Häckens SM-guld - Det bästa som kunde hända svensk fotboll
Så här dagen före. Är det hybris? Dekadens? Fåfänga? Eller kanske bara så enkelt som en dröm som alla vill skall vara sann.
Det här är en text jag egentligen tänkte skriva redan i höstas efter att det historiska SM-guldet på herrsidan var bärgad. Det var liksom upplagt för det då, med 4-0 mot lokalrivalen på fastlandet, efter en säsong där alla experter menade på att "de aldrig kommer hålla hela vägen". Som synes blev det ingen krönika då, men det gör inte den här textens tema mindre aktuellt för det. Om något så är tankegången här något universellt, något som alla fotbollssupportrar tänker på, fantaiserar och drömmar om. Inte minst dagen innan en avgörande Europa-batalj.
När Mikkel Rygaard tryckte in 4-0 i den 82: a minuten den 30 oktober 2022 var det inte bara historiskt för en liten klick hisingspatrioter, något som många storklubbar gärna ville göra gällande. För den sistnämnda gruppen var detta "guldet som inte räknades", "titeln som ingen minns" och "säsongen som gick om intet". Så är det kanske för de skaror som har tvåsiffrigt antal pokaler i sina prisskåp och och en och annan Europaskalp, men det är inte en realitet för merparten av Sveriges fotbollsföreningar. För varje Malmö FF går det hundratals, om inte tusentals, med klubbar med namn som Lekstorps IF, Bokenäs IF och Ullfors IK. Idrottssällskap som kanske sprattlat till i någon cup eller fått möjligheten att spela i en förbundsserie, men Allsvenskan? Inte en chans. Att vinna den än mer skrattretande.
Visst, nu målar jag upp exempel som är relativt långsökta, men om vi tittar på eliten då? Det finns gott om kontextuella "Norsholm IF" här också. Ta bara klubbar som Degersfors IF, GIF Sundsvall och Landskrona BOIS. Föreningar som ligger högt upp i allsvenska maratontabellen, utan att för den sakens skull vinna den ädlaste av pokaler. Som bäst har några av dem tagit någon cuptitel, men att vinna landets högta serie ses som en utopi, något ouppnåeligt. Det räcker att titta på Örebro SK, den klubb som spelat flest allsvenska säsonger utan att ha vunnit hela klabbet, för att få ett moloket ansikte som romantisk fotbollsanhängare.
In äntrar BK Häcken.
Föreningen som startade så sent som 1940 har visat att alla föreningar kan, så länge de har idéer, framtidstro och är beredda att kavla upp ärmarna. För hur kan skulle vi annars beskriva "den fula ankungens" framfart genom decennierna? När Torbjörn Nilsson påbörjade sin vandring mot den fotbollsaktiga himlen spelade BK Häcken i Division 4 (1975). Ett styrkeförhållande mellan två klubbar som många gånger färgat av sig på den gulasvarta föreningen. BK Häcken har varit den minsta och skrikigaste lillebrosan i en stad som har flera klassiska fotbollsföreningar, där flera av dem nått stora framgångar även i något sånär modern tid. En lillebrosa som spelade på en sunkig fotbollsvall med sneda träbänkar och lika risiga löparbanor runt om. Det var inte ovanligt att jag fick höra proliga bortasupportrar som menade att de kommit ut till "kusinen på landet" när de besökte Rambergsvallen. Detta trots att Hisingen utan problem hade kunnat kvala in på en topp fem över Sveriges befolkningsrikaste städer om det varit en egen stad.
Efter svängiga inledande årtionden lyckades till sist Häcken etablera sig i något så när finrum under 80-talet, men var sedan i flera decennier klubben som främst var kända för att vara ett så kallat jojo-lag. Ena året klang och jubel i nästhögsta serien, andra ras rätt ut igen. Det var inte för inte som det var en stor grej (till och med speakern på gamla Rambergsvallen förkunnade detta med förtjusning) när Häcken lyckades med bedriften att hamna sexa i Allsvenskan 2011 - Det innebar att klubben för första gången någonsin hade lyckats hålla sig kvar i landet högsta serie tre säsonger i sträck. Det är en historia som må låta konstig med dagens ögon, men för mindre än tolv år sedan var det alltså ingen självklarhet att BK Häcken skulle vara en etablerad allsvensk fotbollsförening. Idag tror jag det är få fotbollssupportrar (undantaget konkurrerande göteborgslag, möjligen) som skulle hävda att det känns "konstigt" med hisingsklubben i Allsvenskan. Idag är det en självklarhet, då en tillfällighet.
Det är lätt för många att peka på Gothia Cup, att det är det som förvandlat klubben till makt att räkna med, men då har en också dålig koll i sin historiebeskrivning. Gothia Cups framgångssaga har sällan varit parallell med herrlagets och var en bra marginalförstärkare långt innan A-laget var något att räkna med. Under en period försökte ändå de gulsvarta att använda pengapåsen för att bygga någon svensk variant av Manchester City, men värvningarna av Stig Töfting, Teddy Lucic och Hans Berggren är det möjligen bara quizgalna puritaner som minns idag. Missförstå mig rätt, Gothia Cup har varit en trygg inkomst som garanterat föreningens fortlevnad, men de har sällan haft en större inverkan på herrlagets framgångar på planen. Allra minst idag där inkomsterna av megaevenemanget i juli sällan överträffar de summor storklubbarna kan sälja tonåringar till utlandet för trots bara ett antal allsvenska starter.
Det som istället fick jojo-laget att bli en faktor att räkna med i svensk fotboll var idéerna. Inför 2009 satt Sonny Karlsson (dåvarande sportchef), Dennis Andersson (föredetta klubbchef) och Peter Gerhardsson (mytomspunnen herrlagstränare) och benade ut en punktlista över vad som krävdes för Häcken att inte bara bli en stabil allsvensk fotbollsförening, utan också för att en dag vinna den finaste av medaljer. Det handlade om att byta upp sig från risiga (om än charmiga) Rambergsvallen till något modernt, locka fler sponsorer, göra större spelarförsäljningar, sätta en tydlig spelfilosofi och så vidare. Idéerna var många och de bockades av gång på gång. Det fanns en vision, en ambition och en idé om vad BK Häcken skulle vara. Inte bara vad föreningen var, utan kunde bli. Det fina med att vara en klubb "utan historia" är att det bara finns ett håll att titta åt - Framåt.
Idag, snart fjorton år senare, står klubben inför ett nytt skifte. Om 24 timmar kan föreningen för första gången säkra ett gruppspel i Europa, ännu en milstolpe på den framgångssaga som varit de senaste åren. Och då slår det mig återigen att det där SM-guldet var det bästa som kunde hända svensk fotboll. Jag vet att klubbar som Malmö FF, AIK och Djurgårdens IF inte håller med här och att det kanske finns en och annan ordförande i någon Division 6-förening som tycker att jag är styv i korken (det hör jag, ofta), men fjolårets SM-guld var inte bara Häckens - Det var allas SM-guld. Det var Islingby IK: s, Wollmars FF: s och Hällefors AIF: s SM-guld. Det var Åshöjden-sagan, fast på riktigt. Klubben som inte borde kunna vinna och som inte hade någon historia, men som hade det viktigaste - Idéerna. Som var beredda på att drömma stort och jobba hårt för att en dag var bäst. Som kämpade emot alla domedagsprofetior, självgoda experter och andra förståsigpåare.
Innerst inne är det detta som fotboll, i varje fall för mig, handlar om - Den eviga kampen mellan David och Goliat. För visst är det många av idrottens största ögonblick som ofta går att hämta i mirakel som ingen trodde var möjliga? Det räcker med att titta på herrlandslaget för att bli varm i själen. Bragden mot Tyskland i Berlin, Playoff-krampen på San Siro, klacksparken mot Italien... För att inte tala om en varm sommar då en hel nation fick nypa sig i armen när de förstod att laget hade grävt brons i USA. Att vinna mot alla odds är oftast det som skapar de finaste minnena. Det är det som är fotbollens själ och även om Malmö FF, Sveriges mest framgångsrika klubb åtminstone inhemskt sett, inte skulle rangordna något så tror jag att de gladeligen hade bytt ut något mer SM-guld mot att återigen göra en bragdartad Champions League-höst.
BK Häckens SM-guld från 2022 bevisade att allting är möjligt om du har en idé, har ambitioner och är beredd att jobba hårt. Den visade att det till och med för den allra fulaste pojkvaskern finns en chans att få kyssa den allra vackraste. För om BK Häcken kan, varför skulle inte GIF Sundsvall, Degersfors IF eller Landskrona BOIS lyckas? Eller för den delen Örebro SK. Och alla andra föreningar som aldrig vunnit men som drömmer om att en dag stå högst upp på pallen.
Imorgon firar de gulsvarta från Kvillebäcken 83 år som förening. Precis på dagen för 83 år sedan var det ett par killar som spelade bakom en häck någonstans på Hisingen och bestämde sig för att grunda ett fotbollslag.
Jag kan inte tänka mig en finare födelsedagspresent än att se det laget sparka sig in i Europahimlen och alla svenska fotbollssupportrars bultande hjärtan.
För en dag kanske det är deras tur också.
