KRÖNIKA: Halva serien spelad och halvvägs till Allsvenskan
Dryga 24 timmar har gått sedan Landskrona BoIS besökte Varberg och det extremt orättvisa poängtappet mot Tobias Linderoths manskap. Vi är också halvvägs genom årets säsong i Superettan. För oss som följer BoIS innebär det också att vi är halvvägs till Allsvenskan och från att vi gått in i säsongen utan förhoppningar har vi plötsligt så väldigt mycket att förlora. Men innan jag berör det, först om matchen igår.
Landskroniter tog över Påskbergsvallen via buss, bil och tåg och det var utklassning utanför de kritade linjerna. Bortsett från en bortasektion som var fylld med svartvita skymtades även en hel del BoISare på sittplats. På plan pågick en egen verksamhet där Varberg från minut 1 försvarade och slet. Talande för hemmalagets inställning till matchen var att målvakt Fredrik Andersson under domarens välsignande passivitet tilläts fördröja och maska från matchens början.
Inför gårdagens match hade jag en olustig känsla av att det mycket väl kunde bli poängtapp på Påskbergsvallen. Dels är det något i mig som fått för sig att BoIS alltid tappar poäng när supportrarna kraftsamlar, jag har väl någon premiär mot Husqvarna och ett par resor mot Falkenberg respektive J-Södra på näthinnan. Dels är Tobias Linderoth tränare till Varbergs BoIS, vilket talar för någon slags antifotboll med maskande, cynism och parkerade bussar. Som alla vet är det svårt att skapa målchanser mot en parkerad buss, vilket vi exempelvis fick se när Örebro besökte Landskrona IP tidigare i våras.
Men igår fick jag fel. Jag fick visserligen rätt i att Landskrona tappade poäng och i att Varberg skulle parkera bussen, men jag fick fel i att det skulle innebära att Max Mölders BoIS inte skulle kunna skapa chanser. Trots Varbergs försök att dra ner på tempo och att fördröja spelet var det istället ett Landskrona BoIS som dikterade både tempo och som skapade chanser. Chanser fanns i överflöd och var tillräckliga för att BoIS skulle göra både två, tre och kanske fyra mål. Dominansen där bollinnehavet för bortalaget stundtals touchade upp mot 90 procent var häpnadsväckande. Den oro som jag ser enstaka supportrar försöka sprida för att BoIS inte vann den här matchen vill jag därmed med yttersta kraft motsäga mig. Ibland är fotboll inte logisk, ibland är det så enkelt som att bollen inte studsar med. En normal dag med normal utdelning blir Varberg förnedrade även målmässigt i den här kampen. Att övertolka det här poängtappet är att göra sig själv och Landskrona BoIS en stor otjänst.
När Mikael Stahre tränade IFK Göteborg hörde jag honom i massvis med intervjuer (nästan alla jag hörde honom i) säga “resultatet styr tanken”, och det ligger en hel del i det. Vi såg inte matchen via livescore, forza eller vilken annan resultatapp ni nu använder. Vi vet därmed att det här var en serieledarinsats.
Och om ni nu bara följer fotboll genom en resultatapp så kan ni titta på tabellen, vi har fem poäng ner till närmast jagande och åtta poäng till kvalplatsen.
Keep calm and carry on, helt enkelt.
Och fyll IP mot Gefle, åk till Trelleborg (förslagsvis med buss tillsammans med Läktardepartementet Landskrona, info här)
------------------------------
Det antalet målchanser som BoIS skapade igår mot en parkerad buss måste vara något slags rekord.
Jag vet att fotboll inte är objektivt och att vad som är vackert skiljer sig beroende på vem som frågar. Men usch och fy vad glad jag är att vi inte spelar boll som Varbergs BoIS, som på hemmaplan maskar och fördröjer spel från första minut. Vilken förnedring som hemmasupporter. Jag trodde att tid skulle kyla ner känslorna, men nej, jag är fortfarande förbannad. Den som vill se Tobias
Linderoth vara verklighetsfrånvänd kan leta upp presskonferensen på Varbergs BoIS instagram.
----------------------------
Mot Gefle är Adam Egnell tillbaka efter avstängning, samtidigt saknas Vincent Sundberg. Klart tanken på att ha Kofi och Burra på varsin kant är kittlande - om nu Kofi är tillbaka. Annars finns det alternativ i Karlsson, Dzabic och Strid på den positionen.
---------------------------
Enligt en person med insyn i AIK ska AIK “enligt säkra källor” ha en återköpsklausul på Vincent Sundberg om cirka en halv miljon kronor som “de avser att aktivera”. Vincent Sundberg själv har i BoIS-podden uttalat att klausulen snarare innebär att AIK har förtur om de matchar en annan klubbs bud, och att beslutet ligger kvar hos Vincent i en sådan situation.
Vad som stämmer återstår att se, men vad som är tydligt är att Vincent trivs väldigt bra i BoIS och har en given roll här. AIK är en klubb i spillror och vars bästa spelare (Rui Modesto) skulle konkurrera på samma position som Vincent. Vincent är 20 år gammal och kommer säkert ta det beslut som är bäst för hans utveckling och för hans karriär.
--------------------------------
Inför den här säsongen skrev jag en krönika där jag vädrade viss oro och kritik. Jag var färgad av en höstsäsong och en försäsong som gjorde mig orolig för var Landskrona BoIS stod. Jag visste inte om jag kunde lita på Max Mölder och jag visste inte om Landskrona BoIS skulle kunna ta steg med nuvarande fotbollsfilosofi. Jag hade fel. Det jag som supporter till Landskrona BoIS nu upplever är något jag hittills aldrig tidigare har fått uppleva. Max Mölder är i stor mån upphovsman till detta.
Så länge jag kan minnas har jag följt Landskrona BoIS. Mina första minnen av fotboll är när jag, väldigt ung (söder om fem år gammal), satt på sittplats med hela familjen genom de familjepaket som då fanns. Därefter gick BoIS upp i Allsvenskan. Jag minns sedan de allsvenska åren, även om jag fortfarande var för ung för att verkligen förstå och njuta av det. Jag minns sedan hur jag grät när BoIS åkte ur och sa att jag skulle heja på något annat lag (vilket min bror förklarade för mig att så fungerar det inte). Jag minns att jag vid ett par tillfällen sedan dess har fått hoppas på Allsvenskan, hur jag försökt göra matte på slutomgångar för att räkna ut sannolikheten för att BoIS ska gå upp - en matematik som inte gått ihop.
Varje säsong i mitt supporterliv där jag kunnat begripa något har hittills slutat i besvikelse. Jag tillhör den generation BoISare som inte på riktigt har fått uppleva BoIS i Allsvenskan, utan Allsvenskan är en avlägsen dröm som bara drabbar andra. Jag försökte länge under våren skjuta bort tanken på att BoIS ska gå upp, för det är ju inte en lycka som drabbar oss - och alla andra år har ju slutat i besvikelse. Men det är dags nu. Landskrona BoIS år 2024 leder serien för att vi har varit bäst. Vi har redan klarat av de tuffaste kamperna i form av bortamatcher mot Öster, Degerfors, Brage och Helsingborg. Vi har brutit sviter mot Sundsvall på bortaplan och mot Östersund. Jag tillåter mig att tro på det här Landskrona BoIS, för jag har ögon att se med och jag ser ju att vi är bäst. Ett poängtapp mot Varberg ändrar inte på det. I år tror jag inte att det slutar med besvikelse - bortsett från mina egna rädslor så ser jag inte något som talar för det.
