Krönika - Tillbaka till helvetet
På måndag är det dags att återvända till en plats som på senare år har förknippats med både sorg och upprördhet bland Mjällbyfansen. Platsen heter Idrottsparken i Norrköping och det var där som en numera pensionerad domare bestal Mjällby AIF på en gyllene chans att ta sig till Allsvenskan säsongen 2002. Smärtan sitter fortfarande djupt rotad i en gulsvart själ.
Liverpool FC:s legendariske manager, Bill Shankly, förkunnade en gång att fotboll i själva verket är någonting som är betydligt viktigare än både liv och död. När man stod på läktaren i Idrottsparken i Norrköping den där mörka, mulna lördagseftermiddagen i november 2001 var det inte utan att man delvis höll med gamle Shankly i hans kontroversiella påstående.
Stora, anrika, mäktiga fotbollsikonen, IFK Norrköping, hade precis klarat sig kvar i rikets högsta serie via ett dramatiskt kval mot allas vårt kära Mjällby AIF. Ett år senare tog man emellertid hissen ner till superettan där man har varit kvar sedan dess. En klen tröst, men ändock en tröst, för många skadeglada maif-are.
Vi minns alla hur en vida omtalad herre från en mindre stad nära Göteborg, märkligt nog, underlät att blåsa straff när Christian "Aga" Augustsson bringades på fall inne i "Pekings" straffområde med bara ett par minuter kvar att spela. En eventuell straff hade kanske ändå inte resulterat i mål men MAIF skulle baske mig åtminstone fått chansen.
Vi minns också tydligt hur den musikansvarige skandalöst nog körde igång hemmalagets kampsång så att det ekade över hela arenan i matchens slutskede. Något som naturligtvis bidrog till att ge de vitblåa ytterligare krafter att hålla undan från sina motståndare. Sportsligt? Knappast? Oförsvarbart? Ja.
På ett annat lags svenskafans-forum fanns det nyligen en krönika att läsa där författaren i fråga spydde ut sin blåvita galla och sitt hat över en annan svensk gulsvart klubb. Jag ska villigt erkänna att jag (och säkerligen många maifare med mig) "hatade" både IFK Norrköping och den nämnde domaren ett bra tag efter den där ödesdigra lördagen.
Dessa hatkänslor har numera försvunnit ur mitt medvetande. Inte minst har den otroligt sjuka behandling som den nämnde domaren utsattes för härförleden av fans från andra länder manat till eftertanke. Samtidigt kvarstår ändå frågan: Hur kommer det att kännas att komma tillbaka till den plats där ens kära fotbollshjältar blev så orättvist och osportsligt behandlade av värdklubben samt den ansvarige domaren? Inte en aning...får väl se på måndag eftermiddag.
Någon eller några därute kanske menar att måndagens superettanmatch bara är en helt vanlig match ibland alla de andra matcherna i serien. Jag tycker inte det. Jag hoppas inte heller att killar som bland andra Macke Ekenberg, Peter Hiir- Salakka, Phille Jonasson och Johan Svensson ser det här som en vanlig, ordinär match.
Dessa spelare (tillsammans med ytterligare några i dagens trupp) fanns ju med i MAIF även 2001 och enbart åsynen av Idrottsparken torde väcka upp en stor dos av revanschlusta hos de nämnda lirarna. Nu finns chansen att ta tillbaka den skalp som försvann så brutalt den där novemberdagen. Nu finns också möjligheten till en nödvändig trepoängare, något som sannerligen skulle sitta mycket fint. Inte minst med tanke på omständigheterna.
Kämpa Mjällby!
