Nej, de kan inte göra det en kall söndag i Halmstad
Det brukar ju egentligen heta "can they do it on a cold tuesday night in Stoke?". De där ögonblicken som sållar agnarna från vetet, de som visar vilka som verkligen hör hemma i toppen och de som får nöja sig med att vara medelmåttor. Nu kan vi dra ett likhetstecken mellan Halmstad och Stoke och konstatera att BK Häcken har en bra bit att gå innan de kan klassas som en guldkandidat.
Ja, jag inser att ovanstående ingress givetvis är tillspetsad. Bortsett från det statistiska faktumet att inget lag vunnit SM-guld på närmare 50 år om de förlorat första matchen så är det rent matematiskt ingen katastrof för Hisingens stolthet. En dålig match kan alla göra, det är trots allt 29 omgångar kvar att spela om och merparten av poängen finns såldes fortfarande i skattkistan.
Men som symbolisk premiär går givetvis resultatet från Örjans Vall inte att snacka bort. Nu är Halmstad Bollklubb ingen vanlig nykomling. Det osar av spelare (Ante G, Allansson, Boman för att nämna några) och ledare (Haglund) med stora doser allsvensk rutin och segervana. Med det sagt gick ändå BK Häcken in i den här allsvenska säsongen som stora favoriter. Bortsett från Malmö FF, som står i en klass för sig i tippningsligan, så har de gulsvarta kallats för en riktig utmanare till guldet. Det är inte första gången det sker, men många vill mena på att detta år (återigen) är annorlunda. Nu är det väl ändå dags för BK Häcken att städa undan sina spöken från 2012 och ta det där förbannade guldet?
Någon sådan guldkandidat syntes dock inte på Örjans Vall.
På den snötunga gräsmattan (en av fem i årets allsvenska) hade gästerna förtvivlat svårt mot hallänningarna som spelade tufft, resolut och rejält. Tidigt stod det klart att detta skulle bli en kämpig batalj, men faktum är att Häcken hade sina chanser. Leo Bengtsson (utbytt i paus) vek in från vänster och sköt precis utanför. Erik Friberg fick till en häxpipa som tippades ut till hörna. Traoré hade ett volleyskott ovanför ribban. Möjligheter saknades inte, framförallt inte i första halvlek. Och om sanningen skall fram kunde det här gått hur som helst. Kanske hade vinkeln på denna krönika varit någon annan om något av avsluten gått stolpe in, det blir lätt så att resultatet skriver om intrycken. Måhända att Hisingslaget hade lite fler chanser och bollinnehav totalt sett, men HBK var sällan ofarliga.
Oavgjort hade kanske inte varit totalt orättvist sett till hur matchen såg ut, men det som borde bekymra tränare Alm hur svårt laget hade det. De mötte den klassiskt parkerade bussen (det synts tydligt att Pelle Olsson numera jobbar i HBK, mellan varven var det en modern sexbackslinje som skönjades), och då visste inte spelarna i gulsvart hur de skulle göra när inga ytor fanns. Därutöver många dueller där HBK-spelare både var etta, tvåa och trea samtidigt som Häcken-spelare mest försökte improvisera på en gräsmatta som kanske inte riktigt bjöd upp till det. Det saknades spelare som var beredda att offra en tå för att åka hem med poäng och det är en stor anledning till att det förväntade topplaget kammar noll. Ibland räcker det inte att ha fina spelare på pappret, ibland måste kostymbyxorna städas undan för att ge plats åt blåstället.
Framförallt en snöig aprildag i Halmstad.
