Brighton - Tottenham
3 - 0

Häcken ute ur Svenska Cupen

Efter bra insatser mot Sandviken och Mjällby i Cupen fanns förhoppningar om vidare avancemang och chans till europaspel. De förhoppningarna grusades raskt mot ett disciplinerat Elfsborg.

Det skall sägas med en gång, Elfsborg gjorde en bra match. Man låg hela tiden försvarsmässigt rätt och bjöd inte Häcken på de omställningar Gerhardsson på förhand deklarerat skulle bli så avgörande. Traditionellt sett har Häcken haft det svårt på Borås Arena, och för att besegra Elfsborg på deras hemmaplan hade det krävts ett effektivt och fantasifullt anfallsspel och ett tätt mittförsvar. Dessvärre fick vi inte se något av delarna.

Det började inte så illa. Efter en trevande inledning märktes det direkt att båda lagen hade stor respekt för varandras snabba omställningar, och spelet blev därefter. Elfsborg hoppades att Anders Svensson skulle finna fram med en genial djupledsboll, och Häcken hoppades att Simon Gustafsson skulle hitta El Kabir i den yta han så ofta skaffar sig med sina löpningar. Mycket chansbollar alltså, och efter ett tag började det hela se ganska stressat ut från Häcken sida. Passningarna blev svårare och svårare, marginalerna mindre och mindre.

Jag antar att det är en risk man tar som fotbollstränare. Gerhardsson gick före matchen ut och förkunnade att omställningsspelet skulle vara det avgörande, och det verkade som att det var där fokus låg. Man kan med rätta ana oråd när spelfilosofin bygger på omställningar, eftersom man då automatiskt signalerar att man inte tänkt vara bollförande i någon större omfattning. Det kan vara ett inslag av sund självinsikt, eftersom få lag kan komma till Borås och dominera bollinnehavet mot ett så skickligt lag som Elfsborg, men jag tyckte mig ändå kunna se att fokuset på omställningsspel satte tydlig prägel på laget när man befann sig i situationer där man tvingades bygga anfall från grunden. Det kändes som om man plötsligt blev väldigt osäkra på sin egen spelide, och även om en lång boll på El Kabir kan vara effektiv så var det ett alternativ som kanske användes ett par gånger för mycket.

Det var långt i från någon sprakande fotbollsfest som vi bjöds på under söndagen. Lagens respekt för varandra var uppenbar, och det kändes till en början som om en briljant individuell prestation skulle vara det som eventuellt skulle fälla avgörandet. Första kvarten var någorlunda jämn där en stenhård glidtackling från Zuta på Rohdén var största behållningen sett med Häckenögon. Det säger en del om chansrikedomen, men tacklingen visade i alla fall på att kampvilja och motivation fanns, i varje fall hos vissa av spelarna. En annan nämnvärd situation kom efter 17 minuter, efter att domaren dömt nedsläpp. Makondele och Anders Svensson diskuterade sig emellan vem som skulle sopa bollen tillbaka till den andres målvakt. Situationen löstes genom att de två avgjorde saken med ett parti gammal hederlig sten-sax-påse. Detta skulle bli en av få dueller som Makondele skulle gå segrande ut ur.

Ju längre första halvlek led, desto mer tempofattigt framstod Häcken. El Kabir blev isolerad i anfallet, och sin vana trogen gjorde han det El Kabir oftast gör när han får bollen: skjuter. Precisionen var dock inte närvarande i går, och för en spelare som nyligen utnämnt sig själv till Allsvenskans bäste borde det bekymra att målet verkar så svårt att träffa. Ett av de mest minnesvärda skotten han avlossade i går träffade lågt ned till vänster. På jumbotronen...

På mitten ställde man upp med Lewicki och Pekalski som balansspelare, med Simon Gustafsson i den offensiva rollen. Dessvärre sprang Pekalski och Lewicki ofta in i varandras ytor, men vi får skylla detta på bristande speltid tillsammans och hoppas på förbättring med tiden. Martin Ericsson har enligt uppgift ont i en höftböjarmuskel, en muskel jag trodde var en skämtmuskel men som tydligen finns. Det är synd, eftersom jag saknade Ericsson kvaliteter på planen igår. Simon är en fantastisk fotbollsspelare, men i mina ögon passar han bättre längre ned i banan. Elfsborg såg till att hela tiden ha press på bollhållaren vilket gör att Simon fick väldigt lite tid med bollen. Passningarna blev därför allt för ofta stressade och slarviga. Mycket kan man säga om Ericsson, men stressad och slarvig blir han nästan aldrig.

Det dröjde fram till minut 39 innan vi fick se lite briljans från Gustafsson. En vacker höger yttersida friställde El Kabir, som för en gångs skull passade bollen inåt i straffområdet. Signifikativt för kvällen blev dock sista passen lite för dålig och chansen var därmed borta. Jag har inte sett någon officiell statistik för matchen, men antalet avslut på mål kan inte ha varit särskilt många. Halvleken avslutas med en Häckenfrispark i ett ok läge, ett par meter från hörnflaggan. Detta efter att El Kabir tunnlat Hult och blivit hindrad. Simon Gustafsson slår dock frisparken minst tio meter för långt, och det hela blir helt ofarligt. Slarv!

I början av andra får Gustafsson nästan direkt chans till revansch. På ett inlägg från El Kabir nickar han i straffområdet, men nicken hamnar ett par meter utanför. Bara ett par minuter senare bryter El Kabir in i strafformådet och avlossar ett högerskott. TV bilderna ger ingen direkt klarhet, men på ett eller annat vis skadar han sig i foten. Katastrof! El Kabir bärs ut på bår, och linkar sedan in med en bautapåse med is runt foten. Glädjande nog ser det inte allt för illa ut, vilket illustreras av att El Kabir sittandes på marken med dunjacka på och ispåse runt foten fångas på TV skällandes på domaren. Allt som det ska alltså. Senare bekräftas att det rör sig om ett uttänjt ledband i foten, vilket borde innebära en eller ett par veckors vila.

Jeremejeff byts in, och med det försvinner det djupledshot Häcken haft fram till då. Inte för att Jeremejeff gjorde det så speciellt dåligt, men samma djupledshot som El Kabir är han ju inte. Varför man inte byter in Carlos vet bara Häckens lagledning, men kanske hoppades man på att matchbilden skulle bli en annan? Man försöker i alla fall förändra något genom att ta ut Arkivou och sätta ned Anklev på ytterbacksposition i stället. På Anklevs plats kommer Nasiru Mohammed in i stället.

Nasiru har man ju gillat ända sedan han kom in och avgjorde mot just Elfsborg 2012, och på egen hand vände matchen. Men nuförtiden undrar man mest vad som hände med den Nasiru som hoppade in i den matchen. Dagens Nasiru känns väldigt ineffektiv, omständlig och allt som oftast värderar han riskerna fel och sätter ofta laget i situationer där man får en omställning emot sig. Det sägs att Nasiru skall vara snabb, men jag tycker sällan man ser att han faktiskt löper förbi någon. Han är lite av ett mysterium, den gode Nasiru.

Efter ytterligare ett par minuter byter man ut Pekalski, som egentligen inte åstadkommit någonting av vikt under matchen, och sätter in Strandberg i stället. Det visar sig vara ett positivt byte. Strandberg är snabb, stark och visar inte alls samma respekt som de andra spelarna visat Elfsborg. Frågan är hur länge Gerhardsson kan ha Strandberg på bänken om han fortsätter så här. Varför inte El Kabir till vänster, dit han ändå ofta söker sig, och Carlos centralt?

Men trots den positiva effekten av Strandbergs inhopp, så verkar orken och musten gå mer och mer ur Häcken. Det känns som om man jobbar i motvind, och Elfsborg känns väldigt mycket mer trygga med boll. När Häcken väl erövrar lädret är det bara en tidsfråga innan den höga Elfsborgspressen lett till att man stressat bort den igen. Häcken har efter 60 spelade minuter gjort alla sina byten, och även om ett av dem var framskyndat på grund av El Kabirs skada så är det aldrig positiv att ha spelat ut sitt sista taktiska trumfkort så tidigt i matchen.

Det verkar också finnas många trötta ben i Häcken. Efter en löpduell mellan Simon Sandberg och Lasse Nilsson, där Sandberg för övrigt såg oroväckande långsam ut, står Sandberg efteråt och hänger på knäna. Ett tecken som väcker oro, i alla fall hos mig. Oavsett om jag övertolkar detta eller inte, så dröjer det bara ett par minuter till Hult kommer runt på vänsterkanten och skickar in ett inlägg. Rohdén löper påpassligt mellan våra mittbackar och kommer före Sandberg till bollen. Perfekt nick, och 1-0 till Elfsborg.

Här känns det som om ridån slutgiltigt går ned. Häcken flyttar upp positionerna, men Elfsborg försvarar sig kompakt och effektivt och den tekniska kvaliteten för att dyrka upp försvaret verkar inte finnas hos Häckenspelarna. Ett par raider från Strandberg skapar lite oro hos IF Elfsborg, men riktigt farligt blir det aldrig. Ställningen är bara 1-0, men det känns som om det hade kunnat stå 4-0, lika oöverstigligt känns hindret. Det mesta i anfallsväg känns tandlöst och utan energi och kraft. Lewicki blir spelfördelare, men väljer märkliga alternativ och får ingen precision i långpassningarna. Elfsborg är snubblande nära att göra 2-0 efter en kontring, där Häcken gått upp på en hörna med båda sina mittbackar. Bara en fumlande Elfsborgsspelare förhindrar att ledningen utökas.

När slutsignalen kommer som en frälsare står det klart att Häcken är ute ur cupen, och att man förlorat mot ett för dagen bättre lag. Man saknade precision i passningar och anfallsspel, och efter El Kabirs skada kändes det som om hela laget fick kollektiv pyspunka. Makondele och Anklev/Nasiru lyckades inte med att bredda spelet på kanterna, och Simon Gustafsson kändes för stressad och slarvig som nummer nio. Elfsborgs drag med att sätta hög press lyckades, samtidigt som de var så kompakta att de inte bjöd på de omställningar Häcken hoppats på. När Häcken väl fick möjlighet att anfalla, så var passningar och löpningar för dåligt tajmade, och känslan av att passningarna aldrig riktigt "satt" blev tydligare och tydligare ju längre matchen led.

Men, som alltid: det kunde varit värre. Vi förlorar mot ett Elfsborg, som för en bra match och är ett riktigt bra lag. Vi kunde ju ha förlorat mot exempelvis Sirius.