Lattepappan med dassiga lovvikavantar
Den där gubben som dragit ner kepsen över öronen och som har armarna i kors. En dag kan det vara du. Tänk på det.
Jag vet att detta kommer låta bekant. Genom åren som jag skrivit på Svenska Fans (för vilken normal människa skriver ihop två vitt skilda ord för att få ihop en logotype?) har jag fått utstå en och annan glirning. En del har varit rättmätiga, andra har känts mer "uncalled for" och så finns de som träffar lite hårdare än andra. För mig är det när jag får höra att jag är för nostalgisk.
Va, kanske du tänker. Av allt en kan skriva på den breda ettor och nollor-drivna autobahn som får en att vilja krypa ur sitt skinn så är det det? Inte att jag borde dra något gammalt över mig, inte när jag fått mail med könsord, inte ens den gången jag blev hotad... Utan när jag får höra att jag är för romantisk gentemot tidens skimmer. Det låter kanske märkligt, men jag gör ofta en stor poäng av att inte titta tillbaka för mycket. Nanne Bergstrand, den gamla Kalmar FF-tränaren (som tråkigt nog aldrig fick chansen i landslaget), sade en gång att det finns en anledning till att framrutan är större än det bakre ditot. Det är för att vår riktning just är framåt, in i framtiden (därav ordet "fram"). Det ska finnas en drivkraft att ta sig dit, inte att en nostalgiskt kollar genom gamla bilder och videos och tänker att det var bättre förr. Det kan de syssla med på fastlandet istället.
Men just när det kommer till många av mina texter framkommer ett tydligt mönster - Den där jag ser tillbaka på mitt supporterskap. På min tid som geting, hur det varit genom åren att vara medlem i den finaste av föreningar, att identifiera sig med utanförskapet. För de som hängt med ett tag är detta förstås extremt tjatigt, nästintill som en repig gammal skiva. Kom igen, när ska han skriva om något annat? Har vi inte läst detta tusen gånger förut? Och jo, så är det nog. Men som Steve Jobs sade i det där berömda universitetstalet, att det är omöjligt att koppla ihop punkterna genom att titta framåt, det krävs att en kollar bakåt för att se hur allt hänger ihop. Det kan göra en glad, men likaledes också ledsen.
Eller som i mitt fall, direkt orolig.
Så därför ska vi tillåta oss själva att ännu en gång ramla ner för Madängsgatan för att förstå var jag kommer ifrån och var vi som supportrar är på väg.
När jag började hålla på Häcken var det inte coolt. Det var inte inne. Det var inte ens lite kult. Berättade jag att jag höll på Häcken kom det obligatoriska Röv-skämtet (eller skämten, jag har hört dem alla). Hade jag en gulsvart halsduk på Avenyn undrade folk varför jag höll på AIK när jag bodde i 031 (eller på Elfsborg om en svarade nej). Bollklubben var ett jojo-lag, en förening som förvisso hade en stabil klubbkassa men som aldrig kunde kapitalisera på det.
Det var Stig Töfting, liberaner och nedflyttning. Det var Torbjörn Nilsson, Guds son och nedflyttning. Det var topplaceringar i Superettan, höstiga kvalmatcher i Sundsvall med färre gjorda bortamål och ingen uppflyttning.
Om Häcken fick någon som helst airtime i statlig television kunde en ge sig fan på att det var en gryinig satellitvideo från ett snöigt norrländskt kval.
Jag trodde någonstans att föreningen hade nått sin peak 2011 när vi spelade vår tredje raka allsvenska säsong. Det var helt overkligt. Vi hade aldrig spelat i allsvenskan under så lång, sammanhängande tid. Nu är den sviten uppe i femton säsonger på rad "and counting".
På den tiden var vi som stod på Sektion G de som en på fastlandet kallade för "närmast sörjande". Jag tittar på vissa publiksiffror från tidigt 2000-tal och där står det ibland fyrsiffriga antal, men när jag ser på bilderna är jag tveksam om det ens är tresiffrigt och konstaterar att någon antagligen var lite väl sugen på att trycka upp åskådarantalen. Det må inte låta så himla märkvärdigt, men det som var fint då var att allting var så greppbart. När en stod på den där träläktaren visste alla vem alla var. Inte nödvändigtvis kände, knappt ens pratat med, men alla visste. Det skapade en sammanhållning, absolut, men framförallt en tydlig riktning. Det skulle vara trevligt att stå på Sektion G, alla fick bidra med det som de hade och det var så kallat "gött tjöt". Jag minns en match mot Syrianska på Rambergsvallen där en hög ljudknall hördes från bakre delen av sektionen. Alla tittade förfärat omkring sig. Är det någon som har en smällare? Är det någon som har pyro? Kanske en banger? Det visade sig bara att någon gubbadjävel ville vara lite rolig och stampat på en tom festis och log med hela sin överviktigamageface. Det var svårt att inte garva och säga "där fick du oss allt".
Det var mindre kul när det någon säsong senare var någon som skrek rasistiska glåpord. Klackens reaktion?
Ut med fanskapet. Det hör inte hemma här.
Det gick att göra då eftersom att klacken var så liten. Och hur fint det än var så saknar jag inte den tiden. Under alla de där åren brukade jag och en kompis skämta om att vi en dag skulle ha en klacksektion som kändes som "gula väggen" i Dortmund. En levande sektion som dansade, hoppades och hejade fram Hisingens stolthet. Där och då kändes det som ett skämt, något som aldrig skulle hända, inte ens i våra vildaste drömmar. Men se på fan, nu är vi där. Nej, vi är inte Malmö FF, Hammarby eller IFK Göteborg, men från där vi var är det förstås enormt. Så många som varje vecka står på Sektion G var det knappt folk som stod på ett år förr. Det är en helt gigantisk utveckling som inte har någon jämförelse. Visst går det att peka att vi i ett allsvenskt sammanhang fortfarande är få, men procentuellt och relativt sett har det blivit en total transformation på bara ett par år. Det stavas förstås våra framgångar och en ny arena, men också att klubben har haft en framtoning som lockat till sig nya supportrar. En identitet som bygger på tolerans, acceptans och respekt. En läktare där alla är välkomna, oavsett vem en är, hur gammal en är, vilken hudfärg en har... Kort sagt, alla är välkomna. Föreningen och vårt supporterliv bygger på inkludering, i all sin enkelhet. En barnfamilj ska kunna gå och se på de gulsvarta lika mycket som de som står och vrålar utan tröja på ståplats.
Jag står inte längre på Sektion G. Det har inget att göra med att föreningens ideal skulle ha ändrats, snarare tvärtom. Det har mer med ålder att göra, ett visst mått av bekvämlighet där jag gärna vill se fotboll spelas snarare än rök och flaggor. Men jag kan fortfarande nypa mig i armen när jag ser den hoppande sektionen sjunga fram sitt lag. Det skulle kunna ha varit en fantastisk dröm som gått i uppfyllelse, men dessvärre finns det också mörka mardrömskanter.
För så är det ju förstås, att något som växer så exceptionellt snabbt också får mig att se oanade konsekvenser. Att folk som egentligen inte har fotbollen som huvudintresse lockas till läktaren, ofta av fel anledningar och ibland med ödesdigra resultat. När Häcken blev ett lag att räkna med minns jag att jag fick många ryggdunkningar från så gott som alla motståndarsupporters. De upplevde att Häcken var en förebild, sköttes exemplariskt och att de önskade att deras förening drevs på samma vis. Jag var stolt som en tupp och bar min mundering med stolthet. Det gör jag fortfarande, men det börjar bli svårare.
Jag minns att jag fick många kritiska mess till mig efter cupfinalen i Blekinge i våras. När TV-bilder kablades ut där bortasupportrar häcklade och uppviglade besvikna hemmafans som just blivit förnedrade. I meddelanden jag fick stod det allt möjligt, men en konsensus fanns - Vad har hänt med Häckens fans? Vad har hänt med den förening som alla tyckte om, som var omöjliga att hata? Den som en gång i tiden i Aftonbladet blev framröstad till den klubb flest supportrar håller som sitt andralag? Plötsligt fanns det en avsky mot det gulsvarta gänget från Hisingen och deras fans.
Det är förstås lätt att avfärda ovanstående med repliker som "det säger ni bara för att vi nu är framgångsrika", men då tror jag också att en medvetet sopar problemet under mattan. Det är också enkelt att lika omedvetet missförstå kritiken. Häcken har ju förstås alltid varit uppstickaren som petar på etablisemanget. Att Samuel Gustafson har på sig en T-shirt efter cupfinalens slutsignal där det står "Bortskämd slyngel" på ramar in kaxigheten på rätt sätt. Det är roligt, underfundigt och vasst på samma vis som ramsan "sämre klack än Häcken". Men att ställa till scener på Strandvallen när folk redan har blivit krossade - Är vi inte bättre vinnare än så?
Jag vet att flera i Häcken-led blir upprörda över att jag tar upp det. "Men vadå! Det var ju de som började" har en vanlig invändning varit, att en måste stå upp, att en måste häckla tillbaka. Jag vet inte, jag tycker nog att ett välvalt bibliskt citat och 4-1 räcker och talar sitt tydliga språk. Behövs det verkligen mer? Räcker inte det?
Ovanstående må låta petigt, speciellt med så många månader senare under bältet, men hänger ihop med den utveckling jag tycker mig skönja på kära Sektion G. Jag minns för flera år sedan att det var Blåvitt-supportrar som ville boka träff för att "slåss", men det fanns ju inga att slåss med. Häcken-supportrar var aldrig inblandade i stök eller tvivelaktigt agerande. Nu skrev en kompis att "nu har ni blivit som alla andra". Det goda exemplet hade försvunnit.
Jag vet att det är flera som tycker att stämningen är tam på Sektion G (de som säger så har nog aldrig upplevt kvalmatch mot BP hemma på ett fruset Rambergsvallen). Att vi behöver mer tryck, mer ljud och ja, mer av allt (eller som Malmsteen sade - "More is more"). Som om bra stämning mäts i decibel snarare än gemenskap, synkronisering och fyndighet. Jag vet att det var en bortamatch i fjolårets allsvenska där flera supportrar (ja, inte spelare, supportrar) fick kritik för att de inte bidrog till stämningen. Att de krampaktigt höll i sin kaffemugg och ville stöta sitt lag på sitt sätt, men fick kritik för att de inte sjöng. Jag vill inte vara gammal och säga "på min tid", men på min tid så var det stort om någon överhuvudtaget ens ville ställa sig bland oss. Oavsett om de hade kaffemugg, vantar eller inte sjöng. De var ändå välkomna.
För det är den strömningen jag känner av nu. Att de som kallar sig för hardcore tycker att Sektion G är för tam, att de anser att alla ska bidra med sång, att alla ska gapa och att alla ska hoppa. Och det värsta, att den som inte gör det inte är en riktig supporter.
"En riktig supporter".
Känn på den. För vad är det, egentligen? En riktig supporter? Och vem bestämmer det? Vem anser sig vara gud?
Jag fattar inspirationen. En ser på TV från internationella matcher (eller från Stockholm för den delen) och drömmer sig bort. Tänk om vi kunde göra något liknande? Tänk om lilla Häcken kan ha Tifon, pyroteknik och en hel kortsida som gungar? Och ja, jag medger att det låter häftigt och coolt, men det får aldrig vara på bekostnad av själen. Den där alla är välkomna. Jag vill inte att våra läktare ska vara för en skara elitister, utan för såväl marginalåskådaren och familjen som för sponsorer och förstås även klacksångare. Det må låta självklart, som att jag slår in öppna dörrar, men det är inte så enkelt som det kanske låter. När jag till och med läser att folk tycker att "lite kriminella på läktaren kan vara bra, eftersom det blir mer aggressivt", då förstår jag att pendeln förskjutits mer än vad som är rumsrent. Ja, jag fattar att allt är taget ur sitt sammanhang och därför ska jag inte heller dissikera det i småbitar, men likväl är det viktigt att markera, förtydliga och statuera. För ingenting är givet, allt måste försvaras, även det som kan te sig självklart. Häcken är en förening som, för mig, står för inkludering, tolerans och passion. Det är den bilden vi förmedlar när vi har våra färger på oss och som jag tycker kännetecknar vår förening. Inte uppvigling, bråk med poliser eller för den delen elitism.
Så nej, det finns inget inträdesprov för att komma in på klacksektionen. Inga sångprov, gympass för att kunna vifta med flaggor eller quiz över viktiga årtal, även om allt det där uppskattas så länge det är inkluderande. Men detta går ju förstås också åt båda hållen. Lika mycket som ingen kan kräva att folk ska sjunga på Sektion G kan inte heller de som ställer sig där förvänta sig att det är "lugnt och skönt". Det är en levande läktare med allt vad det innebär och det måste en finna sig i, även om en inte deltar. Jag minns för många år sedan att det var ett par sura gubbar som hytte med näven över att folk väsnades, varpå jag frågade dem vad de gjorde på en klacksektion om det var det som var deras klagomål. Ställer en sig där får en förvänta sig ett läktarliv, lika mycket att de som ställer sig där inte kan kräva att någon gör något som de inte vill göra. Jag tror att det bästa sättet att få folk att bli delaktiga och involverade är genom lust, inte av tvång, tjat och gap.
Med alla spaltmeter skrivna - Läktaren är till för alla. Alla ska vara välkomna till Bravida och känna att de får vara med i den kapaciteten de vill. Självklart bör en veta vad en ger sig in på när en ställer sig i en klacksektion, precis som att ingen kan tvingas till något den inte vill göra. Och för dig som tycker att det finns riktiga och oäkta supportrar så ber jag dig att ta ett djupt andetag och visa förståelse. För den där ruttna lattepappan som står där och ser allmänt ointresserad, en gång i tiden stod han i samma klack som du gör nu. Skillnaden är bara att då var vi knappt tresiffrigt, men utan hans (eller hennes, det finns ju lattemorsor också) insatser kanske vi aldrig hade varit där vi är idag. Så visa lite respekt.
Och fatta att du en dag kanske också håller i en kaffemugg med alldeles för tunna lovvikavantar och njuter av att den yngre generationen har tagit över. Att du inte längre behöver fylla luften med dina vokaler utan kan njuta av en mer röststark skara. Att du nu kan stötta på ditt sätt, efter dina resurser, allt medan en grupp med människor som sjunger för vårt Häcken.
In i framtiden.
