Om så kallad vinnarkultur
Det har varit lika tröttsamt som välkommet att varenda offentlig person i fotbollssverige den senaste månaden har pratat om vinnarkultur med tanke på att “Häcken vinner trots att de saknar vinnarkultur”. Jag tänker ge mig in i diskussionen jag med.
Det som föranlett debatten om vinnarkultur under hösten är som jag uppfattat det två saker. Det ena är att Häcken “som saknar vinnarkultur”, har vunnit SM-guld i år. Det andra är att Hammarby “som saknar vinnarkultur” inte har vunnit SM-guld i år. Jag tycker mycket som sagts är fel och jag ska förklara mina tankar kring det ytterst luddiga begreppet vinnarkultur.
Det har alltid pratats om att Häcken inte har någon vinnarkultur för att Häcken aldrig vunnit SM-guld. Häcken har tidigare år oftast misslyckats i de matcher som betytt allra mest. Många hävdar att det behövs en Sebastian Larsson-typ i ett lag, det vill säga en som ställer extra krav på sin omgivning och går i bräschen för hur man vinner. En som ger allt på träning och alltid tycker att det går att förbättra spel och detaljer. En som älskar derbyn. Inget ont mot Sebastian Larsson (fantastisk spelare) men stämmer det verkligen att man behöver den typen av spelare för att vinna en serie? Argumentet blir endimensionellt för jag vill hävda att Sebastian Larsson-typer även finns långt ner i seriesystemen och de spelarna gör inte att deras lag vinner sin division per automatik. På samma sätt hade Sebastian Larsson i sin prime inte kunnat ta en startplats i låt säga Atletico Madrid, sin vinnarskalle till trots eftersom han helt enkelt inte var en tillräckligt bra fotbollsspelare för att spela i en spansk toppklubb. Jag tror definitivt att Sebastian Larsson-typer är viktiga för lag men jag tror inte de är nödvändiga för att vinna. Det handlar väl helt enkelt om att ha spelare och lag som är bättre än sina motståndare? Jag tror att de flesta, om inte alla, i ett professionellt fotbollslag är vinnarskallar som inte tar lätt på en förlust och gör mer eller mindre allt för att vinna. I Häckens fall har det helt enkelt varit så att Häcken har varit det bästa fotbollslaget i år. Samtidigt har Sebastian Larsson varit Sebastian Larsson i ett AIK utan truppbredd och då räcker det varken att ha Sebastian Larsson eller en Sebastian Larsson-typ i laget för att ta guld, hur mycket “vinnarkultur” man än har.
Hammarby saknar utifrån vad jag sett och läst mig till en Sebastian Larsson-typ i sitt lag. Är det därför Hammarbyfans tycker att vinnarkulturen saknas? Jag tycker att Hammarby spelar fantastisk fotboll och jag hade varken bytt ut Darian Bojanic eller Nahir Besara mot en Sebastian Larsson-typ då de två varit mycket bättre än Sebastian Larsson i år. Jag tycker att man tvärtom kan hävda att Hammarby med sin stöttande läktarkultur och stabila organisation har en vinnarkultur och att de är på helt rätt väg. Att säga att vinnarkulturen saknas i klubben är en för enkel och grund analys i mitt tycke. Hade jag varit Hammarbysupporter hade jag varit nöjd med klubbens utveckling, supporterkultur och spelidé och tålmodigt stöttat denna utveckling.
Folk har i alla år hävdat att vinnarkulturen är så stor i Malmö FF. Att det ställs höga krav från fans, lag, stad och organisation. Det är lätt att säga så när ett lag vinner mycket och ofta, som Malmö gjort de senaste tio åren. Men när det darrat i Malmö och resultaten inte gått Malmös väg som i år så har Malmös så kallade vinnarkultur blivit mer av ett ok för laget. Ängsliga kortsiktiga beslut har fattats där sparkandet av tränaren Milos Milojevic var det ängsligaste beslutet av alla. Är ängslighet verkligen en del av en vinnarkultur? Är det vinnarkultur att inte palla trycket och inte våga tro på sina egna beslut? Jag tycker inte det. Malmös fans i motgång är dessutom Sveriges minst stöttande, något som kanske märks extra tydligt en säsong som denna när det blåser. Jämför Malmös ängslighet i år med Elfsborgs lugn. När Elfsborg förlorade i kvalet till Svenska cupen mot söderettanlaget Oskarshamn gick Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson ut i media och sade att han och ledningen hade fullt förtroende för tränare Jimmy Thelin. Ordagrant sa Andreasson följande: “Vi kör ihop, vi har en plan ihop och jag hoppas Jimmy känner sig trygg. Han är vår manager i både med- och motgångar. Det han gjort för Elfsborg med sportslig utveckling sen han kom är vi otroligt nöjda med. “ Jag tycker att man kan hävda att lugnet som Stefan Andreasson och Elfsborg har och har haft också är vinnarkultur. Att stå emot trycket från fans och media och tro på sin spelidé och riktning framåt. Hur gick det för Elfsborg efter förlusten mot Oskarshamn? De vann sju matcher, spelade en oavgjord och förlorade en.
Åter till Häcken. De flesta trodde att Häcken, med det svåra schemat de sista fem omgångarna, skulle spela ut sig från guldstriden på grund av att “det saknas vinnarkultur”. Detta med argumentet att Häcken aldrig vunnit Allsvenskan tidigare. Det känns lite som paradoxen med att söka arbete på en butik. Det krävs kassaerfarenhet för att få jobbet. Men om man aldrig jobbat i butik kan man inte få kassaerfarenhet. Så de som hävdar att vinnarkultur är viktigt menar alltså att endast klubbar som vunnit tidigare kan vinna igen? Det argumentet faller på sin egen orimlighet.
Om jag ska säga något, förutom att Häcken vann Allsvenskan för att Häcken varit bäst, så tycker jag att Häcken visade upp vinnarkultur när man valde att vila Mikkel Rygaard inför Djurgården borta. Rygaard hade fått en känning i vaden och kunde spela om det krävdes men Högmo valde att vila honom för att han skulle bli helt skadefri inför de sista matcherna. Häcken vann ändå mot Djurgården och Mikkel Rygaard gjorde fyra mål och två assist de sista fem matcherna.
Min slutsats landar i att begreppet vinnarkultur går att problematisera och att det känns som en bekväm förenkling att säga att det vinnande laget eller lag som vinner ofta har så kallad vinnarkultur. Är vinnarkultur egentligen endast en efterhandskonstruktion?
Det enda jag vet är att när säsongen är slutspelad har det bästa laget vunnit.
