Återigen fightas vi med den där djävla självbilden
Efter en nästintill succéartad säsongsinledning, med 5-0 hemma mot Malmö FF som höjdpunkt, åkte BK Häcken rejält på pumpen borta mot Kalmar FF i måndags. Krönikör Johan Karlsson Sjögren reder ut hur det kunde hända.
Jag varnade lite grann för detta redan innan matchen mot Kalmar FF. Det rådde en viss hybris bland alla Häcken-supportrar. Vi skulle inte bara vinna mot KFF borta, vi skulle fullkomligt pulversiera motståndarna med tvåsiffrigt. Ingen verkade tänka på att smålandslaget är ett av våra bogey teams som bara lyckats vinna mot en gång på de senaste tio försöken. Än mindre verkade vi ha fötterna på jorden, vi, liksom många av spelarna, hade gått på snacket om vårt favoritskap. De trodde att det skulle räcka att ställa ut skorna på gräsmattan. Nu har verkligheten sprungit ifatt dem.
Egentligen är det extremt märkligt hur det där med psyket och uppskruvade förväntningar funkar. Inför säsongen var det ingen som trodde på BK Häcken som en medaljkandidat. På sin höjd tippades vi i mitten, mest för att det är lite obekvämt för bortalagen att spela på "sunkiga" Rambergsvallen och att det var där vi skulle roffa åt oss våra poäng. Efter tre matcher utan förlust i inledning var det andra röster som talade. Helt plötsligt var vi inte bara aspiranter på en medalj, utan kanske i själva verket utmanare om guldet.
Givetvis kan Hisingens stolthet fortfarande vinna den ädlaste av medaljer, men matchen i måndags lärde oss att det krävs mycket mer än tre matcher för att avgöra en hel serie.
Jag var rädd inför den här matchen och fick tyvärr mycket av mina farhågor besannade under de 90 minuterna jag bevittnade. För det första hade vi fallit för hypen om vår egen storhet. Detta gäller både supporterleden och i laget. Fansen var för kaxiga innan avspark, samtidigt som spelarna å sin sida blev ängsliga och/eller oengagerade inför uppgiften. Inget lag är lätt att möta i allsvenskan, det vet vi nu.
Redan från avspark märktes det tydligt att KFF-spelarna var betydligt mer laddade inför uppgiften. Detta var deras hemmaarena, deras fort, som de vill försvara med alla de tänder och nävar de hade. De tog för sig, var resoluta och bad inte om ursäkt. Våra spelare, å andra sidan, var antingen ovana vid att bära favoritskapet och spelade bort flera enkla passningar, samtidigt andra var direkt nonchalanta inför uppgiften.
Jag har berört ämnet flera gånger tidigare, men klubbens självbild är direkt problematisk för vår fortsatta framgång. Vi vill vara en etablerad toppklubb i allsvenskan, men så fort vi bär ett favoritskap så är det som att vi skruvar besvärat på oss. Istället för att ta kommando, vara aktiv och leda beter sig laget som ett pojklag som vill se och lära. På det sättet vinns inga medaljer.
Vi måste en gång för alla göra upp med vår självbild, inse att vi vill vara och är en av de stora elefanterna nu och agera därefter.
Det blev betydligt bättre i andra halvlek, men också alldeles för sent. Nanne Bergstrand och Kalmar FF är ett mästarlag, de vet hur de ska hantera sådana här situationer.
När vi kommit dit är vi en god bit på vägen mot vårt första SM-guld.
