Gästkrönika: En kärleksförklaring till Kristoffer Lund
Det vore fel att kalla honom för dansk dynamit, men vår unga vänsterback är omöjlig att inte älska.
För snart ett år sedan värvade klubben en 19-årig helt okänd dansk vänsterback. Jag hade aldrig hört talas om honom, och det hade nog ingen annan supporter heller. När hans ansikte dök upp på Häckens twitter fick jag en positiv känsla, Kristoffer Lund Hansen såg atletisk, stark ut.
Kristoffer fick snart chansen, mycket beroende på avsaknad av konkurrens på hans position. I den första matchen jag såg honom var intrycket ett helt annat än det på fotografiet i samband med hans övergång. Kristoffer var inte den korta, explosiva vänsterback jag sett framför mig, snarare gänglig och nästan lite kutryggig i sitt sätt att springa. Det såg, och ser, nästan ut som att han ska ramla framåt eller att bollen kan ta vägen i vilken riktning som helst när den är vid hans fötter. Det gick emellertid inte att ta miste på hans vilja och kämpaglöd.
Kort efter det att han skrivit på för Häcken spelade Kristoffer hemmaderbyt mot IFK Göteborg, i vilken han både orsakade en straff efter någon minut, och strax därefter själv ordnade en straff. Det resulterade i den klassiska intervjun för Häcken-tv som så väl ringar in vad som gör dansken så älskvärd: ”I feel fabulous! Home game, derby win ... I fucked up in the beginning, but made it better. I'm just so happy!”
Kristoffer Lund är lite som en humla, om vilka det sägs att de egentligen inte kan flyga, att deras vingar är för små i förhållande till deras kroppar. Nu är detta visserligen en myt, humlor använder vingarna likt en helikopter, men som liknelse är den användbar – Kristoffer borde inte vara den utmärkta vänsterback han på något sätt är, det finns så mycket i hans uppenbarelse som talar emot det. Men kombinationen av övermod, entusiasm, kampvilja och delvis övertro gör att han på något sätt både är stabil bakåt och ett hot framåt. Må så vara att det sker genom glidtacklingar som ser närmast livsfarliga ut, inte minst för honom själv. Föga förvånande linkar han nästan alltid omkring i slutet av matcherna, som en konsekvens av vårdslösa sammanstötningar.
Jag har verkligen tagit Kristoffer Lund till mitt hjärta. Hans sätt att precis innan matchen blåses igång knyta nävarna, rikta sig mot klacken och skrika ”Kom nu for helvede!” (föreställer jag mig), gör att man själv tänker ”Ja för fan, kom nu for helvede!”.
Klubben gladaste och mest charmerande spelare har dessutom, i mina ögon, utvecklats till en av våra allra bästa. Jag hoppas att vi får behålla honom länge till och att han får möjlighet att fortsätta sprida glädje, optimism och en gnutta övertro i klubben många år framöver.
