Du kanske bara får en chans att bli odödlig, Jeremejeff
96 minuter senare - Här är ett öppet brev till dig, Alexander.
Vilken fantastisk kväll. Och JAG var där. Förvisso inte ensam, utan jag delade en sällsynt intim upplevelse med ett par tusen andra.
Trots allt detta, trots denna fantastiska kväll där BK Häcken går upp i serieledning och just nu, vågar jag påstå, är Sveriges bästa fotbollslag finns det bara en person jag tänker på - Det är du, Alexander Jeremejeff.
Du som leder målligan i överlägsen stil och som är högaktuell för ännu ett utlandsäventyr (ja, det är trams att kalla utlandsäventyr för proffssejourer, spelare i Sverige har varit heltidsavlönade i ett par decennium nu). Det skulle du givetvis vara värd, men någonstans måste tankarna komma på kvällen (speciellt en kväll som denna) - Ska jag? Borde jag? Vill jag?
Jag inser att mina insatser vid tangentbordet har en föga betydelse för en annan människa framtida karriärval (ja, detta är en disclaimer för "don´t do this at home, kids"), men om jag har minsta lilla inverkan på ditt beslut så tänker jag ta tillfället i akt. Dessa rader är till dig, Alexander.
Jag fattar att du verkligen vill testa lyckan utomlands en gång till. Du är 28 år, ska snart bli 29. Du har troligtvis max ett äventyr till i dig, en vistelse som kan ge dig så pass mycket cash att du aldrig mer behöva lyfta ett finger i resten av ditt liv. Jag fattar det och jag ska inte säga att jag hade tänkt på ett annat sätt. Jag kommer inte klandra dig om du väljer den vägen.
Men, för det finns alltid ett sådant. I det här fallet ett stort fett MEN.
Kom du verkligen bara hem till Hisingen för att spela till dig ett nytt kontrakt utomlands? Kom du inte hem för att du faktiskt ville ta det där guldet med den där föreningen som du så tätt är sammanflätat med? Att göra det där omöjliga som ingen trodde var möjligt?
Låt oss inse fakta - BK Häcken kommer aldrig vara en klubb som Malmö FF, AIK eller Hammarby. Vi har varken historien, mängden fans eller för den delen ekonomin. Sådana här chanser kommer kanske bara en gång i livet. Vill du verkligen missta den bara för att åka ett halvår tidigare till, säg, Grekland? Eller Saudi-Arabien? Eller Frankrike? Tro mig, fortsätter du som du gör kommer du inte ha färre erbjudanden i januari, snarare det motsatta. Skillnaden är att då kan du gå som skytteligavinnare som tagit den lilla kvartersklubben från Kvillebäcken till en av de största sensationerna i den allsvenska historien.
Vill du verkligen missta möjligheten att bli odödlig, Alexander?
Jag vet hur det är att missa en sådan möjlighet (sort of).
För ganska precis tio år sedan hade BK Häcken, då med husguden Peter Gerhardsson som tränare, rejäl slagsida. Vi ledde tabellen inför de sista omgångarna och hade en helt osannolik svit som hade kört på non-stop sedan sommaruppehållet. Men våren hade varit småkämpig för de gulsvarta. Visst hade Malmö FF krossats på Rambergsvallen i en riktig smällkaramell på påskafton med hela 5-0, men resultaten svajade värre än de där majskolvarna som brukar komma på tal vid varje fotbolls-VM. När serien så vände mötte BK Häcken Örebro SK på Stora Ullevi, ett arrangemang som var utfallet av att låta ungdomarna gå in kostnadsfritt under Gothia Cup-veckan. Länge stod matchen 1-1, en batalj där Tom Söderberg (som annars hade fått lite av en lidnersk knäpp den säsongen) blivit utvisad. På ett småduggigt fastland kunde dock Joel Johansson (ja, minns ni honom?) avgöra i 87:e minuten till 2-1 för Bollklubben.
Efter det for Hisingens stolthet som en projektil (apropå på liknelse-VM) genom tabellen. Vinsterna raddades upp med en sällan skådad lätthet och inför de sista matcherna skulle Häcken möta Kalmar FF hemma på Rambergsvallen. Det var en fin höstdag och allt gick som planerat. Dioh Williams, den galopperande antilopen, hade gjort 1-0 till hemmalaget och i halvlek kändes läget solitt. Allt skulle ändras i andra halvlek när Tom Söderberg, återigen, åkte på ett rött kort. Därefter lyckades olycklige David Frölund (tidigare Marek, se rättelse längst ned) att lägga bollen i egen bur, bara för att sedan se Dauda fullborda vändningen på straff. Gulddrömmar som grusades inom loppet av fyra minuter (ja, jag var bra sugen på att skriva "sandades" med tanke på hur gräsmattan var på gamla Rambergsvallen, men ni fattar).
Må så vara att det teoretiskt fanns chanser att fortsatt vinna guld den säsongen, men i praktiken var racet redan kört. Till sist blev det en andraplats för Getingarna, den största allsvenska triumfen någonsin för Bollklubben. Där och då kändes det som början på en storhetstid, att det bara var en tidsfråga när klubben skulle få lyfta den ädlaste av ädla pokaler inom svensk fotboll. Att framtiden fanns på Hisingen och ingen annanstans.
Men allt eftersom tiden gått har 2012 allt mer varit ett spöke. Tveklöst var det en viktig säsong för att sätta föreningen på kartan, men allt mer har samma år hemsökt oss. Otaligt har de gånger varit som klubben fallit på målsnöret, ofta i avgörande matcher. Det har som bekant hetat att "BKK Häcken är ingen storklubb, det är därför de inte vinner sådana matcher" eller "BK Häcken har ingen vinnarkultur". Även om jag är sinnessjukt allergisk mot sådana uttryck går det inte att komma ifrån att belackarna ofta har haft rätt. BL Häcken har ofta fallit ur när det gällt som mest, ofta när läget har varit prekärt.
Missförstå mig rätt (eller fel) här, självklart har jag bevittnat helt osannolik vändningar och matcher med mitt hjärtas klubb. Som den bisarra vändningen mot Malmö FF i cupfinalen 2016 (där en mindre konspiratorisk tänkare än jag hade föreställt sig att Lewicki inte hade SÅ mycket emot att BK Häcken, klubben som trodde på honom, kunde ändra mot kursen), den sjuka upphämtningen mot Sparta Prag i Europa League-kvalet eller Krickans Thomas Ravelli-liknande räddningen på straff mot Djurgården på Gamla Ullevi. Men det har också funnits gott om tillfällen då jag fått lomma hem, besviken över att vi ännu en gång vikt ner oss i avgörande stunder.
Men så har någonting hänt den här säsongen.
Förra helgen såg vi hur de gulsvarta, trots en sen reducering av Malmö FF, inte tappade konceptet utan lugnt och bekvämt spelade av matchen till en skön trepoängare. Gott så, men mycket gick att tillskriva skadeor på bärande spelare i hemmalaget och en cupfinal runt hörnet. Därför kändes utvecklingen på Bravida Arena den här kvällen rätt logisk för oss som följt Häcken under våra liv. Hur de inledde glatt och starkt, bara för att segna ihop och sedan på de mest brutala av brutala sätt tappar en kassaskåpssäker seger när de gäller som mest. Min far brukar skämtsamt säga att "när Häcken går bra kan du lita på att de hittar osannolika sätt att ta ner ens förväntningar på jorden igen", vilket ofta tyvärr varit en sanning. Som att det sprids en nervositet i laget så fort tankarna kommer smygande. BK Häcken har på många sätt och vis varit Allsvenskans svar på Tottenham - Klubben som alltid spelat fantastisk fotboll men som på helt otroliga sätt lyckats tappa ointagliga ledningar. Häcken "har spursat", helt enkelt.
Men just idag, lördagen den 28 maj 2022, var det som att ett par fotbollsspelare och en tränarstab bestämde sig att det fick vara nog.
Jag ska erkänna att jag länge varit tveksam till Högmo. Ni som läst det jag tidigare skrivit vet att jag gillade Alm som tränare. Jag tycker att han kynnes passade väl in i Häckens roll som outsider, utmanare som ville sticka fingrar i ögonen på storklubbarna, men även här får jag inse att jag hade fel. Det fanns bara en väg att gå där och då, Alm var tvungen att gå. Men jag var verkligen inte sugen på Högmo, det kändes "safe" och tillrättalagt, långt ifrån en framtidstro. De sista omgångarna av Allsvenskan och cupmatcherna under våren gjorde mig inte mer övertygad.
Och visst är det så att någon taktiker har jag aldrig fått sken av att han är, den där norrmannen. Jag tycker ofta att det känns "high chaparall" i båda änderna av planen, lite väl mycket hawaii och stundens ingivelse som dikterar villkoren. Men är det något han bidragit med i truppen så är det att "tro" på något och att få spelarna att dras åt samma håll. Det krävs sin man att bänka en klenodo som Erik Friberg, det krävs lika fullt stora doser mod att byta in två offensiva spelare i 2-1-ledning med en man kort. Den tron på det egna laget, på den egna potentialen, betalade av sig idag och jag är övertygad om att den kommer göra det fler gånger. Den som vågar, den vinner.
Det är något speciellt med den här upplagan av BK Häcken. Att ha 2-2 med dryga kvarten kvar, en man kort, och ändå vilja gå för alla tre pinnarna. Det säger något om hur Högmo förändrat mentaliteten, att de ska vara hungriga, ha ett driv och inte vara nöjda med något annat än allt. Blair Turgott, som jag vet att mer än en varit enormt skeptiska till, när till och med han kliver fram och passar en, för honom sällsynt osjälvisk, passning snetinåtbakåt, förstår man att något har hänt. Bara den assisten gör att hans övergång mer eller mindre har betalat av sig.
När Sirius lägger in 3-3, som inte på något sätt känns orättvist, kommer känslan igen - "Självklart".
Av alla djävliga sätt är det givetvis så här det ska gå till. Det kunde ju vem som helst lista ut. Förstås var det inte BK Häckens tur i år heller. Jag tänkte så och jag är övertygad om att alla andra som inte spelade tänkte likadant. Men skillnaden mot tidigare är där matchen bara spelades av så fortsatte Häcken. Och malde på. De skulle inte ta helg förrän fyran satt i nät.
Det går att beskylla Sirius för hanterandet efter kvitteringen, men sanningen är också den att det krävs en motspelare som bjuder upp. I alla andra normala fotbollsmatcher hade båda lagen bara spelat av sekunderna som var kvar, men de gulsvarta ville ha mer. Krävde mer. Törstade efter mer. Och fick även MER.
När Even Hovland, som är så långt i från sin position som han bara kan komma, Petter Hansson-stöter in segermålet förstår man hur gärna det här laget ville ha de där tre poängen. Det är en sådan där insats och aktion som är så tvärtemot vad BK Häcken gjort i närmare tio års tid. Upplösningen är givetvis fullkomligt osannolik, en match som redan hade allt fick extra allt. BK Häcken förtjänade inte att vinna, men de ville det mest av allt i hela världen. Den tron var det som avgjorde matchen.
Nu är det fortsatt tjugo omgångar kvar. Mycket kan ske och allt kan hända. Om tio omgångar kanske inte ens laget är på övre halvan längre, eller så är serieledningen intakt. Ingen vet och kanske är det som är tjusningen med fotboll, att ingen någonsin vet med säkerhet. Det är därför vi traskar ner till vallen eller puben varje vecka för att vi så gärna vill se ett mirakel som vi fick bevittna idag. Framförallt var detta en seger som osade "SM-guldkaraktär", en som är så där sinnessjukt moralstärkande att det kan bära ett lag genom en hel säsong. Det som en kan gräva fram när det är som absolut värst längre fram, med vetskapen om "att vi kan göra det igen".
Ja, jag inser att jag är en egoistisk nu, men jag vill se dig på den här resan, Alexander.
Minns din första sejour i Häcken när du kom från Qviding, allt snack om hur otroligt överskattad du var och att ingen förstod varför Malmö FF pungade upp pengar för den potentialen. Två SM-guld senare var kanske inte vistelsen meningslös, men kanske inte heller något att skriva hem om. Då var många tveksamma, men du bevisade för alla belackare att du hade mer i dig. Det tog dig till utlandet, som tyvärr också blev halvt som halvt lyckat. När du så tog dig tillbaka en tredje gång och var det många som tvivlade på om det du hade det i dig och förra säsongen såg minst sagt besvärlig ut. Därför är jag innerligt glad att se dig spela din livs fotboll, utan du med sådan enkelhet och elegans lyfter in det där 1-0-målet som du gör idag som att det vore det mest naturliga i hela världen.
Även om det ser bra ut är det mycket som ska klaffa och mycket som kan gå fel (och gudarna ska veta, euforin till trots, att det finns MYCKET att jobba på). Allt kan som sagt hända, men bättre utgångsläge är svårt att hitta. Återigen fattar jag om du väljer en annan väg, Alexander, men i ena vågskålen har du chansen att bli odödlig.
En sådan chans får du kanske bara en gång.
RÄTTELSE 2022-05-30: Det var givetvis David Frölund (tidigare Marek) som orsakade självmålet och inte oskyldige Oscar Marek (förvisso med ett Häcken-förflutet, men likväl fel). Tackar Owe Rundberg för det uppmärksamma påpekandet.
