Allt jag vill är att se Bollklubben spela boll

Tabellen säger att Hisingens stolthet parkerar på en sjundeplats, exakt samma som stora guldhandsfavoriten Malmö FF. Det borde med andra vara ganska muntert, men antagligen är BK Häckens herrar inne i sin djupaste kris på över tio år.

För någon vecka sedan läste jag ett intressant reportage i ett gammalt nummer av magasinet Offside. Den handlade om Kalmar FF i allmänhet och bröderna Elm i synnerhet. Rasmus förklarade att han hade bestämt sig för att lägga ned sin fotbollskarriär, skulle skola om sig till någon form av assisterande och ville må bra igen. Så långt allt väl, men det som fångade mitt intresse var Viktor Elm. Det har varit en av fotbolls-Sveriges sämst bevarade hemligheter att Kalmar FF i flera år har varit en klubb i kris. De var tvungna att sälja arenan till kommunen för att inte helt gå under, resultaten på plan uteblev även de och i höstas var de ett nödrop från att åka ur Allsvenskan. Så lät det inte 2008 när bondegänget från ostkusten grisade ner hela etablissemanget och vann SM-guld.

Viktor Elm pratade just om detta, och utan att citera honom i detalj så menade han på att Kalmars identitet var djupare än det som fanns i kassavalvet eller det som syntes på planen. Kalmar FF hade förlorat sin identitet.

När KFF vann allsvenskan 2008 gjorde de det på en mycket tydlig, men ack så effektiv modell. De hade ett ramstarkt försvar, några talangfulla Elm-bröder, en cynisk tränare i Nanne Bergstrand, en ogästvänlig arena (vall?) och några spetsiga brasilienare som gjorde livet surt för så gott som alla lag i serien. Så gott som alla gnällde på KFF. Det såg tråkigt ut och många menade på att "det vore dåligt för svensk fotboll om Kalmar vann guld". Det är lite oklart vad som är bra och dåligt för svensk fotboll, mer än att det verkar vara ett extremt flexibelt talesätt som mest verkar gagna den som säger det, men givetvis var de rödvita något på spåren. De spelade kanske trist, men de hade en tydlig identitet. Till Fredriksskans kom man inte för att det var kul. Det blåste snålt, var ett tråkigt hemmalag och möta och dessutom tuffa. Det var så de vann SM-guld.

Spola fram klockan några år och något hade hänt på Smålandskusten.

Kalmar FF hade helt övergivit sin gamla filosofi. Nu skulle Kalmar FF spela fin, sevärd och attraktiv fotboll (vad som nu menas med det). Det skulle vara possession, possession, possession, dessutom på en ny och svindyr arena som, i ärlighetens namn var alldeles för stor för den lilla befolkning som finns i Kalmar (Guldfågeln Arena rymmer ca 12 000 åskådare, vilket vid fullsatt skulle vara en tredjedel av stadens invånare). Plötsligt ville inte de rödvita bröderna var ett bondegäng från vischan, de vill föra sig i de finare salongerna. De ville ta steget till att bli en storstadsklubb.

Vi såg hur det gick med det, de var som sagt på vippen att åka ur allsvenskan förra året.

Viktor Elm, klok som han är, pratade om att gå tillbaka till det som var Kalmars identitet. De skulle vara jobbiga att möta igen, ett tufft gäng som aldrig vek ner sig. För honom var det DET som var KFF. Missförstå mig rätt här, självklart går det inte att bara blicka bakåt (det finns en anledning att framrutan är större, som Nanne brukar säga), men oavsett vilken riktning än har är det viktigt att inte glömma bort varifrån en kommer. Var rötterna finns och vad som är ens identitet.

Nu kanske ni undrar varför jag ägnat så här mycket utrymme att prata om Kalmar FF i en text om BK Häcken, men jag tycker det finns intressanta likheter här.

Peter Gerhardsson tillträdde som tränare för BK Häckens herrar 2009. Framtill den punkten var PG relativt okänd för den stora fotbollsmassan. Han hade haft ett par ungdomslandslag och varit assisterande tränare för Helsingborgs IF, men det var ungefär det. Fram till den här punkten hade BK Häcken dessutom varit ett jojo-lag i allsvenskan. Sejourerna i högsta serien hade varit kortvariga och för det mesta hade klubben pendlat mellan att allsvenskan och superettan.

Tillsammans med Sonny Karlsson började de att skissa på en idé om hur framtidens BK Häcken skulle se ut. Många supportrar retar de gulsvarta för att de inte har någon historia, men i det här fallet så var det dirket gynnsamt. Eftersom att klubbens historik var så kort och flyktig var det ett tomt ark framför dem, de behövde inte ta hänsyn till gamla konventioner utan kunde själva sätta föreningens identitet.

Ni vet ju vad som hände sedan.

De bestämde sig för att BK Häcken skulle spela en kortpassningsinriktad fotboll med fokus på speluppbyggnad, ofta med hög press och mycket risktagande. Istället för att vara nykomling som skulle tjonga långt skulle Hisingens stolthet kontrollera matcherna och äga bollen mer än motspelarna. Men en filosofi är direkt obrukbar utan spelare. Trots pengar på kontot visste de att de ej kunde värva från samma hylla som Malmö FF, AIK och flera andra storklubbar. Helt enkelt för att de kunde erbjuda mer, och dessutom till attraktivare hemmaarenor. Detta verkade inte bekomma de båda herrarna. Istället valde de att satsa på talanger från närområdet ihop med hittegodsspelare som hade glömts i någon frysbox någonstans, alternativt spelare som på ett eller annat vis varit struliga. I och med att det inte fanns någon press utifrån kunde PG jobba med dessa spelare över en lång tid. Istället för att vara färdig år ett kanske spelarna inte började leverera förrän vid år 3.

Med risk för att några komma ha synpunkter så blev det en succé. BK Häcken blev kända för att vara den lilla klubben som kunde skopa ut storstadsklubbarna på Rambergsvallen med spelare som de själva hade fnyst åt. Mathias Ranegie ansågs vara en virrpanna i IFK Göteborg, men blev skyttekung och svensk landslagsman. Oscar Lewicki hade bara spelat ungdoms- och B-lagsfotboll i Tyskland och blev en mittfältsgigant i de gulsvarta kläderna. Martin Ericsson frös längst in i frysfacket hos Elfsborg och fick en sista höst som en av seriens bästa poängspelare.

Trots alla succéer fanns det mycket att klaga på. PG: s fotboll var publikfriande, men gav inte så många medaljer. Det var öppna spjäll i båda änderna och när han lämnade hösten 2016 var nog de flesta tacksamma. In kom Mikael Stahre, på många sätt Gerhardssons raka motsats. Det var urdefensivt och sällan roligt att titta på, men i och med att Stahre hade en av allsvenskans bästa trupper att basa över så kunde laget ändå göra godkända resultat. När Alm kom bygdde han vidare på samma formula, defensiven var viktig. Men tack vare att han hade en av seriens bästa spelare i Paulinho, tätt följd av återvändade Alexander Jeremejeff kunde han inkassera ett cupguld så sent som förra våren.

Hade någon sagt för ett år sedan att Häcken skulle spela en av allsvenskans tråkigaste fotbollsspel under 2020 hade jag skrattat. Nu tycker jag inte att det är lika roligt längre.

Resultaten är förvisso inte katastrof, kan en ha invändningar på. Vi har bara förlorat en allsvensk match och ligger före guldkonkurrenter som Malmö FF och Hammarby i tabellen. Dessutom en speciell säsong med allt vad det innebär. Men det är inte så mycket resultaten som det är spelet jag är bekymrad över. Sju omgångar allsvenskan har spelats och inte en enda match tycker jag att BK Häcken, förutom i små doser, har spelat bra. Offensiven har varit den största besvikelsen. När Peter Gerhardsson tog farväl av Hisingen i november 2016 var det med 6-0 (8-0? Minnet kan viska i kylan) mot Åtvidabergs FF: Det var en fotboll som jag tror PG hade velat sätta sin signatur på det. Var flödande, mycket löpningar, finurliga passningslösningar och varierat anfallsspel. Av det spelet ser vi inte skymten av idag. Trots att Alm & Co förfogar över en betydligt bättre trupp för att spela just den typen av fotbollen så ser det fantasi- och håglöst ut hos de gulsvarta. Var det så enkelt att båda Alm & Stahre hade bra spelare och därför fick resultat så länge de fanns att tillgå, medan PG mer förlitade sig på ett kollektiv med en bra idé?

Jag har i match efter match försökt hitta konturer i anfallsspelet. Se hur linjerna är formerade. Vill vi spela centralt? Kantspel? Inlägg? Ska de vara tidiga eller sena i så fall? Snett inåt bakåt? Insticksspel?

Inget av det har jag sett tillräckligt systematiskt för att se en tydlighet. Det jag har sett är långbollar upp mot ensamma forwards eller passningar till Irandust där vi hoppas att han skall hitta på något skojigt. På många sätt och vis påminner de om nidbilden som getingarna har målat upp om IFK Göteborgs spel, bara det att nu är det vi som spelar så och kusinen på fastlandet som spelar roligt. Vem såg det hända för fem år sedan?

När då inte Häckens defensiv fungerar som vi vant oss vid läcker det således åt båda håll.

Jag vill inte ingå i kören som begär Alms avgång. Jag tycker han verkar vara en kompetent tränare som har huvudet på skaft, men något måste göras. Som det ser ut nu spelar BK Häcken som ett skräckinjagat bottenlag, detta trots att vi förfogar över en av allsvenskans bästa trupper. Spelarna måste ha en tydlighet i vad vi skall göra med bollen, vilka ytor vi vill in i, vilka metoder vi har med anfallsspelet. Det börjar bli tjatigt nu, men jag ser hellre att Häcken misslyckas med sin idé än att misslyckas med att ha en idé. Det kan omöjligt vara detta som vi ser som är Alms plan, det måste vara mer raffinerat än så här. Jag är med på motspelare försvårar, men som jag ser det nu så ser jag inte ens vad vår idé är. Det är illavarslande.

Det var, av förståeliga skäl, länge sedan jag var på Bravida Arena nu, men ända sedan den flytten känns det som att det är något som saknas. Klubben har haft en osannolik utveckling, men något har förlorats på vägen. Istället för att ha allsvenskans "sämsta" arena har vi nu en ganska mysig hemvist. Istället för att hawaii-fotboll är det överdrivet disciplinerat och med avsaknad av kreativitet. Istället för spelare som Josef Elvby, Mathias Ranegie och Mattias Östberg (alla så gott som okända för stora massan) heter spelarna Ahmed Yasin, Alexander Söderlund och Rasmus Lindgren (väletablerade spelare).

Vi har för fan till och med bytt ut vårt emblem.

Allting var givetvis inte bättre förr och det går inte att spola tillbaka klockan (inte heller att glömma att det är direkt oproffsigt att ångra saker), men just nu saknar BK Häcken en identitet. Det som en gång i tiden förälskade sig i de gulsvarta kan inte känna igen mycket. BK Häcken har jobbat så hårt för att bli accepterat, en del av eliten och vara en storklubb att de nu glömt bort vilka de är.

Allt skall inte förändras, men här kommer några tips:
Spela en kortpassningsorienterad fotboll med fokus på bollinnehav och hög press igen
Lägg mindre fokus på defensiven och släpp på handbromsen
Vi kommer aldrig kunna utmana MFF, Hammarby eller AIK om storspelare
Så satsa istället på unga talanger, bortglömda spelare som gör nytta eller strulpellar med hög potential om vi får ordning på dem
Strunta i pratet om SM-guld, fokusera istället att spela en så kallat rolig fotboll med spelare som supportrar kan identifiera sig med (stjärnor kan de andra lagen ha)
Var en outsider, den fula ankungen, inte klubben som vill vara "som alla andra"

Vi måste jobba annorlunda mot storklubbarna, annars kommer vi bara få resultat som är marginellt sämre än dem. Vår X-faktor är att vi tittar åt andra håll. När Östersunds FK lyckades som bäst tog de spelare ingen ens hade tänkt på. Även om det går att ha mycket åsikter om ÖFK så grämer det mig mycket att vi inte tog deras framgångar. Det såg ut som vår blue print.

Jag tar hellre en niondeplats med roligt spel och mindre etablerade spelare än femteplats så som allt ser ut nu. Det är en känsla jag tror många gulsvarta delar med mig. Och kanske, bara kanske, kommer Coronakrisen tvingas oss att ta en annan väg än den vi stegat upp. En stig där vi återgår till grunderna, men bygger vidare på den.

Men mest av allt, i allt detta dravel, vill jag bara se Bollklubben spela boll igen.
Inte bara sparka på den.