Har ÖSK lyckats stoppa fallet?
För alla som följt ÖSK över de senaste åren är det extremt tydligt att ÖSK ramlar och famlar, både bokstavligt och bildligt. Både ur serier, på planen och inom organisationen. Men hur hamnade vi egentligen här? Vilka är nycklarna för att det blivit som det blivit? Går allt att skylla på enstaka personer eller finns det fler faktorer som spelar in?
Samtidigt som ÖSK nu, med en skrämmande liten marginal, klarat kontraktet i årets superetta väcker både den nuvarande såväl som de senaste säsongerna en enorm mängd frågor.
Frågan med stort F har redan lyfts ur olika perspektiv sedan flera år tillbaka men det är kanske först nu som den verkligen landat in på riktigt.
Hur hamnade vi här?
För att försöka svara på den behöver vi först backa bandet. Hur långt är svårt att svara på, men idag nöjer vi oss med att se tillbaka till 2017 då Alexander Axén valde att sluta som huvudtränare för Örebro SK. Han har då tackat nej till ÖSKs förslag om att ge honom en fast anställning som huvudtränare därför att han inte riktigt tror på idén som klubben har och som kan sammanfattas i de bevingade orden från klubbens dåvarande övergripande vision om att ÖSK skulle spela inför fullsatta läktare och år efter år tampas om europlaplatser. Axén såg det som mer eller mindre orimligt i ett sammanhang där ÖSK år efter år alltid behövt sälja eller släppa sina bästa spelare och därför ständigt behöva börja om på ny kula. Axén såg heller inte klubbens vision som vare rimlig eller genomförbar med tanke på hur klubben alltid fått vända på varenda slant och mer eller mindre var kända som klubben som tvingades göra mycket av det lilla man hade.
Den ekonomiska fotbollsbloggaren Osynliga handen har skrivit många och intressanta inlägg om ÖSK genom åren och de som följt hens texter har förstått att ÖSK alltid överpresterat i förhållande till den egna verkligheten. Man har alltid lyckats kräma ur det där sista för att kunna landa på den berömda niondeplatsen i Allsvenskan år efter år. Men för dem som följt Osynliga handen så har det varit lika tydligt att ÖSK varit den klubb som kanske stått närmast brantens kant och att minsta lilla felsteg riskerade att få klubben på fall. Mer om det senare.
Till Axéns ersättare valde klubben den assisterande tränaren Axel Kjäll som vid den här tiden blev en av Allsvenskans yngsta tränare, endast slagen av IFK Göteborgs Poya Asbaghi. ÖSK fick mycket cred för att man valde ett ungt namn, en up and coming man, med framtiden framför sig. En spännande tränare som undertecknad hade fått möjlighet att intervjua tidigare samma år.
Och visst började det bra. Till och med så bra att ÖSK låg i toppen av Allsvenskan under inledningen av den kommande säsongen. Det vankades till och med toppmatch när ÖSK tog emot Hammarby hemma i maj 2018.
Ni vet den där matchen. Den som slog publikrekord sedan Vallen byggdes om. Den där Axel Kjäll stod för det taktiska genidraget att dra ner Michael Omoh som någon slags falsk vänsterback vilket till stora delar tog udden ur Bajens offensiv. Den där matchen där ÖSK tog ledningen genom Kennedy Igboananike. Men också den där matchen. Den som innehöll Al-Hakims röda kort till just nämnde Igbo och därefter tappade ÖSK till förlust med 1-2.
Och istället för att publiken gick hem med fickorna fulla av hopp och glädje så gick vi hem med förtret. Många av de där åskådarna kom aldrig tillbaka till Vallen efter den matchen. Sedan dess har vi inte varit i närheten av det där publikrekordet igen.
ÖSK blev nia i den allsvenska tabellen 2018.
Med facit i hand är det också här någonstans som ÖSK peakar med huvudtränaren Axel Kjäll även om vi blev nia i tabellen även 2019 och till och med sjua 2020. Men det var mycket tack vare kortsiktiga lån av spelare som vi under inga andra omständigheter hade kunnat värva själva. Carlos Strandberg, Deniz Hümmet, Andreas Skovgaard och Romain Gall för att nämna några.
Men känslan av att det fanns ÖSK-puls på stan överträffades inte jämfört med den där matchen i maj 2018.
Rent organisatoriskt förändrades ÖSK också under den här perioden. För det första valde klubben att, med hjälp av en påhittad (?) organisationsförändring, avpollettera den dåvarande sportchefen Magnus Sköldmark. Därefter valde klubben att göra om huvudtränaruppdraget till en Managerroll som Axel Kjäll fick på sin lott. Den rollen visade sig kanske vara för omfattande för att det skulle kunna vara fungerande i ÖSKs slimmade organisation. En Manager-roll är en ypperlig funktion om du har en klubb som i övrigt har en stor fungerande organisation runt, men inte i ÖSKs fall där organisationen nästan går att beskriva som anorektisk.
Den dåvarande VDn i ÖSK, Simon Åström, hade exempelvis extremt många fler bollar på sitt skrivbord än vad en vanlig VD i andra likvärdiga föreningar har. Alla i organisationen nyttjades till max för att göra saker som egentligen inte ingick i deras arbetsbeskrivningar. Allt för att kunna nyttja de ekonomiska förutsättningarna så mycket som möjligt. Allt för att kunna klara den där niondeplatsen i Allsvenskan.
Manager-rollen blev ett allt för tungt ok, inte bara för Kjäll, utan också för klubben som helhet vilket blev extra tydligt när Axel Kjäll redan under 2020 signalerade att han inte längre ville vara huvudtränare utan istället lägga mer tid på att organisera det sportsliga runt både herr- och damlag samt även akademin. Det gick också rykten om att Kjäll varit på intervju för rollen som förbundskapten för u21-landslaget.
Detta satte igång den process som undertecknad vill mena är orsaken till att vi är där vi är idag. För resultatet har vi vid hand.
Axel Kjäll
(Stuart Baxter)
Vítor Gazimba
Markus Lantz
Joel Cedergren
Axel Kjäll
Christian Järdler
Sex (eller sju om man så vill) tränare på mindre än två år.
För att ta det i tur och ordning så startades alltså en rekryteringsprocess av klubben i samband med att Axel Kjäll skickade dessa tydliga signaler om att han inte längre ville stå som huvudansvarig vid den vita linjen nere på planen.
Det har gått en hel del rykten om vilka tränare som var aktuella och vad som blev av det hela. Allt ifrån att Andreas Brännström (som numera är i Mjällby) ville komma till ÖSK men valde att tacka nej då det blev tydligt för honom att Axel Kjäll skulle få någon slags sista ord i det sportliga ur sin roll som Manager till Martí Cifuentes (som numera är i Hammarby) som enligt uppgift mer eller mindre var klar för ÖSK, men där sedan danska Ålborg kom och snodde honom i sista sekunden.
Vad som är sant bland dessa rykten är oklart, men det som är helt belagt och som också undertecknat fått bekräftat är att Stuart Baxter blev erbjuden jobbet som huvudtränare i ÖSK. Han tackade ja därför att en nära anhörig till honom skulle flytta till Sverige och han såg det därför som en bra möjlighet att flytta närmare sin anhörig och skrev på för ÖSK.
Allt var klart och han skulle inleda sin tjänst som huvudtränare för ÖSK i samband med seriepremiären 2021. Men så valde Baxters anhörig att inte flytta till Sverige varför Baxter inte längre såg det rimliga i att själv flytta till Närke och av den anledningen valde Baxter att dra sig ur sitt påskrivna kontrakt med ÖSK för att istället återvända till sin tidigare sydafrikanska klubb Orlando Pirates.
Ska man tala om ett sliding doors moment, så har du ett väldigt bra exempel på det här. Tänk om Baxter kommit i början av 2021 då kanske vi hade sluppit det som kom sen…
Men ÖSK och Axel Kjäll stod alltså i ett vakuum. Allt hade ju varit klart. Alla beslut och alla tankevändor kring detta var överstökade. Ändå ramlade klubben och Kjäll tillbaka till ruta ett och istället för att skynda sig till någon ny tränare som kanske fanns på en reservlista så valde klubben och Kjäll att köra på som om ingenting hänt med resultatet att när serien väl startade så stod en tränare vid sidlinjen som kanske gjorde det mer av sin lojalitet mot klubben än för sin passion som huvudtränare.
Processen fick startas om på nytt och efter att klubbens ledning sonderat terrängen landade man in i att Vítor Gazimba var rätt val. Portugisen hade varit assisterande tränare året innan och var allmänt uppskattad i klubben och av spelarna. Gazimba tog över laget efter knappt halva säsongen och inledde genast med att försöka omdana klubbens spelfilosofi till någon slags über-pocessioninriktad fotboll som gav ytterst få poäng och en tabellplacering som var allt annat än godkänd. Ryktet säger också att Gazimbas ledarstil inte passade för ett huvudtränaruppdrag utan kanske snarare matchade mer mot att vara den assisterande tränaren som kan stå i bakgrunden. Gazimba fick hursom sparken efter knappt 15 matcher trots att han hade ett kontrakt som sträckte sig över flera år framåt.
Samtidigt måste man också belysa att för första gången i klubbens historia (nåja?) misslyckas man med sina sommarvärvningar. Tidigare år har man kunnat stärka laget under sommarfönstret för att lyfta i tabellen under hösten. Självklart kan man ha enormt många åsikter om den värvningsstrategin men i det här sommarfönstret blir det mer eller mindre pannkaka när Nahir Besara, Jiloan Hamad, Richard Friday och Patrick Luan underpresterade å det grövsta. Möjligen med undantag från Besara som ändå gör fyra mål och två assist på 17 matcher. Men att en av ÖSKs mest prestigefulla värvningar någonsin i Jiloan Hamad skulle vara så blek som han visade sig vara hade nog ingen trott. Senare har vi fått veta att Hamad hade stora skadeproblem framförallt runt hälsenorna vilket skulle kunna förklara det hela, men i så fall landar ett enormt stort ansvar på de i ÖSKs ledning som valde att satsa på en skadad spelare. Som det blev nu trodde alla (?) att det skulle lösa sig när Besara och Hamad kom in. Det gjorde det inte. Det blev snarare ännu sämre än innan.
Jobbet som huvudtränare efter sparkade Gazimba gick till Markus Lantz som fick i uppdrag att rädda det allsvenska kontraktet. Ett uppdrag som redan på förhand såg, minst sagt, svårt ut. Tyvärr gick det heller inte vägen och ÖSK åkte ur den Allsvenska serie man annars alltid blir nia i.
Okej, shit happens. Det blir ju skoj med massor av segrar i Superettan...
Klubben, med nye ordföranden Kent Persson i spetsen, siktade på att sejouren i den näst högsta serien skulle bli en ett-årig företeelse och man valde att behålla stora delar av den Allsvenska trupp man förfogade över, kryddade den med spelare som Daniel ”DG” Gustavsson och till huvudtränare valde klubben att rekrytera Joel Cedergren.
Man kan säga mycket om den rekryteringen och man kan säga mycket om Cedergren. Men om man ska uttrycka sig milt så lyckades vare sig klubben i den rekryteringen eller Cedergren med själva uppdraget. Istället blev han den andre tränaren på mindre än sex månader som fick sparken. Detta trots att även Cedergren satt på ett mycket långt kontrakt.
En källa som undertecknad talat med beskriver att Cedergren helt enkelt tappade omklädningsrummet mer eller mindre redan från start och att det inte underlättades av att han stoppade träningsövningar för att tillrättavisa bland andra Nahir Besara till att spela med ”rätt vinkel på foten” vilket resulterade i att Besara inte upplevde sig kunna vara kvar i klubben och kort därefter löstes från sitt kontrakt, skrev på för Hammarby och är idag en av Allsvenskans absolut bästa spelare. Till den saken hör också att Besara valde att avstå extremt stora delar av sin lön för att kunna lämna ÖSK. Det finns uppgifter om att han avstod uppåt två miljoner kronor som i annat fall kunde hamnat på ÖSKs minuskonto.
När sedan inte Cedergrens spelidé (om det nu fanns någon sådan?) satte sig och ÖSK blev utspelade i såväl cup-matcher som träningsmatcher och sedan totalt utskåpade av Brage i bortapremiären blev det droppen som gjorde att det rann över. En annan initierad källa säger att efter Bragematchen bestämde sig klubben för att ”ohyran måste bort”. Vilket då gör att ÖSK står utan huvudtränare redan efter första omgången i årets Superetta. Självklart gav det stora svarta rubriker på löpsedlar runt om i fotbolls-Sverige även om vi som följt laget vet att det inte bara handlade om EN match. Utan att det var en hel försäsong som kantades av konstigheter redan från dag ett.
ÖSK sitter alltså i det här läget på två huvudtränares löner som bara tickar på. Varje månad. Det dröjer tills juni 2022 innan man löst ut Gazimbas kontrakt i samband med att han får ett nytt jobb som assisterande tränare i polska Pogon Szczecin och det dröjer ytterligare till september 2022 innan NA kunde avslöja att Cedergrens kontrakt är hanterat och då ska man lägga till att när en arbetsgivare, i det här fallet Örebro SK, väljer att köpa ut en anställd innebär det oftast att man får betala en större klumpsumma som visserligen är lägre än den totala summan för kontraktet men ändå större under det aktuella räkenskapsåret. ÖSK behöver alltså betala ut två sådana klumpsummor under samma år. Där finns en stor faktor till att vi idag har ett så ekonomiskt pressat läge.
Vad gör klubben då? Man gör egentligen det enda man kan göra. Man går tillbaka till Axel Kjäll. Men styrelsen är ändå så pass hårdnackade att de först omvandlar hans tillsvidarekontrakt till ett kontrakt för säsongen ut. Och här vill jag verkligen ge styrelsen cred. Undertecknad kan tycka (och tycker) en massa saker om vilka val klubbens ledning gjort genom åren, men att i det här läget så tydligt visa för alla inblandade att man inte är nöjd och då omvandla en fast anställning till ett ett-årskontrakt. Det visar på handlingskraft.
Men inte heller Axel Kjäll lyckas vända på myntet, även om man slår J-Södra i hemmapremiären som följer, utan ÖSK harvar runt i en serie där man förlorar mer än man vinner men framförallt lyckas man inte göra mål. Klubben gör näst minst antal mål av alla i hela Superettan. Då blir det svårt att vinna fotbollsmatcher. Brommapojkarna, som vinner serien, gör dubbelt så många mål som ÖSK sett över hela säsongen. Och då ska man komma ihåg att ÖSKs trupp i det här läget är seriens överlägset dyraste. Ingen annan klubb är ens i närheten av att ha satsat så mycket pengar på sin sportsliga superettantrupp som ÖSK gjorde 2022.
Det finns i stort sett ingen spelare i dagens ÖSK som kan titta sig själv i spegeln och vara nöjd med sin säsong (om man nu inte vill göra en Forrest Lasso alá GIF Sundsvall). Möjligen med undantag av Samuel Dahl och Daniel Björnquist, två spelare som egentligen inte ens skulle spelat i ÖSK anno 2022. Dahl var här på provspel, men blev sedan avskriven för att i ett senare läge ändå värvas och Dajje inledde säsongen på bänken bakom den då givna Hussein Ali. Noel Milleskog bör i ärlighetens namn också nämnas som ett positivt inslag under årets serie, men tyvärr trasades hans säsong delvis sönder av skada vilket gjorde att han kanske inte blommade ut lika mycket som det möjligtvis kunde ha gjort. Luxemburgaren Vincent Thill stod också för ett par glimrande aktioner och nu har vi kunnat se honom som given i AIKs startelva.
Poängen här är dock att de absolut bärande spelarna, de som skulle visa vägen, helt lyst med sin frånvaro. Ingen av de mest etablerade spelarna har varit tillräckligt bra i kombination med att vi haft sex olika tränares spelidéer som uppenbarligen inte lyckats förvalta de styrkor vi har i truppen. Den allra största gåtan är kanske ändå Erik Björndahl som färgat sönder den här serien gång efter gång när han spelat i Degerfors och i Västerås, men i ÖSK har det varit som förgjort. Hur kan man ha en sådan kvalitetsspelare i truppen och ändå välja att spela ett spel som inte alls sätter honom i lägen?
Alexander Axén sa inför Superettans start att det enda som kan stoppa ÖSK från att bli minst tvåa i årets serie är att man blir bortcoachade. Och det är väl ungefär där vi hamnat.
Att ha sex olika huvudtränare (Kjäll-Gazimba-Lantz-Cedergren-Kjäll-Järdler) inom loppet av knappt två år är ett gravt underbetyg till dem i ÖSKs organisation som varit med och fattat besluten kring vägval och rekryteringsprocesserna kring dessa tränare. Den här tränarcirkusen är, enligt undertecknads åsikt, den absolut enskilt största faktorn till att vi hamnat där vi hamnat.
För en klubb som står och vinglar så nära kanten som Osynliga handen beskrivit det och som år efter år överpresterat sett till vad man egentligen skulle kunna göra faller djupt och hårt när man väl snubblar över den där kanten.
Frågan är bara om klubben stoppat fallet nu?
Frågar du mig så vill jag tro att klubben är på god väg. Men den kommande vintern kommer bli oerhört intressant för att se vilka spelare som lämnar och vilka som blir kvar? Vilka kommer in? Vilka ungdomar flyttas upp? Hur kommer det sportliga organisationen se ut? Det finns en rad obesvarade frågor kvar.
Men i min bok ser det åtminstone ut som att klubben nu har en möjligheten att vända till en ny oskriven sida och inleda de första raderna i ett nytt kapitel.
Men prata för guds skull inte om att vi ska vinna serien nästa år. Prata hellre om att vi ska stannar där vi är, bygga nytt och att vi ska sikta mot att sakta men säkert ta oss upp emot den där niondeplatsen i Allsvenskan igen. Den där vi alla vet att ÖSK hör hemma.
Forza Svartvitt!
