Gästkrönika: Pride – en supporterberättelse
Årets andra gästkrönika på Sektion G kommer från BK Häcken-supportern Anders Lundin. Den här veckan är det Europride i Göteborg, en festival som lyfter hbtq-personers situation. Därför passar det utmärkt att nu dela Anders text, som är en historia om hur han hittade hem på Rambergsvallens läktare, och en uppmaning till fotbollsvärlden och hbtq-världen att närma sig varandra.
Det är nu Europride 2018 i Göteborg. Då skulle jag vilja dela med mig av något. Jag tycker att det är dags för oss bögar att förlåta och ge fotbollen en andra chans. Varför?
Som liten växte jag upp i Torslanda på Hisingen. Det man gjorde på fritiden där var att spela fotboll eller sporta på annat sätt. Jag var naturligtvis socialt tvingad att vara med. Men jag kände mig inte hemma och begrep ingenting. Jag begrep inte vad tränaren pratade om när han peppade laget och jag begrep ingenting på planen och blev ingenting i den miljön. Ingenting.
Jag var 10-11 år och bröt ihop och grät i köket med mamma och pappa. Jag ville inte träna fotboll. De hade naturligtvis inte förstått något och sa att jag absolut inte behövde träna fotboll. Det var trots allt inte en naturlag, ens i Torslanda. Jag tror att många bögar kan känna igen sig i detta.
Nåja, där slutade mitt intresse för fotboll. Det begravdes för alltid, tänkte jag mig.
För drygt sex år sedan fick jag en present av min vän Daniel. Ett nummer av fotbollsmagasinet Offside. Det var numret där den f d Häcken-spelaren Anton Hysén berättade sin historia om att komma ut. Mina fotbollskänslor var ju begravda, så först tänkte jag att det var lite fånigt, men lite kul att Anton Hysén kom ut som bög.
Men något hände ändå. Jag vet inte exakt vilken känsla den där texten väckte - moderskänslor, beundran, avund - en lång rad känslor kom upp, och tårarna flödade av så många anledningar. Det värkte i bröstet. Jag skulle säkert gråta om jag plockade upp texten nu.
Det blev en världsnyhet som till viss del förändrade livet för mig. För jag blev tvungen att tänka om beträffande min syn på och mina känslor för fotboll.
Min vän Daniel, som gav mig tidningen, puffade i slutet av 2012 års säsong in mig på BK Häckens gamla arena Rambergsvallen. När jag väl accepterat mina smått nya känslor för fotbollen så tog det ändå ett tag innan jag kunde ha riktigt nöje att följa matcherna på läktaren. Det gav sig efter hand och nu bildar två halvlekar om ungefär 45 minuter vardera något vackert även för mig. På alla sätt vackert!
Jag brukar berätta för mina vänner om att jag fick gåshud när jag ett par år senare kom in på Häckens hemmamatcher och såg att hörnflaggorna var regnbågsfärgade. Jag tänkte - vad är det jag har missat? Man spelar fotboll i ett sammanhang där man verkligen vill uttrycka att alla är välkomna. Återigen, vad har jag missat?
Så ja, jag har väl följt i Anton Hyséns fotspår till viss del. Jag har varken ålder, fysik, förmåga eller vilja att själv sätta bollen i rullning. Men jag har fått vara med om något annat, jag har upptäckt värmen, gemenskapen och tillhörigheten i Sveriges bästa lag när det gäller inkludering. BK Häcken och Supporterklubben Getingarna, jag är verkligen tacksam för det.
Jag försökte luska i om det fanns politik bakom de här gesterna, en strategi eller något som kom “uppifrån”. Men via mina små spaningar så visade det sig ha varit något som mognat fram och kommit nedifrån, från supporterleden. Man ville utvecklas och klubben hängde på.
Så även du som är homosexuell och känner avsky inför fotbollen, eller har en liknande story som min: Rise Above! Anton Hysén har det citatet tatuerat på sin hals. Ta en titt runt omkring. Kontakta Fotbollssupportrar mot homofobi. Se om du kan hitta en klubb du kan följa. Nya kompisar i en helt ny värld!
Jag fick vara med om en omtumlande upplevelse i maj 2016 när BK Häcken efter straffläggning slog Malmö FF i finalen av Svenska Cupen. Bussen hem från Malmö kändes som att den susade fram och tog en kvart. Känslan var större än någon seger i Eurovision Song Contest. En fantastisk samlad kraft, som en mindre kärnexplosion, fast i kärlekens och gemensamhetens tecken.
Min slutsats är att vi måste närma oss varandra. Fotbollsklubbarna jobbar vidare med sina värderingsarbeten med mera – tänk på att det inte bara handlar om att ha en regnbågsfärgad kaptensbindel. Och många bögar behöver nog gräva upp sina begravda och nedtrampade känslor för fotboll
Tack till min vän Daniel Sykes, tack Anton Hysén och tack till supporterklubben Getingarna och BK Häcken. Tack för att ni har rubbat mitt liv på ett helt oväntat sätt!
Anders Lundin
2018-08-07
Anders Lundin2018-08-16 13:54:00
