Känslorna efter ännu en tidig smäll
Efter tre gruppspelsvinster mot sämre motstånd och en kvartsfinalvinst mot Örebro som präglades av det tidiga röda kortet skulle vi mot Djurgården få det första riktiga svaret på var AIK egentligen står. Chanserna för en första titelmatch sedan cupfinalen 2009 var goda men istället fick vi en ny tidig käftsmäll. Så var står egentligen AIK 2018?
Derbyspöket är borta och en ny mindre trevlig tradition med en derbyförlust innan seriestart börjar växa fram. Söndagens förlust innebar att AIK nu för tredje gången på fyra år går in i den allsvenska premiären med ny färsk derbyförlust i bagaget och ett uttåg ur svenska cupen. Björn Wesström har givit Rikard Norling en spelartrupp som kryllar av stora namn och trots Jesper Nyholms benbrott och Nisses adjö till fotbollen går vi in i 2018 med en trupp som känns både spetsigare och bredare än på bra länge. Med detta i ryggen var givetvis optimismen stor och förväntningarna enorma men när det väl var dags för årets första test står AIK för den kanske enskilt sämsta insatsen under Rikard Norlings tid som huvudansvarig sedan återkomsten. Hur blev det såhär?
Få allsvenska lag är lika tydliga och styrda av sin formation som AIK. Norlings 3-5-2 har givit oss en stabilitet och trygghet som mer eller mindre säkerställer att vi inte faller igenom fullständigt som vi sett under tidigare säsonger. 1-4 mot Norrköping (2016), 1-4 mot Falkenberg (2014) och 0-3 mot IFK Göteborg (2015) är insatser vi inte längre ser av AIK. Under Rikards 52 allsvenska matcher har AIK endast en gång förlorat med mer än ett mål (MFF 2016). Att höjden finns där är det inte heller mycket att diskutera om. AIK:s högstanivå under Rikard Norling vill jag påstå är betydligt högre än den under tidigare upplagor. 6-0 mot Norrköping, 6-1 mot Häcken och 3-0 mot Djurgården är alla enastående insatser som kommit på hösten när bitarna börjat falla på plats. Problemet har varit de mållösa insatserna som präglats av sidledsrullande och bristen på fart samt genombrottskraft som vi allt för ofta fått se under våren och tidig sommar. Söndagen var ytterligare ett exempel på detta.
Ett till synes betydligt mer färdigt Djurgården gjorde som ett Djurgården under Özcan gör, kliver högt när tillfälle ges (gärna mot Pertan eller Haukur) och stänger av Kristoffer Olsson vilket resulterade i en extrem mängd lycka till-bollar till Stefanelli och Elyounoussi som fick stångas mot betydligt längre och starkare mittbackar. Nabil visade under sin tidigare sejour i AIK att han är en av de absolut bästa spelarna i serien när han får komma rättvänd med boll och Yasin visade detsamma under hösten i Häcken. Under derbyt mot Djurgården skedde detta knappt en enda gång under 90 minuter. Ytorna att spela sig ur Djurgården höga press fanns men kvalitén saknades och framförallt alternativen. Både Yasin och Nabil hamnade stillastående och felvända och känslan av att båda kände sig obekväma och felplacerade var svår att undgå. Det är givetvis fullt möjligt eller kanske till och med troligt att Yasin eller Bahoui kommer hitta en fungerande roll på det centrala mittfältet men ska detta ske måste uppspelsalternativen vara betydligt fler. Saknaden av Adu var givetvis monumental igår och med facit i hand skulle nog både Salétros och Bilal Hussein varit bättre alternativ från start än vad Ahmed Yasin var. I min värld var det uddlösa anfallsspelet en konsekvens av ett obalanserat mittfält och individuella misstag snarare än en för feg matchplan.
Norling pratar om att han fortfarande är inne i en process som går ut på att lära känna spelaren och dennes rörelsemönster. Johan Blomberg är på ett individuellt plan ingen toppspelare i allsvenskan men utvecklades i fjol till en spelare som konstant hittade de ytor vi igår aldrig klarade av att få in bollen i. AIK startade med fem nya spelare igår och ytterligare en byttes in, det både kommer och måste få ta tid innan allting sitter. Jag är övertygad om att AIK kommer bli bra i år men oron över att den där höjden i spelet kommer komma allt för sent även i år är svår att skaka av sig. När jag tittar igenom truppen ännu en gång och jämför med vad Norling hade att jobba med under våren förra året vill jag ändå tro på det här. Det måste gå. AIK behöver inte vara färdiga om två veckor när allsvenskan drar i gång men man behöver ha kommit betydligt längre än vad man visade upp igår. Låt gårdagen bli en nödvändig väckarklocka. Om mindre än en månad har vi chansen till revansch mot Djurgården och då ser vi till att den matchen blir allt som gårdagen inte var. Ingenting kan skrivas av den 19:e mars och vem ska tro på oss om inte ens vi själva gör det?