Ett försök att tyda drömmar i en iskall marsdimma

BK Häcken slog Varbergs BOIS med 3-0 på Valhalla IP igår. Det borde kännas självklart, ändå fylls mitt huvud av frågor.

Det är lustigt det där med träningsmatcher.

Samtidigt som jag under en vädermässigt schizofren vinter har längtat ihjäl mig efter den svenska fotbollssäsongens avspark så kommer jag på mig själv med att dessa månader egentligen inte är något av värde. Det finns flertalet exempel på lag som gjort strålande försäsonger för att sedan klappa ihop fullständigt när väl serien har dragit igång. Samma sak går att säga om andra hållet, att det går att göra usla träningsmatcher och ändå sedan vara med i titelracet när säsongen summeras. Träningsmatcher betyder ingenting och är inte på något sätt en indikator på vad som komma skall.

Jag har inte sett alla matcher under februari och mars. Jag missade helt turneringen i Norge och såg inte heller ett skvatt av cupen som utspelade sig på träningslägret i USA. Däremot har jag varje gång pallrat mig till matcherna på Valhalla IP för att försöka mig på det omöjliga uppdraget att sia om hur den kommande säsongen kommer att gå.

Long story short: BK Häcken slog Varbergs BOIS med 3-0 igår, men det var väntat. Ett nyligen uppflyttat superettanlag ska i praktiken och i teorin inte ha en chans mot ett allsvenskt lag som slåss på den övre halvan i tabellen. Jag kom inte dit för att se Hisingens stolthet vinna, utan för att få svar på de frågor jag burit med mig i bröstet under hela hösten.

När slutsignalen hade gått efter förra säsongen var de flesta gulsvarta överens med mig om att det hade varit en fullt godkänd säsong. Vi hade gjort ett helt okej resultat i Europa League-kvalet och tävlade in i det sista om en medalj och europaplats. Det bör vi vara nöjda med. Samtidigt bestämde sig den sportsliga ledningen att sälja de två mest tongivande spelarna, John Chibuike och Mathias Ranegie. Att "Chibbe" såldes till en utländsk klubb, i det här fallet hårdsatsande norska Rosenborgs BK, var inte oväntat. Desto mer överraskande var det att "Ragge" gick till allsvenska konkurrenten Malmö FF, en försäljning som rörde upp många känslor i det gulsvarta lägret. Den uttalade ambitionen att Häcken skulle vara en utmanare i Sverige tappade genast i värde och supportrarna började tvivla på satsningen som klubben basunerat ut under säsongen.

Det är omöjligt att sia om vi faktiskt hade fixat en tredjeplats med Chibuike och Ranegie kvar i laget, men faktum kvarstår att den sportsliga visionen är ifrågasatt. Jag tror att sportchefen Sonny Karlsson lärde sig mycket på den övergången och att man helst vill undvika ett liknande scenario igen. Det har om inte annat märkts på vinterns transferfönster. Samtidigt som vi har lyckats behålla nyckelspelare som Chatto har vi även förstärkt med intressanta värvningar i form av de två ex-änglarna Andreas Drugge och Martin Ericsson. På det har vi breddat truppen med intressanta ungdomstillskotten Zuta och Westermark och kryddat med en videohonduran vid namn Eddie Hernandez. Laget har hållts intakt samtidigt som förstärkningar har gjorts såväl internt som externt. Minst sagt spännande.

På många sätt och vis ser jag den här säsongen som tränare Peter "Plura" Gerhardssons och sportchefen Sonny Karlssons absoluta examensprov. Nedanstående två frågor är de jag vill få svar på när vi avrundar säsongen i höst.

1. Vad vill BK Häcken med sin satsning?
Mattias Balkander på Göteborgs Posten tycker jag satte huvudet på spiken i ett tidigare blogginlägg. Det är få som tvivlar på att Häcken kan sno en medalj och europaplats. Förra året backade flera lag hem mot lagets offensiv och ryktet om klubben som en potentiell toppkandidat spriddes vilt i media. Men har verkligen laget den motivationen som krävs för att fixa en sådan placering? Många gånger får jag känslan av att spelarna och ledningen är nöjda om vi tar in tillräckligt många poäng för att ligga i mitten av tabellen och spelar en periodvis fin fotboll. Jag tvivlar inte på att laget vill vinna fotbollsmatcher, det är inte det, men vad är den uttalade målsättningen? Vad strävar klubben mot?

I åtskilliga intervjuer märker jag att nyanlända spelare pratar om att pressen är så mycket mindre i BK Häcken än i de andra klubbarna. Detta går givetvis att tolka positivt, att varje spelare får sin tid att acklamatisera sig efter omgivningen, men samtidigt tycker jag att det sänder en signal om att tändningen inte finns där. Ledningen pratar om topplaceringar, men säljer samtidigt nyckelspelare. Det är motsägelsefullt beteende som gör att jag undrar kring målsättningen.

Tittar man på materialet som Gerhardsson har till sitt förfogande har vi en tillräckligt bra trupp för att aspirera på en medalj. Det tycker jag också bör vara målsättningen.

2. Hur skall vi spela?
Under Gerhardssons år vid rodret har vi fått se en mycket rogivande fotboll. Det har varit offensivt och kul att titta på. Många gånger har jag dock känt att vi alldeles för ofta har försökt vara en svensk motsvarighet till Barcelona, att vi vill ha bollinnehav och passa runt bollen ett steg för mycket. Det är inte sällan jag ser utmärkta skottchanser förvandlas till en passning extra. Jag saknar ett mer distinkt och kliniskt spel med mer fokus på fart. Under flera tillfällen under förra säsongen mötte vi lag som var teknisk sämre än oss, trots det kunde vi inte förvalta vår spelmässiga övertag. Vi har förtvivlat svårt att leda matcher mot på pappret sämre fotbollslag. Å andra sidan har detta också lett till att vi varit mycket naiva i vårt försvarsspel, inte minst märktes det i bortamatchen mot CD Nacional i Europa League-kvalet i somras där vi åkte på däng med 3-0.

"Plura" har under flera säsonger försökt pränta in det moderna 4-2-3-1-systemet (som i anfallssituationer ofta har förvandlats till ett rakare 4-3-3). Det finns många fördelar med formationen, inte minst när vi hade en stark targetspelare som Ranegie på topp, men under slutet av förra säsongen tycker jag att det var smärtsamt tydligt att vi saknar anfallstyperna för att spela ett sådant spel. Majeed Waris må vara den snabbaste spelaren i Allsvenskan, men han är ingen stor och stark anfallare som kan agera target. Dioh Williams må haft en mycket bra försäsong, men inte heller han har den egenskapen. Honduranen Eddie Hernandez har inte ens spelats i den positionen under träningsmatcherna jag sett, så tydligen är inte heller han tänkt i den rollen, trots att fysiken för det finns där.

Ett annat problem är försvaret. Att vi har det gott ställt på mittbacken är ingen nyhet, desto värre är det med kanterna. Forsell gjorde stabila prestationer på högerbacken, men med hans skadebenägenhet fick vi ofta alternera mellan Joza och Marek. Inget ont om dessa killar, men de håller helt enkelt inte på den nivån vi vill spela. Arkivou är en av seriens roligaste vänsterbackar att titta på, men även han har ofta gått skadad. Turligt nog verkar ynglingen Zuta göra bra ifrån sig under försäongen, förhoppningsvis kan han vara ett alternativ på den positionen bakom finländarnas odiskutabla förstaplats.

Som jag ser det har inte Hisingens stolthet idag materialet för att spela på det vis som Gerharddson vill. Jag har under en lång tid förspråkat ett rakare 4-4-2. En elva skulle kunna se ut som nedan (sett från höger till vänster):

Källqvist
Forsell - Söderberg - Östberg - Arkivou
Makondele - Chatto - Lewicki - Maranhao
Williams - Waris

Tanken är att de två centrala mittfältarna ska ner en bit i banan och agera som defensiva ankare, detta med tanke på att yttrarna i den elvan är otroligt offensiva. Makondele ser jag som självskriven i elvan och jag vet att han i normala fall gillar att spela till vänster, men då han ofta drar inåt i banan har jag inget problem med att se honom på höger. Vasquez hade varit mitt naturliga vänsterytter val, men då han är skadad skulle det vara intressant att se en überoffensiv kant med företaget Arkivou & Maranao. Williams skulle i spela mer släpande bakom Waris och därmed få en friare roll, medan Waris själv skulle springa sönder hål i motståndarnas backlinje. Apropå backlinje anser jag att Söderberg är mer brytningssäker än Mohammed Ali Khan och inte heller en lika stor säkerhetsrisk. Östberg är, tillsammans med Källqvist, Waris, Makondele och Arkivou, självklara från start om de är skadefria.

I övrigt har vi oerhört intressanta alternativ ifall ovanstående elva inte skulle funka. Konkurrensen är hård på mitten och att Ericsson och Bjurström med lätthet skulle kunna hoppa in på mitten ser jag som självklart. Att Drugge eller Hernandez skulle kunna hoppa in ifall Williams trampar vatten är ingen omöjlighet. Kom ihåg att vi även har skador på Vasquez och Henriksson som båda skulle kunna hoppa in på kanterna och det ser genast offensivt mycket bra ut. Det är mest kanterna i backlinjen jag oroar mig för, framförallt om vi får skador.

Hur "Plura" vill formera laget i seriepremiären mot GAIS vet nog knappt han själv. I en intervju med GP: s Balkander verkade det som att han fått mycket att fundera på borta i USA och elvorna har sett olika ut från match till match. Förhoppningsvis börjar han att spela in en elva mot Jönköping Södra redan på tisdag, men något säger mig att han vill experimentera ett tag till.

Jag vill poängtera att jag tycker att ledningen med Karlsson och Gerhardsson i spetsen har tagit otroliga kliv i sin utveckling, men att det är nu är dags att börja se resultat. "Pluras" kontrakt går ut efter nästa säsong och innan dess bör vi veta vad han vill med sin fotboll.

Nöjer vi oss med att spela en fin fotboll så länge vi hänger kvar i Allsvenskan eller är det en europaplats som gäller?

Förhoppningsvis har vi svaret inom ett halvår.