Krönika: BK Häcken och ädelstenarna på den afrikanska kontinenten
Iklädd shorts av det grova bomullstyget, knästrumpa i nylon, kakiskjorta och tropikhjälm infann sig sportchef Sonny Karlsson på banken som överenskommet 09.00. Kvinnan som tog emot visade in honom till bankdirektörens rum.
Räkenskaperna för tredje kvartalet ser bra ut, sa bankdirektören och såg på sin bankkund över läsglasögonen. Med de allt större publikintäkterna och den fördelaktiga räntan ser det alltjämt mycket ljust ut, fortsatte han. Vad bra, svarade Sonny. Jag har en ny förrättning till Afrika, resan går till Ghana den här gången, jag kommer att behöva likvida medel under resan, jag har gjort ett överslag och räknar på ca 500 000 kr, redogjorde Sonny. Bankdirektören tittade upp från sina papper. Och det är självklart sanktionerat av Dennis, tillade Sonny. Utläggen avser flygbiljetter, proviant, vapen samt ersättningar för inköp av spelare, sa Sonny. Och du kan försända pengarna till det vanliga kontoret i Accra, manade Sonny.
Det ordnar vi genast, sade bankdirektören. Får jag bjuda sportchefen på en cigarr, frågade direktören och lade sin arm runt Sonnys axlar och ledsagade honom ut ur rummet. Genom de stora fönsterpartierna kunde Sonny se ut över torget och där till sin glädje skåda några yngre herrar i Häckens supportertröjor inmundiga frukost på ett av stadens fik. Det började hända saker nu, framgången med Häcken sprids och skingras likt röken från direktörens havannacigarrer. Efter två groggar hos bankdirektören, tog de farväl av varandra och Sonny var på väg till Nils Ericsson terminalen för att ta flygbussen till Säves internationella flygplats.
Sonnys återkommande äventyr i Afrika hade rönt mången framgång för BK Häcken eller ”lejonen från Hisingen” som de numera kallades i folkmun. Sonny var en mycket omtyckt person och vart han än reste på den afrikanska kontinenten ställde värdfolken till fest vid hans ankomst. Man kunde höra Sonnys namn i Kongo, Nigeria, Liberia, Ghana. Överallt. Alla ville ha ett ord med Sonny.
När Sonny hade anlänt till hotellet Villa Monticello i Accra lade han sig trött på sin säng. Han var just kommen från en lyckosam jakt i djungelen som Sonny och hans vänner företagit sig under förmiddagen. Fläkten i taket rörde sig långsamt och Sonny tänkte på den personlighetsförändring han genomgått under de senaste åren. Han kände sig inte längre som en svensk. Resorna till Afrika hade påverkat honom. Fotbollen här i Afrika är annan, tänkte han, spelarens rörelse över banan, det lätta steget, bollbehandlingen och framförallt inställningen hos manskapet. Det var något helt annat än den grå massan av fotbollsrobotar som varje år utbildades vid SvFF:s institutioner.
Sonnys uppdrag var stort. Han hade funnit den moderna fotbollens vagga och lade nu vantarna på de dyrgripar som glimmade ute på den afrikanska kontinenten. Det var rubiner, safirer, diamanter, opaler och guld däri myllan. Sonny var tryggt förvissad om att juvelerare Gerhardsson skulle slipa och polera stenarna till förstklassig kvalitet. Det gemmologiska laboratoriet stod nybyggt ute vid Tuve.
Även BK Häcken hade blivit något annat. Gräsmattan på Rambergsvallen var inte längre den åkermark där bonden stretade med slåttern varje år. Idag var Rambergsvallen en bördig savann. Där antiloper for fram med lätta steg, där lejon jagade i skymning och där exotisk fågelsång hördes långt in i natten. Och vid solnedgången kunde man se männen under en röd himmel stå runt vattengraven och lapa i sig vatten.
Klubbdirektör Dennis Andersson stod vid det stora panoramafönstret vid Gothia park. Vid planen där nere spelade killarna tvåmål. Det ser lekfullt ut, tänkte han. Invid planen kunde han se Peter Gerhardsson som växlade några ord med den nya killen, Nasiru Mohammed. Han kunde se att ynglingen var uppmärksam på det Peter sade. Dennis funderade också på det telegram som han hade emottagit från Sonny tidigare under dagen. Uppdraget utfört, stod det med utropstecken och med det visste Dennis att Sonny hade en ny spelare av yttersta klass med sig från den afrikanska kontinenten. Det skulle således bli ytterligare en angenäm höst för hisingslaget. Inte bara guldstriden i sig utan dessutom skulle det hela kryddas med alla häpna, hänförda och förbluffade journalister från dagspress, radio och tv som just upptäckt en klubb, långt ute på en ö som spelade fotboll på en helt annan nivå. Där matcher blev vunna med det något så märkvärdigt som skönhet, briljans och snygga mål. Dennis log i sin övertygelse om hur rätt ute han var, och i sin tanke visste han att Häcken kommer gå långt. Riktigt långt.
Det blåste en tilltagande nordlig vind när planet landade på Säves flygplats på onsdagskvällen. Sonny gick ledigt med tropikhjälmen under armen på flygplatsterminalen. Nyförvärvet och Sonny småpratade när Sonny plötsligt fick syn på IFK Göteborgs sportchef, Håkan Mild. Håkan bar en norsk lusekofta och Sonny tyckte att den forne storspelaren såg blek ut där han stod i den nästan löjliga ekiperingen. Sonny, som gärna utväxlar några ord med sina kollegor, förhörde sig om Håkans ärende på flygplatsen. Håkan tittade upp och förklarade att han just var hemkommen från en scoutingresa på Island. Han hade varit där i en veckas tid för att studera ett par intressanta backar. Inget är dock klart ännu, förtydligade Håkan.
Sonny och nyförvärvet hoppade in i en taxi och han såg fram emot att få presentera BK Häckens senaste guldklimp. Det skulle bli mer av den segerrusiga afrikanska dansen på Rambergsvallen, det visste han i alla fall.
Skrivet av: Janne och Kenneth till vardags på studiohisingen.com
Kontakt:
Twitter: @studiohisingen
Epost: studiohisingen@gmail.com
