Tankar efter Allsvenskan 2023
En svårsammanfattad säsong, där mycket har sett bra ut utan att allt har klaffat.
Jag reflekterar över Allsvenskan 2023 som nyss har spelats klart. Det som var en sådan ofattbar, euforisk och magisk avslutning förra året går inte att jämföra med vad som i år blev ett mediokert minne som endast verkar kunna ligga och samla damm i framtiden. Vad hände egentligen omgång 30 av detta årets upplaga? Ingenting särskilt, om du frågar mig. En föga chans fanns för några som helst känslor att smyga sig fram, vare sig det var före, under eller efter matcherna.
Häcken som mötte Brommapojkarna hade absolut inget att spela för och hade lika gärna kunnat lägga sig för att möjligen låta IFK Göteborg trilla ner till en kvalplats. Bara det hade väckt intresse och spänning vilket redan fanns när BP faktiskt lyckades vända matchen på Grimsta till en 2-1-vinst (Detta var för övrigt väldigt talande för hur det gått för Häcken på bortaplan i år).
Nu fick jag nervöst titta på livescoren (eftersom Discovery-prenumerationen hade gått ut) för Blåvitts match borta mot Varberg som verkade stanna på en fantastisk 1-1. Detta innebar ju att Gråvitt skulle behöva tampas med ett skräckinjagande kval ner till superettan! Något man hade hoppats på hela säsongen med tanke på deras djupa dalar.
Men när Arbnor Mucolli missade straffen i den 89:e minuten var man så tacksam att man nästan visste att det var för bra för att vara sant. Och självklart var detta fallet. Adam Carlén tryckte dit bolljäveln i 95:e minuten och jag genomgick en hypersnabb depression sekunden jag såg den där förbannade tvåan bredvid kamratföreningens klubbmärke.
Det kändes nästan jobbigare att inte se hur det hela gick till, men sådana scener är jag nu efterklok nog att inse att jag inte hade velat ha framför mig i stunden. Det jobbiga var väl att sitta där och tvingas hoppas på att den ofantliga tilläggstiden som livescoren falskt visade faktiskt fanns och att Varberg med en mikroskopisk chans kunde kvittera när slutvisslan redan ljudit.
I efterhand kollade jag på repriserna av denna match och såg ett moment som gjorde allting måttligt mycket värre dessutom. En stackars Varberg-spelare hade ett friläge i slutskedet av matchen. Han fintar bort Dahlberg som rusar från sitt mål, ser ett par täckande blåvita spelare framför den tomma kassen och placerar för säkerhets skull bollen högt. Nackdelen med detta beslut är tyvärr bara det att bollen tar undersidan av ribban och studsar ut.
Fy fan för detta. Mycket av årets allsvenska har rent ut sagt känts skit. Det känns egentligen som att Häcken föll ur guldstriden när vi torskade mot Blåvitt i omgång 21. Den förlusten var tyngst av alla och framför allt vidrig på ett obeskrivligt sätt.
Häcken har kunnat bygga förväntningar hos många det här året men har samtidigt lyckats svika oss alldeles för många gånger för att man ska kunna lita på en kontinuerlig kompetens hos klubben. Själv vet jag inte längre vad jag ska förvänta mig.
En förstaplats varje år förväntar jag mig naturligtvis inte, och ännu mindre kommer jag vara besviken när jag ser tillbaka på säsongerna och ser att vi hamnade trea en utav dem. I helhet är det i själva verket en bedrift med tanke på cupguldet och Europaspelet som man kunde gotta sig med samma säsong, även om resan i Europa inte kom utan besvär. Trist var det när vi förlorade mot Klaksvik på straffar och ännu tristare när vi i Europa League inte heller kunnat skrapa ihop en enda poäng. Mer än så vill jag inte säga om Europa eftersom det bidragit med på tok för mycket lidande på sistone.
Det är nånstans nästa säsong man får blicka mot nu. Fast det ligger inte i någon poetisk horisont för Häcken. Begynnelsen av nästa säsong knakar snarare i våra ben än någonting annat och det är svårt att avgöra om det är något positivt eller tvärtom. Händer något i Häcken eller står det still inför nästa säsong? Ett helt vinterfönster väntar givetvis, men är det sparsamma förändringar i truppen eller rediga värvningar/utrensningar som ska ske i laget?
Förutom rykten om Friedrich har inte silly-rykten rört Häcken överhuvudtaget. Jag tror definitivt att det kommer börja säljas från höger till vänster men har pessimistiskt nog inga större hopp om några spektakulära värvningar. Häckens plan är väl att snåla, det märkte man ju när Chilufya och Ousou prestige-mässigt kom in på lån. Visst var dessa förstärkningar, tillsammans med den kostsamma Hrstic, men varken Chili eller Ousou kommer att kunna bidra långsiktigt såsom det ser ut nu i kontraktslandskapet. Kort sagt tycker jag att det finns mer att hämta för att se till att laget faktiskt blir sportsligt stabilt.
En annan betydande kommentar är väl att jag ärligt talat inte vet någonting om det som händer inom klubben och inte borde låtsas hålla någon form av spåkula i händerna. Men jag känner en viss oro för mitt kära Häcken, att backen upp mot de finaste och grönaste ängarna som kan återfinnas 2022 inte kommer att nås lika lätt på länge.
Nu får jag sluta käfta och åtminstone vara tacksam för att säsongen är slut, att Malmö får fira klart till november nästa år då de förhoppningsvis kan hålla klaff igen och att Häcken i alla fall vann jävligt många matcher på hemmaplan i år. Dahbos ribba-in-smällkaramell mot danskarna tar jag gärna med mig till sängs när denna halvbittra dröm till allsvenska så småningom börjar om.