Ikväll är han större än Ravelli på Hisingen

Jag ska erkänna att en bit in i andra halvlek hade jag tänkt ut många olika vinklar på den här krönikan. Det fanns saker både innan och under match värda att skriva om. Nedan har ni några ämnen jag funderade på.

* Chocken över att Dortmund-ryktade Carlos Strandberg inte är "mentalt förberedd" och stannar hemma.

* Alexander Jeremejeff, och inte nyförvärvet Gunnar Heidar Thorvaldsson, startar i hans ställe.

* Häckens makalösa första tjugo minuter då det, där och då, känns som det kan sluta tvåsiffrigt till laget från Hisingen.

* Makondeles målmässiga superform då han smäller dit två baljor och har bud på ett tredje.

* De gulsvartas sista speltimme som är helt under isen och kunde slutat med poängtapp.

MEN! (Som Glenn Strömberg brukar säga)

Det är inte något av det som denna krönika ska handla om. Kvällens huvudperson är någon helt annan som inte har för vana att stå i rampljuset. En person som varit bespottad, kritiserad och i värsta fall utbuad.

Denna krönika är för dig, Christoffer Källqvist.

Jag såg en intervju med dig relativt nyligen som hade gjorts av Cmore, de som har sändingrättigheterna för Allsvenskan. I ett fyra minuter långt klipp tittar du mest ner i marken, stampar lite förstrött med ena foten i gräset och nervösskrattar fram dina ord. Du säger till reportern att du inte gillar att vara den som får berömmelsen, att du allra helst vill vara anonym. Så kanske kommer du inte att uppskatta denna text, men tro mig när jag skriver detta att du förtjänar varje ord. Lapa i dig, med tanke på din blygsamhet kanske det inte blir så många fler chanser att sola sig i glansen.

Jag ska erkänna att du aldrig varit någon idol för mig. Du har liksom inte varit den där typen av målvakt som jag tycker om. Jag gillar stabila målvakter som sällan, om ens aldrig, utsätter det egna laget för några risker. En person med pondus som är trygg i att domdera och skälla till sin backlinje. En goalkepper som aldrig gör misstag, men som med sin egen magi kan rädda till synes omöjliga skott. Som gör så kallade TV-räddningar.

Nej, du är inte den målvakten, Christoffer.

Även om du är aldrig varit direkt dålig har du heller aldrig varit direkt bra (ha tålamod nu, den braiga biten kommer snart). I mitt tycke har du varit en "okej" målvakt. Du vet, tagit de skotten som du förväntas ta, varit chanslös på de målen som varit lite över din nivå. Du är ingen fantom på linjen, om vi säger så, och du är inte den mest förtroendegivande målisen på fasta situationer.

Din specialitet har istället varit dina fötter. Jag tror det var Björn Anklev som i en intervju berättade att du hade lagets näst bästa passningsfötter och jag tror honom på varje ord. De dragningarna du gjort innanför egen målgård mot framrusande anfallare har varit en lika delar fröjd som skräck för oss alla inblandade. Jag kan föreställa mig att Peter Gerhardsson ville slita dig i stycken när du tunnlade Hans Ekenberg i Mjällby förra året på Rambergsvallen. Det var inte bara det värsta jag sett från en målvakt live, det kan ha också ha varit det mest geniala och vansinnigaste på samma gång. När du sedan ville göra om din bedrift i den sista matchen på vallen mot Halmstad BK i höstas blev det kanske någon dragning för mycket, men du är en entertainer. Du ville bara ge oss något extra.

Samtidigt säger du att du vill vara anonym. Vilken excentriker du är.
Eller lögnare, beroende på hur man ser på det.

Första gången jag tog med min pappa på en Häcken-match sade han att "de måste göra någonting åt den där gamla målvakten, han har stått mellan stolparna alldeles för länge, han kan ju inte ta en boll". Då var du 27 år gammal, inte speciellt gammal för att vara målvakt, men jag tror att den åsikten är rätt träffande för vad allmänheten tycker om dig. Du har stått mellan våra stolpar så gott som hela ditt liv, man får klia sig lite i ögonen för att förstå att du faktiskt bara är född 1983.

Just din ålder brukar många använda som ett bevis på att du är en ganska medioker målvakt. Att du, trots din tidiga debut i A-laget, aldrig har kommit utanför Sveriges gränser. Att du stannat i samma klubb, oavsett division.Vi supportrar ser det givetvis som lojalitet, alla andra som ett tecken på att du inte är tillräckligt bra.

2012, inför den avgörande slutspurten, sade man att det var viktigt att ha en matchavgörande målvakt för att vinna SM-guld. Jag minns att såväl Sportbladet som Offside deklarerade att Häcken inte skulle vinna, just eftersom du stod mellan stolparna. Du var, i experternas tycke, den felande länken. Hade vi bara haft en bättre målis, då hade vi kunnat vinna SM-guld, sades det. Samma sak år efter år sedan dess i de allsvenska bilagorna. Du måste vara rätt less på att läsa dem nu, va?

Men så spolar vi fram klockan till någonstans runt 20:50, måndagen den 28 juli, 2014 på Gamla Ullevi. Djurgården, som ligger under med 1-2, jagar kvittering mot ett Häcken vars spel har hackat i över en timme. Till sist blåser domaren en billig straff, på tilläggstid dessutom. Klacken skriker ut sin vrede mot domaren medan Jawo, den enda DIF-anfallaren som INTE vill iväg någonannanstans, lägger upp bollen på 11-meterspunkten.

I mitt huvud går jag i genom alla straffar jag sett med dig genom åren. Har du tagit en straff? Jag kan inte minnas någon från hjärnbarken. Jag vet ju att det har missats straffar mot dig tidigare på Rambergsvallen, men då har det mest berott på att personen ifråga har prickat utanför målramen. Överhuvudtaget kan jag inte komma på en enda straffräddning du gjort som varit direkt avgörande. Jag håller mina tummar stenhårt och för första gången under kvällen reser jag mig upp från min stol, en ritual jag utför vid straff.

Du förstår säkert var jag vill komma, Christoffer.
Jag befarade det värsta.

Någon minut senare exploderar Gamla Ullevi. Inte i lättnad, inte i eufori, utan snarare "Shit, han är bättre än vi trodde!".
Ytterligare ett par minuter senare skanderar klacken att du skall spela i landslaget.

När jag står där i kvällssolen tänker jag på en annan excentrisk målvakt som också var i frågasatt för tjugo år sedan, Thomas Ravelli. Visst, inga jämförelser med er två i övrigt, men för två decennium sedan var han i en liknande situation som du är i nu. Gammal, långsam och kristiserad. En symbol för att talangerna inte är tillräckligt bra för att konkurrera ut den gamle. Inför den här säsongen var det många som ville se dig petad till förmån för färske Peter Abrahamsson, så pass omdiskturerad har din roll varit i våra led.

Så när du, mannen som jag inte kan minnas har tagit en straff, tar en straff blir du precis den hjälten i rampljuset som du så oskuldsfullt säger att du inte vill vara. Klacken skanderad att du skall till landslaget och vill se dig dansa, men du vill inte. Du gör allt för att undvika fansens blickar, men de vägrar ge sig. Till sist gör du dina halvhjärtade steg, till vår stora förtjusning.

Den här kvällen skulle ju handlat om Makondele och hans två mål, eller Carlos Strandbergs sista dans med gänget, eller Simon Gustafssons uppvisning inför scouterna, eller islänningens comeback i svensk fotboll, eller...

Men nej. Den här kvällen är din kväll, Krickan.

Förlåt för alla de gånger vi tvivlat på dig och din förmåga. För alla gånger vi velat ha väck dig för någon ny och fräsch yngling. Vi kommer säkert vilja det någon annan gång, men inte ikväll, för den här kvällen är din.

Ikväll, när du kommer hem, Christoffer Krickan Källqvist, ta dig då en riktigt fin öl. Unna dig kanske en god bit mat med vänner på någon restaurang på Hisingen (gud förbjude om restaurangen inte säger att "huset bjuder"). SMSa till Peter och Sonny redan nu att du nog blir lite sen till träningen imorgon. Du förtjänar det ikväll, nu när du tog din revansch på alla oss som tvivlat. Precis som en gammal målvakt gjorde på andra sidan atlanten för tjugo år sedan.

För ikväll är du större än Ravelli på Hisingen.