Jubel i alla dess former
Nya Häckenvänner frodas i den harmoni som Häcken har uppnått genom en imponerande form. Det sportsliga lyfter naturligtvis supporterskapet och ger det liv - frågan är om det håller under den säsong som väntar.
Efter ett ineffektiv val av parkeringsplats på grund av ett enkelt missförstånd, ett motbjudande kutande till arenan och efter att ha redan missat ett mål, satte mina två kompisar fot på Häckenmark för första gången medan vi stressade oss in på sektion G. Vi var andfådda och den torra kylan lät oss märka det genom den påtagliga koldioxiden pysandes ut ur våra munnar.
Motståndet hette Halmstads Bollklubb. Det var närmare endast ett fåtal gulsvarta kottar som stack ut i läktarskogen. Trots dessa halvdana förutsättningar var upplevelsen minsann ljuvlig och jag kan utan tvekan uttrycka mig stolt kring mina polares omedelbara engagemang i aktiviteten. Det var självklart att de halvsjöng en del (fast på duktigt manér) och undermedvetet sneglade på mobilen då och då under matchens gång. Men bara för att uppmärksamma ett ögonblick, hakade vår kära version av “The lion sleeps tonight” på deras tungor likt en fiskekrok så fort de hörde den.
Jag blev i princip genast bekväm att sjunga på som vanligt tills min röst svek mig. Halvtidsvilan kom i rättan tid för de hårt kämpande spelarna och det passade oss med. Vi samlade på oss konfektyr vars kvalitet var av den typen man bör förvänta sig och tillställningen fortsatte. Dagen blev lyckad i och med ett Häcken som på något sätt underpresterade sig fram till en vinst - men framförallt introducerades mina vänner till en förening på sin absoluta höjd och en förening jag inte kan låta bli att älska.
Sedan dess har framgångarna för klubben inte verkat trassla in sig i några onödiga taggtrådar överhuvudtaget. Detta förstärktes förstås av en oundviklig kross av Peking som gav oss välförtjänt avancemang till semifinal i svenska cupen. Medan Östergötlands blåvita bjöd på en udda taktik i form av att vila på planen, sken Häckens överlägsenhet genom rejält. Sigurdsson och Nyman må ha haft sina chanser, men vid dessa blev jag lätt övertygad om att de försökte sikta på publiken med tanke på skotten de drog på (apropå publiken förblir jag nyfiken kring ramsan som en klunga i sektion G sjöng vilken i mina öron lät som ett litet hån av Norrköping om jag inte hörde helt fel. Varken jag, pappa eller hans kompis hade hört den förut). Det var nära kusligt hur dominanta vi visade oss vara och själv blir jag skeptisk.
Måtte matchen mot Djurgården vara en slags mätare av vår faktiska förmåga. Att lämnas i en pöl av skam efter en eventuell förlust vore givetvis en besvikelse. Om fallet blir så kommer det åtminstone finnas indikationer på förbättringar som behöver göras i laget, även om jag redan nu känner mig hyfsat säker på att en ordentlig forward skulle hjälpa truppen enormt.
Hur som helst tycker jag att det egentligen hade kvittat mellan Malmö och Djurgården som motståndare. Malmö bär säkerligen på kvaliteter som hade gjort de rättvist matchade med ett lag som Djurgården men är inte fullständigt organiserade än och hade därför varit högst mottagliga för Häcken i nuläget, tror jag. Djurgården på pappret känns som ett väldigt tungt lag. Däremot kan de betraktas som något nedklubbade efter överkörningen som de stod ut med mot Lech Poznan på Tele2. Vilodagarna är inte heller till DIF:arnas fördel och jag misstänker att utmaningen främst blir deras när de möter oss.
Det känns dumt att helt och hållet anta att vi sveper förbi Djurgården när det i själva verket antagligen inte kommer vara så olikt från ett ganska jämnt möte. Vi har vårt onaturliga tempo på spelet som definitivt kan skrämma vettet ur dem samtidigt som de kan visa oerhörd spets om de har en bra dag. Jag tror potentialet för en underhållande match råder i allra högsta grad. En vinst hade inneburit en fortsatt symbolisk, gulsvart herre på täppan och markerat vår revansch mot Djurgården på just Nya Rambergsvallen.
