Mount Everest är bestiget
Det är den sjunde omgången av straffsparksläggningen. Peter Abrahamsson har precis räddat Anton Tinnerholms nervösa träff och högerbacken Simon Sandberg står vid bollen. Han tar ett andetag, går framåt bollen och ser den tillresta Häckenklacken i ögonen...
... Jag minns den första matchen som jag gick på i egenskap som en tvättäka BK Häcken-supporter. Förvisso hade jag smyghållt på de gulsvarta i många år eftersom jag praktiskt taget bodde vägg i vägg med Rambergsvallen när jag levde i min 25 kvadratmeterstora lägenhet vid Västra Andersgårdsgatan, men hemmapremiären den våren mot IFK Göteborg var min första.
Jag minns att IFK Göteborg ledde med 0-1 i paus och att jag satt på sittplatssidan av Rambergsvallen. Jag hade kamouflerat mig väl, vilket behövdes med tanke på den stora andelen Blåvittsupportrar som tagit sig till Hisingen. Jag satt bredvid en man som var i mitten av 30-årsåldern som hade sällskap av sin far.
- Vilken djävla åker de har här på Hisingen, utbrast fadern.
- Ja, sicka djävla bönder de är här ute, svarade sonen och de båda skrattade.
Där någonstans knöt jag näven stenhårt innanför jackfickan. Jag tänkte att jag kunde varit en av dem, när jag var liten höll alla i min skolklass på IFK Göteborg. Det var på den tiden Blåvitt skördade framgångar i såväl Sverige som i Europa. Att hålla på IFK Göteborg var en självklarhet. Men på något sätt passade jag inte in i den kulturen. Det var mycket hat och hån mot andra lag, det var en fotboll jag inte var helt förtjust i och en slags alfahannementalitet jag hade svårt för. Jag vill förtydliga att jag inte hatar eller ens ogillar IFK Göteborg. Många av mina närmaste vänner håller på Blåvitt och skulle aldrig bojkotta ett företag för att de sponsrar Göteborgs stora lag, men BK Häcken är mitt lag.
Att det sedan blev Häcken är delvis en slump eftersom jag flyttade till Hisingen, men också att det på många sätt och vis var en motsats mot alla andra lag. De var underdogs, spelade ute på Hisingen och lirade boll på en sjaskig fotbollsvall som för länge sedan borde ha demolerats. Det serverades korv med bröd i en rostig container, bara en sådan sak. Jag gillade lokalprägeln men också att de gulsvarta ville spela fotboll på marken.
Tillbaka till april 2011.
Efter den första halvleken, där många Blåvittsupportrar vädrade tre poäng, hände något. Efter tio minuter i andra halvlek ledde plötsligt Häcken med 3-1. Det var knäpptyst på Rambergsvallen, där majoriteten av åskådarna hade blåvita sympatier. Du hade kunnat höra en nål landa på gräsmattan. Då hör jag först en tyst liten viskning, som sedan växer sig starkare och starkare på sektion G.
"Sämre klack än Häcken, ja ni har sämre klack än Häcken!"
Det är säkerligen inte första gången den ramsan hade körts, men det var första gången för mig. Jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet. En sådan härlig självinsikt, självdistans och otroligt härlig humor. Här står en klack på några hundra och vrålar att storklubben har sämre klack än Häcken. Kan det bli mer fantastiskt?
Sedan dess har jag själv stått med på ståplats många gånger och skrålat med i alla möjliga sånger, vissa bättre än andra. Jag har fått många härliga och många jobbiga minnen. Som när vi skrällvände när i Prag i EL-kvalet, när vi bjöd Malmö FF på en påskkaramell deluxe med 5-0 på Rambergsvallen eller det där härliga silvret 2012. Men jag minns också premiärförlusten mot IFK Göteborg på Ullevi 2013, uttåget mot FC Thun och den där fördjävliga matchen mot Kalmar FF när vi hade guldet i egna händer, men tappade det.
Det är detta som är tjusningen med att vara supporter - Alla toppar och dalar.
För oss som håller på BK Häcken har det varit många dalar genom åren. Jag har inte varit supporter så pass länge att jag kan förklara ökenvandringar i Superettan eller förlorade Allsvenska kval eller alla hånfulla nätkommentarer om våra supportrars små antal.
Att vara supporter till en relativt liten klubb, som ändå BK Häcken i sammanhanget är, ger helt andra värden än att vara fan till en storklubb som IFK Göteborg, Malmö FF eller AIK. Här är intervallen mellan topparna längre och dalarna djupare. Därför blir också segerns sötma så mycket härligare för oss som inte får uppleva den så ofta.
Jag vill inte påstå att dagens final var livsviktig för BK Häcken som föreningen.
Den var mycket viktigare än så.
Det gällde inte bara en titel, en historisk sådan förvisso, utan om så många andra saker. Att tvätta bort en förlorarmentalitet, att bryta barriärer och ge något tillbaka till supportrarna som vigt sina liv åt BK Häcken. Det var rekord i bortafölje idag, personer som aldrig tidigare hade åkt på en bortamatch. Om det hade blivit förlust, hade de följt med igen? Eller hade de stannat hemma?
När vi ändå är inne på finalen - Detta var finalen som hade allt.
Det kanske är lätt att säga när vi vinner den, men det var verkligen så det kändes.
En final där hemmalaget, ivrigt påhejade av 21 000 malmöiter i sin häxkittel, startade bäst, men där Hisingens stolthet tuggade sig in i matchen. Då kom det också som en kalldusch när Malmö FF via två fasta situationer i slutet på första halvlek inte bara tar ledningen utan utökar till 2-0 innan paus. Där och då såg det ut som samma gamla förlorar-Häcken. Det var protester, fokus på fel saker och uppgivet kroppsspråk.
Det går och att diskutera domarens insats, åt båda hållen, men att utvisningen av ex-Hisingiten Oscar Lewicki påverkade matchbilden kan vi skriva under på. Helt plötsligt fick de gulsvarta en fribiljett in i en kassaskåpssäker match. Först tyckte jag att MFF spelade klokt, saktade ner Häcken och tog det lugnt med fasta situationer, men plötsligt small det till i Johan Wilands kasse. Demba Savage hade nickat in reduceringen och bara minuter senare hade Nasiru Mohammed rullat in kvitteringen.
Det fanns bud på mer, men sedan stummade benen av hos bortalaget. I TV-studion hävdade de att det berodde på nervositet, men faktum kvarstod att orken verkade vara slut. Trots en man mer blev det ett drama och förlängningen kändes mest som en oändligt lång sträckbänk.
Så kommer straffsparksläggningen.
Abrhamsson ser iskall ut inledningsvis i målet, chansar alldeles för mycket och gissar väl knappt rätt på någon av de första sparkarna, samtidigt som Malmö FF känns supersäkra. När Makondele, denna goa gubbe från Kongo som med sin rutin enkelt borde kunna sätta en straffspark, luktar det återigen förlust. Det sista hoppet som tänds är när Rakip skall slå Malmös sista straff, en ung och oerfaren spelare med trycket på sina axlar. Abrhamsson räddar, men vi vet där och då att det är långt ifrån slut.
Abrahamsson växer allt mer och mer ut till en hjälte när han även greppar Anton Tinnerholms nervösa straff och allt hänger nu på Simon Sandberg. Mittbacken som blev högerback som egentligen aldrig känts given i Häcken, men som nu hade chansen att bli hjälte. Det räckte att höra honom i studion efter matchen för att förstå hur härligt han tänkte inför sin straff.
"Jag ville bli hjälte", svarade han. Ingen rädsla inför att torska, utan bara viljan att vinna.
Några minuter tidigare hade han iskallt tryckt upp bollen i Wilands kryss framför de tillresta fansen och på köpet blivit odödlig.
Nu är det fest på Hisingen och jag unnar både klubben, spelarna och hela ön detta. Det är en stor dag, vår första titel av förhoppningsvis många framöver. Även om jag ibland tvivlat på att vi verkligen skulle bryta den där barriären så känns det skönt att faktiskt ha fel.
Det är fortfarande oklart vad som händer med Peter Gerhardsson efter den här säsongen, men oavsett vad som händer är jag glad att han får kröna sin tid på Hisingen med en titel. Han är den bästa tränaren vi haft och jag är glad för hans skull att hans hårda jobb äntligen gav utdelning. Jag är inte alltid överens med dig PG om hur fotboll skall spelas, men oavsett vad är jag fantastiskt glad och hedrad över att vi är ledare inom samma klubb.
Jag skrev tidigare att detta var en viktig final.
Nu har vi brutit den där barriären, vunnit vår första titel. Förhoppningsvis skapar detta ringar på vattnet som gör att Häcken blir en ännu större och härligare förening, för även om vi nu är cupmästare finns det mycket jobb kvar att göra. Vi har en fantastiskt ungdoms- och breddverksamheten, men där det också finns mycket utvecklingspotential, inte minst på damsidan där jag själv är verksam. Den här segern kanske gör att fler tjejer och kvinnor vill komma och spela fotboll på Hisingen, men också att andelen fans totalt sett ökar. Att vi kan spela ute i Europa på lilla Hisingen gör givetvis sitt också.
Ja, jag märker hur jag börjar svamla och jag lovar att det inte enbart beror på den Saku Kuld (vi kan säga att det är en typ av baltisk saft) som jag precis druckit, så jag ska försöka att summera de känslor jag har på ett kort sätt.
Detta är en stor dag för alla oss som på något sätt är anknytna till BK Häcken. Förhoppningsvis är detta början på en ny era, inte bara för herrfotbollen, utan inom hela föreningen och på alla plan.
Men oavsett vad det leder till vill jag bara njuta och tacka alla som gjort den här dagen möjlig. Från spelare, ledare, sponsorer, supportrar... Alla.
Nu har vi kommit över vårt Mount Everest.
Nu ska vi bara se till så vår flagga kan sitta kvar där för alltid.
