Krönika: Relativitetsteorin i Allsvenskan
Omgång 23 av Allsvenskan har avslutats. De senaste matcherna har rusat iväg och man hinner knappt ta ett ordentligt andetag.
Man svajar från vänster till höger på en tanig lina. En tanig lina som förmodligen alla kan enas om kräver ett hyfsat sinne för balans. Allsvenskans, nuförtiden, konstanta drama involverar alla. Från den vars armar sträcks ut i jubel eller ilska bland de många andra på läktaren till atleterna med den enorma press liggandes på deras axlar medan de krigar efter en ynklig boll. Men sammansatt blir det så mycket mer än det.
Sporten utvecklas till evenemang och evenemanget utvecklas till en kamp mellan två parter som enligt känslan har minst lika stor innebörd som det nyliga valet i Sverige. Och det är just den känslan som driver fotbollen. Relevansen skulle annars vara död för länge sedan. Tacksamma kan vi då vara för att vi befinner oss på läktarna, gräsen, presskonferenserna och alla andra tänkbara ställen där det minsta av intresset för fotboll fortfarande uttrycks. Vikten av fotbollen, och särskilt svensk fotboll, i sig är dock oföränderlig. Den är där den ska vara.
Folk inbillar sig ett större syfte i större skala när det som faktiskt gör att fotbollen är så viktig för oss är spänningen. Hur lamt det än må låta, är det oundvikligt. Spänning utgör helt och hållet intresset som vi fotbollskonsumenter har för sporten beroende på matcherna. Om jag nu tillåts sätta processen i ett samband är vår kära sport likt vilken annan produkt av underhållning som helst. Tittare efterfrågar hög kvalitet av fotboll, vilket jag är medveten om inte är så lätt definierat som det låter. Ta det från ett perspektiv där den avgörande faktorn är spänning, kan vi begränsa det till en tillräcklig nivå. Den spänning som vi upplever när vi tittar på en fotbollsmatch härstammar från spelarnas prestationer och det kan ibland ge upphov till glädje värt oförskämt gapande eller ibland sorg värt liggande i sängen resten av helgen. Hursomhelst, har till exempel de tre stora fotbollsnamnen i Stockholm råkat väcka mer eller mindre det största intresset inom den inhemska fotbollen i Sverige. Det vill säga mest spänning, enligt min lilla modell. Då kommer vi till den enkla slutsatsen att det är klart att ett Stockholmsderby är mest attraktivt i jämförelse med en match mellan Varberg och Sundsvall, eller?
Nä. Jag är inte nöjd där. Någonstans ifrågasätter vissa, bland annat jag, varför. Så, varför? Fotbollen är etablerad, förutsägbar och oföränderlig som till och med jag sa, men ändå har jag fortfarande en sådan oerhört stark vilja att trycka fram den så lätt förnekade frågan: varför? Varför kommer aldrig en match som, låt oss säga, slutar 5-5 mellan Varberg och Sundsvall uppmärksammas mer än en ett Stockholmsderby som slutar 0-0? Svaret förblir enkelt och jag tror alla vet ungefär hur det slutar. Men det slutar inte. Mitt huvud skapar en paradox av det hela, cirkulerande med frasen “varför” i spetsen. Ju djupare jag går desto närmare ytan kan jag sedan återvända till. En fråga som ryms i den kategorin är ingen mindre än varför mitt Häcken så självklart kommer tappa i de sista omgångarna enligt många. Svaret blir återigen enkelt, om man utgår från ett visst perspektiv. Och perspektiven är också en del av allt inbillande. Den så dominerande känslan av ångest är förstås påverkad av min egna roll i fotbollen.
En ung Häckensupporter bland de få av min sort. Positionen som mitt lag har. “Allt är relativt”. Klyschan hos det uttrycket är påtaglig, men det kan egentligen inte stämma mer. Djurgården kan efter en period av stoltserande snabbt skämmas lika mycket som Sundsvall gjort i princip hela den här säsongen så fort de lider ögonblicket av en förlust. Det är helt enkelt relativt. Det är relativt hur vi mår efter ett idrottsevenemang spelat av personer som vi inte ens känner bortsett från deras talang. Alltså ett mående som påverkar vår vardag och fritid så pass mycket.
Måendet är jag glad över att jag känner, både i stunden och i efterhand. Glöm dock aldrig fotbollens sanna innebörd. En spänning vars effekt ligger mil över någon annan form av underhållning. Produkten går att jämföra med andra typer av underhållningar, vare sig det är de miljontals pengar investerade i enstaka människors löner eller tittarsiffrorna som noggrant bevakas av livsnjutarna i kapitalismens värld. Vad jag egentligen vill komma till är passionen. Passionen som svensk supporterkultur gång på gång visar på varierande sätt. Från rent kärleksfulla ramsor och tifon tillägnade klubben till hat via fysiskt våld som sägs vara passion.
Det andra som nämndes får inte bli ett övergripande tema, det menar jag. Men fotbollen är relativ och upplevelsen skiljer sig från person till person. Därför rekommenderar jag att du behåller din bild av fotbollen. Ren ödmjukhet skadar ingen. Å andra sidan, är det hoppet som supporter du ska hålla högst, och frukta ej hoppet.
