Du hade gillat den här känslomässiga hissen, Stahre
Det var den föredetta AIK-, IFK Göteborg- och förstås även BK Häcken-tränaren Mikael Stahre som under 2014 myntade det numera klassiska uttrycket "Det gäller att inte åka med i den känslomässiga hissen". Ett citat som på många sätt och vis blev lite av hans signum. Att det handlade om att inte fara iväg för att en tagit tre raka skalper, men också att inte se allting nattsvart när förlusterna radas upp. Sällan har ett par ord varit mer sanna för BK Häckens inledning av Allsvenskan 2021.
För ungefär tre veckor sedan var det tydligt. Då röstade media-Sverige fram BK Häcken som en av de största, om inte den största, utmanaren till Malmö FF om SM-guldet. Hisingsklubben hade värvat spetsigt, behållt stommen och behövde egentligen bara bygga vidare på det som gjorde att laget hamnade på tredje plats i förra årets serie. Lägg därtill en redan kirrad plats i cupfinalen, den tredje i ordningen på sex år. Vissa journalister gick så pass långt att utpeka de gulsvarta som hetaste mästartipset. I sig inget ovanligt, Alexander Axén gjorde det så sent som förra året. Men han gjorde det tämligen ensam då, i år har det varit ett annat ljud i skällan. Fler än någonsin har pekat ut kvartersklubben som deras guldkandidater.
Spola fram bandet till idag och tongångarna är helt annorlunda.
Nu handlar det snarare om Häcken överhuvudtaget skall ta några poäng alls.
Det svänger snabbt i fotboll. På så vis speglar sporten på många sätt och vis världen vi lever. Hjulen snurrar snabbare och folk är snabbare på att döma än någonsin. Minnet är ofta kort är ofta kort och den känslan har nog aldrig i Bollklubbens historia varit så påtaglig som nu. Nu vill en relativt högljudd skara (oklart om de är i majoritet) ha bort tränare Andreas Alm från de gulsvarta bänken. De har tröttnat på dåliga resultat, undermåligt spel och floskler som nämns efter varje match.
Samtidigt skall vi ha med oss några saker.
Andreas Alm är resultatmässigt sett den främsta tränaren BK Häcken har haft. Han har förvisso "bara" tagit klubben till det lilla silvret förra året (Peter Gerhardsson fixat bekant det stora 2012), men har ett cupguld (lika många som nämnda PG) och ytterligare en cupfinal som skall avgöras i maj. Han har heller aldrig lett klubben till en sämre placering än sexa. Gerhardssons tid i föreningen romantiseras ofta när det går dåligt, men i ärlighetens namn var många redigt trötta på karl´n i slutet av 2016. Visst såg det fint ut, men bortsett från det där stora silvret och cupguldet kunde laget lika gärna hamna på plats 10 som plats 8. Endast en gång under sin tid i BK Häcken tog PG laget till en medalj i Allsvenskan, det glöms ofta bort när hans eftermäle tas fram.
Det är lätt att hävda att Gerhardsson hade en sämre trupp än Alm har till förfogande, vilket är sant, men konkurrensen var också inte lika mördande. Det var på den tiden då olika klubbar alltid slogs om guldet, innan Malmö FF: s storhetstid började på allvar. Idag är MFF odiskutabel förhandsfavorit samtidigt som alla storstadsklubbar rustat sig på ett helt annat sätt för att inte låta skåningarna glida iväg. En allsvensk femteplats 2021 är, i min bok, vassare än en allsvensk femte plats 2011.
Det är viktigt att ha med detta i beräkningen. Att röster på allvar menar på Alm skall sparkas, detta trots att han är den resultatmässigt starkaste i klubbens historia. Tre omgångar i 2021 är en sak, tre hela säsonger och en säsongsinledning till en annan. Över tid är Alms facit solitt och det är nog det Stahre lite grann syftade på den där sommaren 2014. Att man måste se helheten och inte bara enskilda delar. Samma sak gäller förstås i själva spelet. Att matchen mot HBK inte var bra skriver de flesta under på, men faktum är att det hade räckt med att någon av chanserna i första halvlek hade resulterat så hade Hisingsklubben åkt därifrån med tre poäng. Och även om MFF var sanslöst effektiva hade det inte varit orättvist med en pinne i den omgången.
Fotbollen är precis som samhället i övrigt - Resultatet påverkar vad vi tycker om insatsen. Mycket få människor har förmågan att särskilja prestationen från resultatet. Jag tror det var Arséne Wenger som sade att ett lag kan förtjäna en utskällning trots 3-0 och behöva en klapp på axeln trots 0-3 i baken. En tabell speglar, i varje inte inledningsvis, ens prestation helt och hållet.
Jag skall medge att jag haft mina problem med Andreas Alm. Förra våren tyckte jag att anfallsspelet såg fantasilöst ut, som att vi förlitade oss till individuell briljans snarare än en tydlig struktur. Det är svårt att säga om just den kollektiva biten blev bättre under andra delen av säsongen, eller om de andra lagen underpresterade samtidigt som enskilda nyckelspelare hos de gulsvarta blev i form, men faktum är att det blev bättre. Däremot var defensiven grym, vilket även syntes i tabellen. I år har det varit knackigare, men jag vill ändå hävda att majoriteten av målen inte beror på systemfel lika mycket som skicklighet av motspelare. Det betyder inte att individuella misstag har begåtts, både på planen och vid sidan av, men att det inte är lika mycket av tydliga taktiska missar som många velat göra sken av.
Och det blir ju lätt så. När vi har bestämt oss för något så letar vi efter saker som stärker vår tes.
Eller "confirmation bias", som det heter.
Laget släpper in mål = "Jag sade ju det, vi har STORA problem i defensiven"
Laget gör inga mål = "Jag säger ju det, fel spelare spelar och vi har fel taktik"
Det mesta går då att koka ner till "tränarens fel", när verkligheten oftast inte är så svart och vit.
Om Andreas Alm skall ha skulden för inledningen av Allsvenskan 2021 så skall han också ha credden för de tidigare åren. Det går liksom inte att bara ge skuld utan credd i det här fallet, då blir det extremt tydligt att det är en agenda bakom. Och det är ju fine att vilja ha bort en tränare för att "jag inte gillar honom". Det är en sak, men det är knappast det beslutsunderlaget skall bygga på.
Vi har spelat blott tre omgångar av Allsvenskan 2021. Vad jag vet har inget lag i seriens historia sparkat en tränare efter tre omgångar. En av de mest legendariska avskeden var när Brian Clough fick kicken efter 44 dagar i Leeds United under 70-talet (cirka sju matcher om jag minns rätt). När Rikard Norling, guldtränaren, fick sparken förra året från AIK hade de spelat åtta omgångar. Då rör det sig om en klubb från en storstad, som dessutom i närtid hade vunnit SM-guld.
Är detta verkligen ett rekord som BK Häcken skall slå?
En stor del av klubbens framgångar genom åren har varit tålamodet. Viljan att bygga långsiktigt. Att supportrarna inte kastar bangers när det går emot. Känslan är att supportarna till BK Häcken, liksom samhället i stort, håller på att tappa just detta. Något som är synd eftersom det delvis varit en del av föreningens framgångsrecept, men dels också något som särskiljde klubben från de andra lagen från storstäderna. Vi blev som de andra, som Jocke Berg sjöng.
Är det något värt att eftersträva?
Jag tror att min poäng har kommit fram. Ur min horisont är det alldeles för tidigt att göra sig av med Alm. Han har ett historiskt bra facit med sig och vet hur det är att jobba med press efter tiden i AIK. Plus det faktumet att vi har en cupfinal runt hörnet och ett europaspel i sommar att ta hänsyn till. Lägg därtill den ekonomiska smällen det skulle innebära för en redan plågad organisation att hantera ett avgångsvederlag. Men det som talar mest för att Alm skall stanna är egentligen att de som skriker högst om avgång inte kommer med några konkreta förslag på vem som skall ta över istället. Och att vråla efter förändring utan att berätta hur är lite som "vargen kommer". Tills sist slutar man att lyssna.
Att sparka Alm, utan att veta vad klubben skall ha istället, är en gärning i ren panik och något som rent krasst inte behövs just nu. Desperation är det sista som laget vill ha under rådande omständigheter. Det är lite som att säga upp sig från sitt arbete där man vantrivs, utan att för den sakens skull inte veta vad en skall jobba med istället. Det slutar sällan bra.
Därför uppmanar jag "Alm Out"-sidan till att lugna ner sig, sansa sig och tänka efter. Vad vill vi ha istället? Inte bara i form av namn utan inriktning. Skall Häcken spela kortpassningsbaserad fotboll eller mer direkta långbollar? Skall vi jobba med direkt återerövringspress eller mer att ligga lågt och kontra? Vill vi ha en tränare med mycket karisma (men som kanske inte är den mest slipade rent taktiskt) eller en butterdjävel som kanske är bright? Och när den planen är satt, vilka passar in i kravbilden? Först då blir debatten intressant, när vi vet vad vi har att jämföra med. Innan dess är diskussionen okonstruktiv och oseriös.
Jag har pratat mycket om "dagens samhälle" i den här texten. En sliten klyscha, men som gör att denna situation känns bekant. När Lars Lagerbäck drevs bort 2009 från landslaget var han tråkig pessimist som bara lirade långt. Att han nått resultat över tid var föga intressant. In kom Erik Hamrén som på många sätt och vis var Lagerbäcks totala motsats. Spola fram ett par år igen och situationen återupprepade sig. Vi tröttnar på det vi har efter ett tag, precis som att vi kan tröttna på den där favoritglassen, TV-programmet eller för den delen en livspartner. Ibland leder till direkta uppbrott som leder till något bättre, ibland inte, och ibland stannar man kvar. Kanske hamnar vi i slutsatsen att BK Häcken behöver något nytt, precis som att alla människor ibland behöver miljöombyten. Bara det görs av rätt anledningar och med rätt planer.
Som jag ser det är det enda argumentet att leda bort Alm exakt just nu är att han själv vill kliva av (nej, spelarna skall inte driva ett sådant beslut, vi vet hur det var i Elfsborg när spelartruppen fick styra agendan). Det betyder inte att han sitter säkert. Kammar laget hem noll poäng de kommande två omgångarna kommer sportchef Martin Ericsson ha sin tuffast uppgift framför sig. Då måste han redan börja ta fram namn som kan vara aktuella i fall kräftgången fortgår. Om Häcken fortfarande ligger på nedflyttning vid sommaruppehållet utan en ljusning (samt en förlorad cupfinal) måste en ny tränare in i juni för att hinna sätta en idé om spelet, så att inte europaspelet vaskas också. Om inte annat för att stoppa blödningen.
Med tanke på hur många gånger han vurmat för Häcken kan jag tänka mig att Alexander Axén ligger långt fram i kön.
