Krönika – Vilda western och spelet om guldet

Röken ringlade sig över pokerbordet. En trasig fotogenlampa gav ljus åt herrarna. Jörgen Lennartsson satt där klädd i beige cowboyhatt med ett elegant brätte, han bar också en rutig skjorta och ett?snyggt buffelhalssmycke hängandes i ett svart lädersnöre. Till vänster om honom en strikt Andreas Alm i svart kostym, kravatt och en enkel stetsonhatt. Rikard Norling hade en ljusblå sametskjorta. Peter Gerhardsson var ekiperad i jeans, t-shirt och kavaj.

Inklämd mellan Norling och Lennartsson satt Mikael Stahre på en sockerlåda. Han hade träningsoverall som var för liten på honom.Det var egentligen Stahre som hade sammankallat för pokerspelet. Och det var den lokale sportreportern och bloggaren, som hade luskat reda på att det förekom pokerspel ute på Kamratgården. Spelandet i de östra delarna av staden hade pågått under en tid. Den vetgirige och hängivna sportreportern hade bevittnat mången partier där när han ”wallraffat” och utgivit sig som vapenhandlare och på det viset tagit sig in i de lokaler där avskum och ljusskygga personer huserade. Reportern hade också där bevittnat, att mitt i den smällkalla mörka vintern anno 2012, fanns ett gäng pokerhajar som spelade med sådan energi och frenesi och ett sådant stort hjärta att ingen rimligen skulle våga syna eller än mindre höja de här killarnas insatser vid bordet. De här killarna var i sin livs form. Och nu satt de alltså där ute på kamratgården med skarpladdade vapen och nysmorda ridbyxor redo att när som helst kasta sig på sadeln för kapitulation. Men ännu var det långt till den daterade allsvenska säsongen 2012 skulle ta sin början.

I en annan del av staden. Där prärien breder ut sig under röd himmel satt några killar runt en eld. Där inväntade de sina kompisar som fortfarande var på välförtjänt ledighet efter den långa krävande ritten föregående säsong där de vallat boskap tvärs över det stora vida landet så framgångsrikt. På Hisingen rådde således fortfarande ett trivsamt lugn. Allt detta hade också sportreportern skrivit till sina trogna läsare av Göteborgsposten.

Under senvintern, meddelade så Stahre att han nu valt att gå ALL IN med sina killar. Rubrikerna i lokaltidningen lät heller inte vänta på sig. ”Stahre går ALL IN” ”Blåvitt höjer insatsen!” eller bara frankt ”IFK Göteborg tar guld i årets allsvenska”.

De förväntansfulla herrarna såg nu crupieren blanda korten och med van hand lägga ut de första tre korten. Det gick ett sus genom saloonen. På bordet låg nu två kungar och en knekt i svart. Två av korten var i klöver. Det blir många miljoner klöver, tänkte BK Häckens sportchef Sonny Karlsson som följde spelet på länk från sin stora ranch ute på prärien. Han misstänkte nämligen att Gerhardsson var välförsedd med kungar på sin hand.

Stahre fick en blekare ton i ansiktet. Det här var inte vad han hade väntat sig. Vad händer med mina ess tänkte han när han såg de svarta kungarna som uttryckslöst stirrade mot honom från bordet. Gerhardsson höjde nu insatsen. Han vinkade därefter in en whisky och satt lätt tillbakalutad och studerade de andra. Välkommna in i spelet Waris och Nasiru, tänkte han när han stillsamt sippade på sin whisky

Stahre psyke var nu märkbart ansatt av slitningar och negativa tankar. Plötsligt utan förvarning drog han fram sin smith&wesson och riktade revolvern mot de andra herrarna. Upp med händerna, sade han. Spelet är över. Guldet är mitt. Det var fortsatt tyst i saloonen. Svettpärlorna växte över Stahres panna. Den förvånade kvartetten tittade nu på Stahre som vid det här laget svettades ymnigt. Men dödläget bröts i samma ögonblick som sportdirektör Dennis Andersson klev in genom saloonsdörrarna. Det är över nu Stahre, sade han. Jag har patronerna. Sedan lät han ställa ut sex patroner på rad. Varav fyra skarpladdade skott, Ranégie, Drugge, Vasquez och Henriksson. Två löspatroner fanns i hans hand också, Gerzic och Sobralense.

Stahre kontrollerade omedelbart sin revolver och förstod att med dessa tomma hylsor var allt över. Han föll i gråt och fick ledas bort till bardisken av den hjälpsamme crupieren. Under uppgörelsen kom han därför således att hänga vid bardisken för att hinka öl resten av kvällen.

Ytterliggare ett kort lades till högen, en kung. Hjärter kung. Gerhardsson dolde den glädje som bubblade i honom. Han blev dock mycket förvånad när den andre AIK:aren, prisjägaren Alm plötsligt utbrast att han går ALL IN. Prisjägaren hade precis vunnit i en duell mot sin ärkerival, Magnus Pehrsson eller ”Djurgårds-Mange” som han kallades, och ansåg med all rätt, att det var idotsäkert, likt torrt svartkrut att gå ALL IN. Därför kontaktade han också aftonbladets reportrar och förkunnade detta till sina supportrar. Glädjen blev dock kortvarig. Bara en av de kvarvarande spelarna valde nu att lägga sina kort. Det var Herr Norling, han hade endast ett ess. Men detta allena ess försvann till Italien snabbare än en avlöning och i övrigt var handen tom.?

Det gick nu en kall ilning längs prisjägarens rygg. Det sista kortet lades. Det blev tyst runt bordet. Klöver ess. Oj, oj, oj, sade Sonny. Det är inte klokt, kommenterade hans vapendragare och klubbdirektör Dennis Andersson, som vid det här laget var åter på ranchen och satt i fotöljen bredvid och rullade Stahres patroner mellan fingrarna. Jag hämtar whiskyn sade Dennis och försvann iväg. Sonny stirrade nu oavbrutet på skärmen framför honom. Vi får se över säkerhetsrutinerna på ranchen framöver och eventuellt också inhandla ett kassaskåp ropade han ut i köket där Dennis stod och valde bland flaskorna.

Nu var det Lennartsson, Gerhardsson och Prisjägaren kvar runt bordet. Det var Lennartsson som bröt tystnaden. Han stod inte längre ut. Det var väl fan, sade han. Vilka jävla kort! Dom klibbar ihop. Jag tycker de ser märkta ut. Det är väl 2012, fortsatte han. Ska det vara så förbaskat svårt, sa han med höjd röst, att inhandla ordentliga spelkort. Plastade och lättspelade ska de vara, plastkort. Det skall vara plast. Plast. PLAST! Fy fan, fräste han och korten for i luften och landade invid Stahres fötter. Stahre som vid det här laget var ordenligt påststruken kunde se att där i högen låg ett par i nior.

Prisjägarens skjorta var nu dränkt i svett och med det fått en mörkare kulör. Han såg på sin enda återstående motspelare. Och där satt Gerhardsson. Han log vänligt mot prisjägaren och frågade utan att med minsta ansats avslöja sitt sinnestillstånd om vem som skulle få visa sina kort först. Ja, du får väl visa då, sade prisjägaren. Peter visade sin kung och sin knekt. Lennartsson som var en hyvens man stegade fram till Gerhardsson och tackade för en god match. Likaledes Norling visade sig vara stor man i sitt nederlag. Prisjägaren, smet däremot ut bakvägen, och man kunde höra klangen från hans sporrar när han lätt halt gick nedför gatan. Stahre, som var en högst sympatisk ung man, ledsagades nu över bron i Gerhardssons armkrok väl stärkt av malten, och för att fortsätta festligheterna som pågick på Hisingen under resterande senhöst.

Gerhardsson kom att hyllas i veckorna långa för sina personliga egenskaper, sitt kurage, sitt sinne för matematik och för sitt minne. Han hyllades för sin kreativitet, sin disciplin och för sin goda personkännedom.

Epilog

Hyllningarna av BK Häckens cowboys ville aldrig ta slut. Det badades i älven och skrålades på Whoopsi Daisy. Långt in i december pågick festligheterna och det var först vid juletiderna som lugnet lägrade sig på ön. Hisingens nybyggare, som snart skulle se sina killar rida den långa sträckan ner till södern där fler och större matcher skulle spelas.

Men på nyårsdagen kunde man läsa i Göteborgsposten att Stahre med cigarr och champagne från Göteborgs rådhustrappa avkunnade sitt nyårslöfte om en ny storhetstid för blårockarna. Och det med start redan kommande säsong. Det blir pyttipanna på kamratgården i november, ropade han.

Skrivet av Janne och Kenneth till vardags på studiohisingen. Kontakt: Twitter @studiohisingen eller studiohisingen@gmail.com