Dags att andas efter en vår av "andanhållning"
Vad hände? Hur kunde det bli som det blev?
Jag vet inte hur alla känner, men kan hänvisa till mina egna känslor.
Jag är hänförd, förförd och precis som ett gammalt par som åter finner kärleken efter många års äktenskap...
Hur kunde det bli så?
Jag kan inte förklara det riktigt bra, men se det lite som att frun (eller mannen) plötsligt får för sig att stega in i TV-rummet iförd ett likaså förfånande som förförande sexigt raffset, efter flera år av stilltje och "det gamla vanliga"
Mjällbys vår har varit något av ett extraordinärt halvår. MAIF har krasst struntat i gnäll på planer eller avsaknad av förutnämnda. Vi har spelat efter förutsättningarna. Om det snöar, blåser och regnar småspik diagonalt, har vi anpassat spelet efter just detta. Har planen varit konstlat vacker så som blott en plastmatta kan vara i början av Mars en karg vinter, har vi anpassat spelet efter detta.
Vi har spelat fysiskt, fantasirikt, hårt, brutalt och vackert. Vi har helt enkelt varit det som betecknar ett "bonnalag", vi har gjort det som krävs mot de som det krävdes mot i den situationen det krävdes.
Under ledning av fingertoppskänslige Peter Swärd, har det bildats ett lag, ett lag som skulle gå över glödande lava för varandra för att vinna matcher.
Oavsett hur många matcher som spelas, betraktas den fula ankungen från Listerlandet som den "fula ankungen". Skrällgänget, poplaget, överraskningen o.s.v.
Men ska man vara så förvånad? Enligt mig, NEJ!
Inte om man är påläst.
Mjällby har en av den mest rutinerade centrallinjen i Allsvenskan idag.
Asper i målet besitter två SM-guld med två klubbar, framför sig har han Patrik "Bagarn" Rosengren, som innehar ytterligare ett SM-guld. På mittfältet huserar Tobias Grahn, ett SM-guld till, tillsammans men en Kenyansk landslagsman Patric Osiako. Framför dem spränger Markus Ekenberg vallar, "Eken" den enda i Sverige som under samma säsong spelat i Allsvenskan, Champions League, Superettan och division 4. Brevid Markus skrämmer den Holländska dynamon El Kabir byxorna av motstånd och supporters. Hårt och lite hårdare är tydligt hans ledord. En spelare alla älskar att ha i laget, men alla avskyr hos motståndarna.
Så ska man vara så förvånad?
Nja och njej.. Maif är en nykomling, givetvis sprallar en nykomling på ren å skär inspiration de första matcherna. Men sen, sen är det dags att ta laget på det största allvar. Vi är inte här för att spralla, vi är här för att vinna matcher.
MAIF förtjänar respekt, till och med från landslagsmän som hatar att förlora (läs Anders Svensson).
"potatisåkern" följer faktiskt inte med oss på bortaplan.
Kommer guldkandidater ut på planen mot MAIF med inställningen att det bara är att skicka bönderna dit de hör hemma, får de betala priset.
MAIF ber inte om ursäkt, istället är det en lagmaskin utan överbetalda stjärnor som krossar divalater som de krossar en mullvad som sticker upp sitt huvud under match på potatisåkern.
Min kärlek till detta lag har alltid varit lika stark som en nyförälskelse, men nu har vi tillsammans vuxit vidare. Nu har vi gemensamt en kärlek som kan försätta berg.
Att komma till Strandvallen är som att möta Galatasaray borta lär någon ha sagt. Jag skriver gärna under på det.
Jag HATAR motståndet oavsett namn och status under 2x45 minuter, men efteråt och innan diskuterar jag gärna sansat och kontrollerat med vem som helst.
Med detta vill jag presentera mig för Svenska fans.
Mjällby AIF's sida har i sommar blivit dubbelt så stor och därmed dubbelt så stark, förhoppningsvis blir vi även dubbelt så bra.
Det är dags att ta ett par djupa andetag inför hösten, så håller vi andan igen!
Du gaar aldri sääl!