Så ser BK Häckens trupp ut 2020

Efter gruppspelet i Svenska Cupen samlade jag några tankar kring hur 2020 års trupp ser ut, och hur laget sett ut på planen. Vad är som förr, vad är nytt? Vad är styrkorna, vad är svagheterna? Vad måste klicka? När pandemin rullade in och fotbollen ställdes in blev det hela mindre intressant att publicera. Men kanske ser vi nu en ljusning i fotbollens corona-mörker, och då är det dags att åter börja fundera över hur Häcken 2020 kommer se ut.

Här samlas några tankar kring trupp och elva, inte riktigt lagdel för lagdel, utan snarare lite tematiskt. Men tanken är ändå att det ska täcka in trupp-situationen som helhet.

Det defensiva blocket.

Efter Peter Gerhardssons tid har en större vikt lagts vid att stärka det centrala defensiva blocket. Och den versionen vi har 2020, med Lindgren-Toivio (Hammar) som mittbackar och Friberg-Berggren (Faltsetas) som sittande mittfältare där framför är verkligen starkt. Och vi hoppas det förblir så. Vissa frågetecken har väl rests. Knappt hade vi hunnit konstatera att Lindgren-Toivio är Häckens bästa mittbackspar någonsin innan röster från supporterled börjat höjas att Lindgren tappat i snabbhet jämfört med 2018. Personligen tycker jag kanske det är överdrivet, men om viss kvickhet eventuell förlorats, så får vi hoppas att hans rutin kompenserar för det. I alla fall: Lägger vi här också in att vi har Peter Abrahamsson, Allsvenskans kanske bästa målvakt, så ser defensiven även i år väldigt stark ut!

Nordiska Kompaniet

När Jeremejeff styrt skutan till Dresden såg Gustaf Nilsson ut att bli förstavalet som spjutspets. Men sportcheferna tycktes inte varit helt nöjda med detta, för som möjlig nia hämtades först finske Jasse Tuominen in, och sedan norske Alexander Søderlund. Två nordbor med landslagserfarenhet alltså, vilket förstås är ett stort lyft för truppen. Och det ser ut som att båda två kommer få förtroende, vilket innebär att Jasse tar klivet ner som ”tia”, eller som en form av släpande anfallare. Den här duon – Nordiska Kompaniet kallad – har i alla fall sett väldigt fina ut såhär långt, även om de inte fått in några mål i tävlingsmatcherna. Tuominen som siktar på EM har kvicka fötter, spelintelligens och distinkthet i och kring straffområdet. Søderlund är även han en smart passningsspelare men framför allt en stark nia som tar för sig och gör det jobbigt för motståndarnas försvar. Dock: vi vet inte om det kuggar i tillräckligt bra för att det ska räcka till allsvensk toppstrid.

Ytteröverflödet

När Paulinho, Nasiru Mohammed och Mervan Celik lämnat hade Häcken en mindre överbelastad ytter-situation i truppen. Trodde vi ja. För när Tuominen lagt beslag på rollen som tia verkade det innebära att de andra centrala offensiva innermittfältarna flyttades ut till kantpositioner. Så vi har inte bara Yasin och Wålemark till höger och Youssef och Bengtsson till vänster, som vi trodde i januari. Nej, nu ska Irandust och Lundberg in i ekvationen också, och plötsligt har vi åter en enorm konkurrenssituation om de två för Häcken så viktiga ytterpositionerna. Bra för laget, kanske tråkigt för spelarna, som kommer få finna sig i att nöta mer bänk än de räknat med. En annan sak påverkar här spelet: om Irandust och Lundberg startar på kanterna blir det kanske snarare så att vi på sätt och vis har tre tior än en tia och två renodlade yttrar. Det kan passa Häcken, då det ger gott om utrymme för våra offensivt skickliga ytterbackar Andersson och Ekpolo att storma fram och överbelasta.

Landslagsmännen från Akademien

De har tagit några år på sig, men nu är de förhoppningsvis framme helt och hållet, våra sena 90-talister från den egna akademien. Gustav Berggren har haft en kombination av fina fötter och hårdhet, men behövt bli bättre på att ta plats på planen och prestera jämnt över tid. Adam Anderssons snabbhet och fina inläggsfot har behövts kompletteras med bättre defensivt positionsspel. Daleho Irandust har besuttit spelsinne och teknisk briljans men ibland saknat förmåga att leda offensiven och behövt en jämnare poängproduktion. Men kanske är de där nu? De var i alla fall alla tre tillräckligt bra för att vara med på landslagets januariturné och det tycks ha gett dem en bra skjuts in i säsongen. För de tillhörde våra bästa spelare i cupens gruppspel. Spelare in och ut är en sak för en trupps utveckling, men att unga spelare man redan har tar nya steg och kliver fram bland Allsvenskans bästa på sina positioner är en extremt viktig nyckel till framgång. Och alla de här spelarna har möjlighet att bli bäst i serien. Låt oss hoppas på det.

Där bakom – truppens bredd.

I intervjun med Lucas Werdelin här på SF talade sportchef Sonny Karlsson om att vi faktiskt har en trupp som ser bra ut både 2021 och 2022, och det inkluderar att vi har en fin bredd. Det kommer också behövas med det täta matchande som blir följden av corona-uppskjuten säsong. Vi har redan nämnt fler än elva spelare som håller bra allsvensk klass, men truppen är bredare än så. Var befinner sig en sån som Adnan Maric – kanske kan han bli en joker som tar en startplats på mittfältet? Vi har också stabila truppspelare som Tobias Carlsson, Oskar Sverrisson och andrekeepern Jonte Rasheed. Och så några ungtuppar: Jakob Hedenquist, ytterbacken, är den senaste att få kontrakt, men från akademin, hungriga på att visa vad de kan, finns också Aiham Ousou, Kevin Yakob och inte minst Imam Jagne, den förste spelaren född 2003 att få allsvensk speltid.

Kanske var det en väl positiv genomgång, men med den fotbollshunger man har nu kan man väl få kosta på sig det? Ännu har vi ju inte hunnit bli besvikna. Konkurrensen i Allsvenskan, framför allt från storstadslagen, har de senaste åren blivit så tuff att det just nu är väldigt svårt för oss att få ihop en medaljtrupp. Men den här truppen har i alla fall potentialen, och om allt faller på plats ska väl det här gänget kunna slåss om Europaplatser även 2020. Låt oss hoppas att vi snart får chansen att se dem spela.