nästan till Peter Abrahamssons förvåning, inte långt efter 1-0-målet. Men det mesta av AIKs offensiva försök avvägs tämligen enkelt av Häckens samlade försvar. Apropå Häckens försvar – det såg stabilt ut för en gångs skull på ett långt tag. Ousou och Hammar hittar ett fint samarbete kombinerat med ytterbackarnas gedigna arbetsinsatser. Detta är definitivt något att ta med sig i framtiden, även om försvaret kanske inte upplevde de svåraste prövningarna mot ett lag som nulägets AIK. Ousou visade bättre och bekvämare kvaliteter än vad han gjort i tidigare matcher. Det är nog viktigt att han vävs in i Häckens spel för att han verkligen ska bidra med den nytta lånet av honom var menat för, vilket lördagens match visar goda framsteg på.
2-0-målet är givetvis spiken i kistan. Layouni kanske funderar på att vika in och skjuta, men väljer klokt att servera Chilufya och garantera segern. Målet som den zambiske 24-åringen gör ser enkelt ut, även om skottet placeras perfekt och otagbart för stackars Nordfeldt. Nu kan Häcken verkligen pusta ut. De behövde kämpa ganska hårt för att få in det första målet, men blir nu så pass bekväma med 2-0-ledning att de passar fram och tillbaka utan oro. Ett tredje mål hade lätt kunnat bli faktum, men några väsentliga lägen blir istället missar och en del spelare sparar lite på de sista krafterna.
Inhoppen – sena men bra
Det var inte förrän den 81:a minuten som Häcken valde att byta ut Mikkel Rygaard för att ta in Romeo Amane. Det är sannerligen ett sent byte men det är fullständigt rimligt i sammanhanget. Cupmatchen mot Jonsered visade sig vara mer till vår fördel än till vår nackdel då det tillät laget att rotera. Därmed kunde bland annat Rygaard vilas upp och bli fullt kapabel att spela närmare 90 minuter, utan att visa på den slarviga form som han varit i på sistone. Behovet av avbytarna minskade således – förstalaget var helt enkelt inte så trött. Amane får ändå tillräckligt med tid att visa framfötterna och bidra till några lovande anfall.
Nästa spelare att komma in är Dahbo och Sandberg, vilka verkligen bjuder på pigga inhopp med relativt liten tid. Dahbo ser bara bättre och bättre ut, så mogen, klok, snabb, effektiv och teknisk som han visar sig vara. Den genomskärande passen slagen av hans utsida till Chilufya borde ha resulterat i mål, något man närmare kan skylla Chilufya själv för sitt slutliga beslut. Sandberg gör inget extraordinärt, men gör jobbet på sin position och ser allt säkrare ut med sin passningsfot, något som såg betydligt svajigare ut tidigare i år.
Matcherna som komma skall
Spelschemat är onekligen tajt för bollklubben som tågar in i Europa League. På torsdag väntar azerbajdzjanska Qarabag som vi tar emot på Nya Ullevi. Just den matchen är extremt viktig av den anledning att det är den, om någon match, vi ska sikta på att vinna i gruppspelet, tillsammans med Molde hemma förstås.
När tränare och fotbollsspelare säger de klassiska klyschorna om att “ta en match i taget”, “det är en viktig match” eller att “vi fokuserar på Europa” i detta fall, finns det förstås mer därtill. Truppen och laget formas nuförtiden mycket beroende på matchen. Läget är väldigt olikt från det som vi stod inför förra årets höst, då Europaspelet kommer kräva rotation i laget inför varje match. Bredden som finns i truppen är högst fördelaktig här. Dock är många av spelarna fortfarande nya och i behov av att ens komma in i Häcken. Träningarna är begränsade och låter inte alla spelare bli samspelta på en gång. Därför behöver Högmo och tränarstaben hantera situationen smart, till exempel genom att vettigt nog låta Hrstic stå över en match. Varje positon har den föredragna spelaren och då handlar det om att prioritera.
Att ta en match i taget blir i vårt läge svårare än vanligt, vi måste ha blicken framåt konstant. Att avgöra om en match är viktig eller inte är också rätt hopplöst – både den näststörsta turneringen i Europa och en spännande toppstrid i allsvenskan är hemskt viktiga att ta poäng i. Europa League är långt ifrån uppnåeligt varje säsong och eventuellt Europaspel nästa säsong eller till och med guld måste alltid kämpas för. Att fokusera på Europa, tja, låter väldigt ytligt också. Men det kanske är det som ska “prioriteras”. Om rotationerna, som till slut blir näst intill obligatoriska, ska de kanske göras i Europa-favör. Allsvenskan kommer åtminstone finnas där för evigt, håller jag på att säga, medan Europa League är betydligt ovanligare. Det Per-Mathias har kvar att styra är en gulsvart skuta genom de kommande stormarna, är vad jag försöker komma till.
