Getingpanelen vecka 10

Panelen fokuserar den här veckan på en fotbollsarenas möten, minnen och framtidsutsikter.

Veckans paneltrio består av Henrik Ingvarsson, Tony Bergstrand och Fredrik Arnberg.

Här är veckans ämnen:
*Rambergsvallen som vi lärt känna den går snart i graven för att sedan återuppstå i ny skrud. Otaliga minnen finns samlade. Vilka är era starkaste känslor från tiden på arenan?
*Om möjligheterna att hämta med sig "souvenirer" finns tillgängliga, vilka inventarier tar ni med er hem och varför?
*När den nya arenan blir klar till sommaren 2015 står också en ny supportersektion till förfogande. Blir det mobilisering på kort eller långsida och hur bygger man "rätt" för supportrarna?

Vilket är ditt starkaste minne/minnen från "vallen"?

Henrik Ingvarsson

- Jag är i grunden en nostalgisk person, och inte minst därför kommer det att vara blandade känslor i det ögonblicket rivningskulan träffar de gamla gistna, vindpinade läktarna. Att arenan man varit så stolt över och skämts över på samma gång nu en gång för alla skall jämnas med marken ger en form av bittersöt känsla. På Rambergsvallen fick man känslan av att det var så här det kändes att gå på fotboll förr i tiden, och det tilltalar förstås en nostalgiker. Den billiga korven, de hårda träbänkarna och de primitiva sanitära faciliteterna har enbart spätt på den känslan, och därför har jag alltid känt mig hemma på Rambergsvallen, trots att man alltid varit högst medveten om dess brister. Förmodligen är det min nostalgiska läggning som gör att mina starkaste minnen från Rambergsvallen också är bland de första. 2004 flyttade jag med min dåvarande sambo till Göteborg, närmare bestämt Wieselgrensplatsen, inte långt från arenan.

- Då visste jag inte mer om Rambergsvallen än att laget Häcken spelade där, och att det såg ganska omodernt och tämligen anskrämligt ut där det låg. Det man såg från vägen, och när man skramlade förbi med spårvagnen, var i stort sett en lång, orange vägg med orden "Hisingens idrotts- och hälsocentrum" på. Inte Camp Nou direkt. Men bor man så nära som vi gjorde så bör man ju i alla fall förära arenan med ett besök, vilket vi gjorde kort därpå. Redan vid grindarna fick man en känsla av svunna tider. Arkitekturen, eller snarare bristen på sådan, gav tydliga nostalgivibrationer och självklart blev man insläppt genom en gammal hederlig spärr av gjutjärn, efter att först ha betalat kontant till den äldre mannen bakom glaset. Väl inne kunde vi placera våra bakdelar på träbänkar som nötts blanka och glatta av tusentals bakdelar före oss. Gräsplanen såg fin ut, men kantades av slitna, trista löparbanor, och bara någon meter från sidlinjen fanns två stora sandgropar som spelarna i bland tvingades springa rakt igenom vid inkast.

- När matchen väl startat, såg jag ett fotbollslag som såg oerhört starkt ut. Jag imponerades särskilt av den snabbe Dioh Williams och den starke mittbacken Jimmy Dixon som dominerade helt i luftrummet. På det hela taget var det en mycket angenäm upplevelse, och jag uppskattade den enkla, okonstlade känslan på "vallen". Man vann serien ganska enkelt det året, och den nye sportchefen Carl Fhager valde till nästa säsong att satsa spektakulärt. Teddy Lucic! Stig Tøfting! Plötsligt bodde jag inte granne med en ful öststats-arena med ett mediokert tjonglag som gäster. Nu var det en allsvensk arena där tidigare storproffs skulle skapa intresse inför möten med AIK, MFF, IFK och de andra giganterna! Oerhört spännande!

- Det var under denna period som jag och Rambergsvallen blev mer och mer bekanta med varandra. Snart åkte laget ned i superettan igen efter en risig säsong, och efter att ha förlorat båda matcherna i kvalet mot Brommapojkarna. De stora stjärnorna försvann, men det spelade inte så stor roll. Jag hade redan charmats av Rambergsvallen och Häcken, och trots att jag sedan flyttade från Hisingen och Göteborg har jag försökt att besöka gamla vallen så ofta jag kunnat. En gång i 2012 var jag tillsammans med en utländsk kollega i Göteborg å jobbets vägnar, och efter en lyckad övertalningskampanj från min sida stannade vi kvar extra för att kunna besöka vad jag förklarade var "Sveriges sämsta, men bästa, arena".

- Häcken skulle möta Norrköping, och Rambergsvallen tackade mig för mitt besök genom att låta Waris Majeed göra fem mål i en match som sedan slutade totalt 6-0 till Häcken. Det var sedan en imponerad kollega som undrade varför ett så bra lag spelade på en så dålig arena. Svaret var givet, och sammanfattar kanske det ambivalenta förhållandet man som Häckensupporter har till Rambergsvallen: "Ja, Rambergsvallen är dålig. Men den är vår."

Tony Bergstrand

* - Min första match jag gick själv på. 14 år och säsongspremiär i Division 2 södra (serien under allsvenskan). En enkel hemmaseger över Lunds BK. Året vi pratar om är 1984.
* - I början på 90-talet och en match mot Elfsborg. Fyra getingar stod mitt i guliganernas klack (ett 30-tal). Efter matchen guidade vi boråsskaran till gamla Dubliners (den som låg en fotbollsspark från Esperantoplatsen). Jag betalade inte en spänn den kvällen. Detta kommer aldrig att ske igen ...
* - Säsongspremiären mot Blåvitt 2000. En knökfull vall, allsvenskt spel igen och en väldigt ung Kim Källström blir målskytt efter 1 minut. Frågor på det?

Fredrik Arnberg

- Starkast måste ändå vara att jag träffade min kärlek och sambo på Vallen, Jenny. Sen finns det mycket, sista avancemanget från Superettan, vändningen mot Åtvidaberg 2008 och givetvis sista matchen som blev känsloladdad.

Vilka "souvenirer" tar ni med er från Rambergsvallen innan rivningen äger rum?

Henrik Ingvarsson

- Jag kommer förmodligen inte att ha möjlighet att medverka vid en eventuell plundring av Rambergsvallen. Men rent realistiskt hade ju en bit läktare varit en souvenir värdig en plats i bokhyllan. En bit nött träbänk eller liknande, gärna med nummerskylt på. Kanske en krok från omklädningsrummet? Ett mer orealististiskt, men lockande, scenario hade varit att få med sig en av de stora skyltarna som proklamerar "Styrbord" och "Babord", komplett med sjömärke/pil. En prydnad för vilken (stor) vägg som helst.

- Det lockar likaledes att få med sig den gamla analoga matchklockan, den som aldrig gick helt rätt. Den hade gjort sig bra på en helt vitmålad vägg! Men, den är kanske större än man tror... Eftersom den nya arenan skall ha konstgräs så kan jag också tänka mig att lägga rabarber på ett antal kvadratmeter Hisingsgräs. Hemma i trädgården är gräset glest och dåligt, och det hade förstås varit stort att ha Rambergsvallens gamla gräs att ställa grillen på i stället. Men den riktigt heliga graalen borde vara att få med sig kokplattan som 2011 brände ner nästan hela Rambergsvallen. Utan den hade vi kanske inte fått en ny arena utan fått nöja oss med att uppgradera den gamla, vem vet?

Tony Bergstrand

- Vill helst inte avslöja något här. Jag vill inte väcka eventuella tankar hos någon.

Fredrik Arnberg

- Jag passar på den, avslöjar jag det så får jag vara snabb den dagen...

Vart placerar man klacken bäst på den nya arenan och hur bygger man "rätt" för supportrarna?

Henrik Ingvarsson

- Om man får önska, så hoppas jag att klubben konsulterar Getingarna i denna fråga. Jag står själv sällan i klacken, men jag anser att de som gör det skall få inflytande över placering och utformning. Traditionellt sett hamnar klacksektionen ofta på en kortsida som på legendariska The Kop på Anfield eller Curva Nord på Guiseppe Meazza (utan jämförelser med Häcken eller Rambergsvallen i övrigt...), eller i ena änden av en långsida som på gamla Rambergsvallen. Det irriterar mig dock att de mest hängivna och dedikerade supportrarna skall trängas undan på de fotbollsmässigt sämsta platserna som en kortsida eller hörnet faktiskt är. Nu inser jag förstås att när läktarkulturen når en viss nivå, så blir följandet av själva matchen vid en viss punkt nedprioriterat till förmån för läktarkulturen i sig. Det vill säga att akustik, tillgänglighet, säkerhet och andra faktorer blir viktigare faktorer för såväl klubben som supportergruppen än det att få bästa möjligt översikt över spelet.

- Det finns säkert andra skäl till att man som supporter faktiskt VILL befinna sig på kortsidan, men jag skulle vilja se att man testade att sätta supportersektionen i mitten på en långsida. Det är platserna med den bästa översikten, och dessa bör vara reserverade åt de som är mest engagerade. Nu vet jag inte vad det är sagt om ståplatser på den nya arenan, eller om det är sagt något om det, men jag förutsätter att det ges möjligheter till ståplats. Något annat vore otänkbart, och ett effektivt sätt att döda den växande skara supportrar som väljer att ansluta sig till Getingklacken. Klubben måste ta vara på det växande intresset för BK Häcken, och att uppmuntra till levande läktarkultur är en stor del i detta.

Tony Bergstrand

- Det här sköts bäst genom diskussioner mellan Getingarna och BK Häcken. Men förmodligen blir det väl en kortsida för Getingarna och lite huvudbry för mig.

Fredrik Arnberg

- Personligen tycker jag klacken ska stå på kortsidan, där kan man locka folk med bra synlighet och de bästa priserna. Sen kommer samtal mellan BKH och supportergrupperna finnas för att lösa det på allra bästa sätt. Nya arenan kommer bli kanon!

Vi tackar panelen för visat intresse och önskar alla en skön söndag!

Bästa hälsningar,
@Bennelind