Brian Clough-misstaget
Motivation slår klass. Ibland är det inte mycket svårare än så.
Vän av ordning vet att jag ett flertal gånger har refererat till den person jag anser vara den största (och bästa) fotbollstränare som någonsin andats - Brian Clough. Middlesbroughsonen som tog sig an pyttelilla Derby County och tog dem från botten av dåvarande Championship till att bli engelska mästare, bara för att sedan göra om samma bedrift med ännu mindre (nåja) Nottingham Forest. Där han till råga på allt dessutom såg till att de vann Europacupen (nu Champions League). Inte en gång - Två gånger.
På rad.
Clough brukar ibland kallas för "den bästa tränaren England aldrig hade". Trots ständiga skriverier, och en meritlista som talade för sig själv, så blev han aldrig förbundskapten för sitt hemland. Det finns flera teorier bakom det, en av dem att han helt enkelt var för "okontrollerbar" och hade ett rykte om sig att vara en glappkäft, på gott och ont. Just det draget tror jag var en av hans styrkor, men han hade ett drag som jag hade svårt för - Prestigen.
För var det något Clough brydde sig om så var det saker som heder, ära och respekt. Han tolererade till exempel inte att hans spelare vare sig filmade eller ens diskuterade med domaren, då blev det löneavdrag. Detta låter ju som bra personlighetsdrag att ha för en tränare, men ibland slog det slint. När han hade vunnit ligan med Derby County fick klubben följaktligen spela ute i Europa. De skulle spela semifinal i den finaste av klubblagsturneringar (åtminstone på våra breddgrader) mot självaste Juventus. Stora, mäktiga Juventus skulle alltså komma till norra England och få känna på busväder. Dessvärre för Derby var matchen mot Leeds United inklämd mellan matcherna mot de italienska mästarna.
Varför var det då så farligt?
Jo, under denna period var Leeds United allmänt kända som "Don´s boys" och "Dirty Leeds". "Don" var i det här fallet Don Revie, legendarisk coach för Leeds som hade vunnit allt utom just Europacupen. Hans lag var berömda (knappast populära) för att de spelade fult. Och när jag skriver fult menar jag direkt grisigt. Det var efterslängar, fulla sulor och dobbar långt över midjehöjd, för att inte tala om alla knytnävar och andra tjuvknep som de sysslade med. De var totala motsatsen mot Clough´s Nottingham Forest, som stod för en passningsorienterad gladfotboll där de skulle vara gentlemannaaktiga (åtminstone på plan, Clough hade ju sina mind games utanför istället). Av dessa skäl var lagen också bittra rivaler och mötena var ofta laddade, inte minst för att Revie under en ökänd episod hade vägrat ta Clough i hand inför deras första cupmöte.
Det handlade inte bara om fotboll.
Det var personligt.
Hans dåvarande Derby County skulle alltså spela match mot självaste Leeds mittemellan mötena i en viktig Europa-match mot Juventus. Ägaren för Derby hade snällt bett Clough att tänka i genom sin laguttagning, att matcherna mot Juventus var viktigare och att bra resultat skulle betala av de strålkastarljus som klubben nyligen hade införskaffat. Clough skakade på huvudet och trodde inte sina öron.
"Va? Ska alltså Derby County ställa över sina bästa spelare i den viktigaste matchen i ligan? Vill du att vi ska förlora?"
Följaktligen ställde han upp med bästa möjliga elva. Ingen fick vila eller rensa huvudet. Leeds, som inget hellre ville än att sabba för Derby, vann komfortabelt matchen mot ett mindre motiverat motstånd och till råga på allt skadade sig nyckelspelare så pass att de inte kunde deltaga i returen som skulle spelas i Turin. Efter en heroisk insats i Italien hade Derby Countys cupäventyr tagit slut.
Så, har du läst så här långt kanske du funderar på - Vad fan har det här med BK Häckens insats mot IFK Göteborg att göra?
Ja, har du snappat upp något i denna väggtext så tror jag att du förstår var jag vill komma, kära läsare. Att Högmo, som konsekvent vägrat att rotera i sina elvor om han verkligen inte varit tvungen, troligtvis missbedömde såväl motspelare som sina egna spelares egna tillstånd. Att förlora ett derby är en sak. Det har jag varit med om många gånger, dessvärre har jag levt så länge att jag upplevt flera sådana än vinster. Sådant händer, men det som utspelade sig under de första 50-55 minuterna i söndagens drabbning mot IFK Göteborg är givetvis inget annat än den största genomklappningen på bra länge av de gulsvarta.
Någonstans fanns en oro i mig redan innan avspark. Samma elva igen, trots spel bara ett par dagar tidigare. I en match som borde dränerat både kropp och själ hos flera (framförallt sista kvarten). Hade de verkligen "kräm" kvar i maskinen? Hade de verkligen mental ork att ta sig an ett derby? I intervjuerna innan match anade nog fler med mig oråd. Där Blåvitt-spelare som Sebastian Eriksson pratade om att få revansch och att klämma till klubben från Hisingen verkade de gulsvarta mest ta det som en klackspark. Även om inställning inte är allt i fotboll så är spelreglerna något annat i ett derby. Där börjar saker som färdigheter och "skills" spela mindre roll och viljan desto mer. Det är lite som Ra´s al Ghul säger i Batman Begins: "The training is nothing, the will is everything!"
Det började annars ganska bra på Gamla Ullevi, men så fort 1-0 kom (för övrigt briljant fotbollsmål, utsökt inlägg och än finare löpning av graciösa Marcus Berg) tittade jag efter spelarnas kroppsspråk i Häcken. Jämför jag med förra höstens makalösa svit så var skillnaden tydlig. Där det ifjol kändes som att det inte spelade någon roll vad som än kastades mot de gulsvarta (de skulle resa sig ändå) var det tvärtom nu. Stön och suckningar som mest signalerade saker som "detta löser vi aldrig", "orkar inte" och "jag vill inte vara här". Raka motsatsen till det en behöver ha som ursprunglig tändvätska i ett derby.
Inga spelare kommer förstås att erkänna det, men jag är övertygad om att vi skulle göra en enkät i båda lagens omklädningsrum innan matchen och ställt frågan "Hur gärna vill du spela den här matchen?" skulle vi få radikalt olika svar. I Blåvitts sist har vi ett lag i medvind, som tror att det är möjligt, taggade till tänderna och framförallt utan något att förlora. Skulle de torska mot BK Häcken är det kanske jobbigt, men inte oväntat sett till säsongen. För spelarna i BK Häcken kom matchen olägligt och jag tror att de allra flesta, om de hade haft möjligheten, hade valt bort att spela den här matchen. Att den kom vid fel tidpunkten och att siktet är inställt på annat håll. Det är förstås mänskligt och rimligt, men det innebär ju att än större press läggs på tränare. Att välja de elva spelare som VERKLIGEN vill att antagonisterna skall käka gräs.
Med facit i hand var det fel spelare som ställdes ute på planen, spelare som hade huvudena någonannanstans. Det är givetvis förståeligt att huvudet och kroppen är slutkörda i detta läge, men det sätter som sagt större krav på att ställa spelare på plan som är beredda att göra allt, som åtminstone för dem själva känner att det är höstens viktigaste match. Kanske hade resultatet med en annan elva varit svår att göra något åt, men den håglösa känslan hade definitivt varit mindre märkbar. Jag ogillar att slänga mig med svepande begrepp som "spelarna måste visa hjärta", det är ofta alldeles för otydligt vad som menas men här finns det gott om sådana exempel. Hur gärna vill jag dunka iväg bollen ur straffområdet när det osar katt? Är jag beredd att offra en tand? Är jag beredd på att ta den här mjölksyrelöpningen fastän klubbens viktigaste match på länge är på torsdag?
Där Blåvitt-spelarna hade höstens, ur prestigen sett, viktigase match hade Häcken-spelarna en match som kom "olägligt". En klämmatch de inte ville spela. Och möter man då ett motstånd som inget hellre vill än att trycka dit de uppblåsta egona från Hisingen blir receptet på en katastrof knappast tydligare.
Med det sagt så finns det fortfarande matcher att spela. Vinner Häcken på torsdag är den här matchen om inte glömd så i alla fall förlåten. Även om reaktionerna är starka nu så tror jag att de flesta knappast skulle klassa en säsong där cupguld, första gruppspelet i Europa och en trolig allsvensk medalj skulle klassas som ett fiasko. Jag tror att de är få som skulle byta det mot att slå IFK Göteborg på Gamla Ullevi.
Nu handlar det att ladda om, slicka såren och använda detta som rejäl tändvätska till Skottlandsresan. Något liknande ska inte få inträffa mer under säsongen. Och oavsett utfall i den matchen så tycker jag mig se att spelarna behöver ledigt. Två månader med matcher 2-3 gånger i veckan har tagit ut sin rätt på dem, såväl fysiskt som psykiskt, så de behöver nog några dagar för att kunna kalibrera om mot en höst som innebär gruppspel i Europa och förhoppningsvis en ny guldstrid. Även om det känns långt borta nu så finns fortfarande chansen.
Så länge vi alla förstår att motivation de allra flesta gångerna alltid slår klass.
