Gästkrönika: Minnenas Allé Genom Karlslundsparken
Ett fullkomligt vakuum uppstår. Där och då existerar ingenting förutom det faktum att den tippade tabelljumbon har nätat mot den tippade seriesegraren. Att det dessutom råkar vara mot den största rivalen gör inte firandet sämre. Jag minns det som igår.
Det var, om en tillåts vara petig, optimala förutsättningar för en fotbollskväll. Våren hade på ett tvivlande manér markerat sin närvaro i Landskrona. Den hade tillåtit vissa knoppar att få brista, även om det gjorde ont och de var en smula tveksamma när de kvarlevande vintervindarna emellanåt ruskade till dem. Men solen sken och molnen hade dagen till ära färdats norrut längs E6:an. Kvällen var ljus och visst hade IP:s förblindande strålkastarljus bidragit till dramatiken, men det behövdes inte, dramatik skulle komma att finnas så det räckte och blev över.
14-åriga jag hade svårt att sitta still under dagens mattelektion. I det häfte som var tänkt att fyllas av ekvationer där bokstäver på ett, för mig, obegripligt sätt kunde ersättas av siffror, skissade jag istället på tänkbara startelvor. Med otroligt lätta ben cyklade jag hemåt och därefter var det bara att vänta. När de oändliga tre timmarna till slut hade passerat begav jag mig med stor förväntan och viss skepsis mot den heliga graalen. I Karlslund kom det folk från alla håll och kanter. Den givna marschen med supportrar från Ibbe’s, pessimistiska gubbar med den randiga halsduken hårt knuten runt halsen och föräldrar hållande sina exalterade barn i handen. Där och då såg man Landskrona. Alla tänkbara åldrar, livsöden och personligheter, men alla med en gemensam nämnare, och den var de på väg mot.
På pappret var det en match som HIF skulle vinna. Inför säsongen var de favorittippade till avancemang av såväl tränare som media. Medias tankar om BoIS inför säsongen? De kommer sist. I slutändan hade de rätt, men i matcher som dessa är odds och favoritskap av mindre betydelse, vilket vi skulle få se. Matchen i sig pendlade fram och tillbaka. Båda lagens supportrar tänjde allt mer på sina stämband i försök att överrösta motparten. I 81:e minuten verkade det bli en mållös match, men så slog den plötsligt till: ursmärtan. Bjarnason satte dit 0-1 för gästerna. Jahopp. Det var det derbyt, ytterligare en förlust. Tilläggstiden annonseras: fyra minuter. En minut går och samma tanke lever kvar i huvudet: fan också. Men så går bollen ut till Egbedi, som i ett snurrar bort Mattias Almeida, knorrar in bollen i straffområdet och hittar Sadats panna, vars nick går förbi Pär Hansson. 1-1. Jag stod tyst i en millisekund, den initiala chocken tog överhanden, men lika snabbt som Sadat hann slita av sig tröjan insåg jag att kvitteringen var ett faktum. Jag kom underfund med den glädje som stormkokade inom mig och som på egen hand sprängde sig ut.
På tisdag har det gått 4 år, 11 månader och 24 dagar sedan IP dränktes av en ljummen vårsol och Sadat Karim kvitterade mot HIF på övertid. Resterande delar av säsongen gör man bäst i att inte minnas, BoIS slutade sist och HIF säkrade avancemang. Det var inte nödvändigtvis kvitteringen som firades, utan snarare målet i sig. Där och då lyckades vi inte fullt ut, men på tisdag är det dags att visa hela Sverige att BoIS di kan, sätta pluggar, i juvret, på mjölkkossan. På riktigt. Låt oss hoppas att hemmapubliken på tisdag kan promenera genom Karlslund efter slutsignal och småflina lite åt de två korna, som i så fall ges en betydligt större symbolik.
