Håglösa Häcken
Efter ändrad försäsongsrutin skulle laget komma bättre förberedda än någonsin till årets säsong. Hur blev det med det egentligen?
De taktiska förutsättningarna kunde inte ha legat mer till rätta för Peter Gerhardsson och BK Häcken. Man hade bara någon vecka innan spelat mot Elfsborg på deras hemmaplan och sett deras styrkor och svagheter. Elfsborgstränaren Jan Mian hade några dagar innan match i en intervju med GT serverat hela den Elfsborgska taktiken på ett silverfat, både hur man hade tänkt stoppa Häckenattackerna och hur man tänkt skapa egna chanser.
I GP gick Häckens lagkapten Martin Ericsson ut och deklamerade att den någon vecka gamla cup-matchen inte gav den sanna bilden om var Hisingslaget står rent formmässigt. ”- Den matchen är glömd, då vi spelade vi under vår förmåga. Nu ska tillbaka till vårt spel, vässa offensiven, våga och ta för oss.” Allt låg upplagt för en riktig drabbning. Hjärnornas kamp! Viljornas!
Med facit i hand är det lätt att misströsta. Det blev aldrig någon kamp, varken för hjärnor eller för viljor. Elfsborg dominerade på alla plan från första stund, och hade det inte varit för att Källqvist gjort en av sina bättre matcher på senare tid hade slutresultatet kunnat rinna i väg till rent genanta siffror. Hur kunde det gå så snett?
Mian hade på förhand förklarat att man såg Häckens vänstersida som den farligaste där El Kabir alltid, alltså inte ”ofta” utan ”alltid”, drar sig ut åt vänster där han söker samspel med Makondele som samtidigt drar sig inåt i banan. I tillägg måste man vara tidigt uppe i press, och specifikt pressa Lewicki och Gustafsson så att dessa inte får tid att slå den långa passningen. Om man inte hinner upp i press är det viktigt att laget sjunker ned så att det blir trångt för Martin Ericsson och för att täppa till ytan bakom sin egen backlinje.
Att Mian inte lägger kraft på Häckens högerkant är förståeligt. I dagsläget skrämmer den nämligen inte ens Falkenberg. År 2014 är det fortfarande David Frölund som är förstavalet på ytterbacken, och som det sett ut hittills spelar Björn Anklev framför honom. Båda två är habila slitvargar, men tillsammans har de inte fått ut någonting så här långt. Jag har förstås ingen statistik att underbygga med, men känslan är att varken Frölund eller Anklev någon enda gång slagit ett farligt lyckat inlägg, eller brutit in i banan efter att ha kommit runt på kanten. Anklev löper väldigt mycket och bra, men de gånger han får bollen så känns det ändå helt ofarligt. De gånger han måttar inlägg annonserar han det så tydligt att försvararen hinner sträcka fram både ett, två och tre ben för att blockera. Frölund jobbar förtjänstfullt och fysiskt, men saknar teknik och fart för att kunna bidra på det sätt som ytterbackar i Häckens spelsystem är tänkta att göra.
Jag ser personligen väsentligt större kvaliteter i Leo Zuta, men uppenbarligen bedöms han av Häckenstaben som omöjlig att spela på högerkanten, eller som ett sämre alternativ än Frölund. Spela från start får han i alla fall inte göra. De gånger han kommer in gör han det på Arkivous bekostnad, alternativt flyttar man över Arkivou till höger för att Zuta skall få spela på vänstersidan. Den en gång så lovande Nasiru Mohammed har dessvärre också misslyckats med att ta en plats på högerkanten, främst genom att ta allt för stora risker och söka sig centralt i stället för att bredda längs linjen. Att även Gerhardsson är medveten om detta är uppenbart, eftersom både Simon Gustafsson och Martin Ericsson fått testa att spela här. Utan framgång.
Högerkanten är alltså en akilleshäl offensivt, men är det som Mian säger att Häcken vänsterkant är hyperfarlig? Nja, den borde kanske vara det, men i de två matcherna mot Elfsborg och till viss del mot Norrköping såg man att det är något som inte klickar här heller. Arkivou, som för ett par år sedan var allsvenskans Cafu och for upp och ned längs kanten som ett expresståg är numera betydligt mer sparsam i sina offensiva räder. Det kan kanske ha att göra med det faktum att han allt som oftast blir tämligen ensam i defensiven när Makondele sin vana trogen vandrat in centralt. El Kabir tar ”alltid” löpningen åt vänster och tar då den plats som Arkivou annars tog i offensiven. Det betyder en person mindre i boxen, och är en av orsakerna till att jag alltid svär lite lätt varje gång El Kabir återigen tar löpningen ner mot hörnflaggan. Lägg till det faktum att Makondele inte är hälften så effektiv som han var 2012, så är det ytterligare en faktor som bidrar till att även vänsterkanten känns misslyckad. Subjektivt förstås, men ändå.
Mitten då? Här har vi ju mängder med klasspelare och en sund konkurrenssituation! Ja, det har vi faktiskt, men i fredagsmatchen mot Elfsborg visade det sig smärtsamt tydligt att man är högst ovana vid lag som sätter hög press på bollhållaren. Elfsborg gjorde ett extremt bra jobb med att ligga tätt på bollförande spelare, vilket ledde till stress i Häcken. Resultat: bortslagna bollar, allt för snäva passningar och spel på redan markerad spelare utan alternativ. I stället för att löpa och utnyttja kanterna blev det offensiva spelet koncentrerat till mitten, och inte sällan såg man Makondele, Martin Ericsson och Simon Gustafsson operera i samma yta. Då uteblir alternativen.
Mot Elfsborg hade Gerhardsson satt ned Martin Ericsson bredvid Lewicki och till synes satt ut Simon Gustafsson på vänsterkanten. Makondele såg ut att ha utgångsposition centralt, men är ju som vanligt lite överallt. Kanske var tanken att Makondele bättre skulle kunna löpa i djupled än den med åren relativt långsamme Ericsson? Kanske ville man bara stuva om lite för att sätta myror i huvudet på Elfsborg? Lyckat blev det i varje fall inte. Jag förstår att man vill ha både Simon Gustafsson, Martin Ericsson och Oscar Lewicki på planen samtidigt, men Gustafsson är ingen kantspelare och Martin Ericsson passar bättre längre upp i banan. Ingen av dem fick utrymme att göra det de är riktigt bra på att göra, och det gynnade inte laget som helhet.
Det kollektiva blev direkt lidande av den dåliga inledningen, och den vilja till ”att våga och ta för sig” som Ericsson talade om innan matchen uteblev helt. Det såg håglöst och uppgivet ut, och satta under press visar det sig att man inte klarar att hålla uppe passningskvaliteten och precisionen på en hög nivå. Det blir stressat, och allt som oftast slutar det med ett bolltapp som i sin tur innebär omställning emot sig. Ingen spelare verkade särskilt intresserad av att gå i bräschen och visa var ett eventuellt skåp skulle stå.
Inför årets säsong har det talats mycket om att förberedelserna varit väsentligt mycket bättre än innan. Florida byttes ut mot lyxresort i Dubai, och amerikanska collegelag var utbytta mot mer kvalificerat motstånd. Förutom El Kabirs fotskada är truppen relativt frisk, och signalerna från klubben har varit att man står bättre rustad än någonsin inför en säsongsstart. Ser man till de två senaste omgångarna och cup-förlusten veckan innan så ser det verkligen inte så ut. Spelarna ser ut att sakna tron på sig själva och laget, och jag tycker mig se att orken tryter. Mot Norrköping var det många spelare som visade tydliga trötthetstecken relativt tidigt i matchen, och trots att Elfsborgspelarna löpte som ilskna illrar i pressen var det ändå de som kändes piggast i matchens slutfas. Trots att Makondele petade in ett mål med 10 minuter kvar att spela fanns det inte ork eller energi kvar att forcera i slutskedet. Det kändes antingen som om de inte orkade hålla uppe spelet, eller att de ansåg det meningslöst och redan hade gett upp. Båda alternativen är precis lika illa.
För att även belysa det positiva, så stod Källqvist som tidigare nämnt för en hel del bra ingripanden. Walid Atta visar genomgående klass i sin bollbehandling och spelförståelse, och jag väljer att tolka de gånger han hamnade lite snett i positionen som ringrost och att han fortfarande är i en acklimatiseringsprocess. Sett till att han är ny i laget har hans sammantagna prestationer så här långt varit sensationellt bra. För att plocka poäng i grenen hårresande paralleller, så skulle jag vilja säga att han påminner lite om Thiago Silva. Främst i sättet han behandlar bollen och värderar situationerna, men också för de precisa långpassningarna. Att se Atta i aktion är en njutning, och enda smolket i bägaren är att det blir extra tydligt att Emil Wahlström inte håller samma klass.
Så vad kan vi förvänta oss av laget inför matchen mot HIF? Tja, det är lockande att svara ”inte så mycket”. För att kunna studsa tillbaka från den tämligen miserabla insatsen mot IF Elfsborg, så krävs att flera spelare höjer sin nivå flera snäpp. Passningskvaliteten måste bli bättre, och alternativen måste bli fler. Det finns just nu en lojhet i anfallsspelet som gör att man känns beroende av att en vågad millimeterpassning lyckas för att det överhuvudtaget skall bli någonting av något, och det är en gambling mot bra lag som slår hårt i omställningarna. En rättvänd spelare måste få fler alternativ, och det håller inte att El Kabir och Anklev turas om med djupledslöpningar. De måste tas ofta och organiserat, och det måste inte nödvändigtvis vara en boll centralt som är lösningen. En fotbollsplan är i genomsnitt mellan 50 och 60 meter bred. Det måste utnyttjas.
HIF har börjat säsongen knackigt med poängdelning mot Djurgården och tvåmålsförlust mot Norrköping. Förhoppningsvis är det ett självförtroendemässigt stukat HIF man möter, och då gäller det att ta vara på chansen och visa att man kan etablera och bibehålla det kvicka offensiva spel som man tror på. Möter vi ett revanschtaggat HIF som kommer pressa hoppas jag att man lärt sin läxa och utnyttjar de luckor motståndaren lämnar när de ligger högt i defensiven. Jag hoppas också att man värderar lägena på ett bättre sätt. Särskilt mot Elfsborg fanns en tendens till att man vände tillbaka och lugnade ner spelet när det var läge att sätta full fart i djupled, och motsatt att man slog en chansboll i djupet när det var läge att kontrollera boll.
På söndag måste man vaska bort det slöa och uppgivna och visa hunger och glöd. Man måste visa att man kan stå upp även när motståndaren pressar och nafsar i hasorna. Man måste visa att man har en spelide man tror på och som man behärskar. Vi andra får visa att vi trots att vi klagar och gnäller ibland (vem? jag?) faktiskt står bakom laget och den fotbollsfilosofi som Gerhardsson & Co står för. Häcken bjuder på bussresan, HIF bjuder på inträdet. Vad väntar vi på?
