Minnen för livet.
En krönika om att växa upp med IK Brage.
Jag är så trött på folk från Dalarna som inte tycker att Brage är tillräckligt bra eller nationellt erkända för att man skall kunna hålla på dem på allvar. Folk som håller på storstadslagen för att de inte anser att Brage kvalar in som ett riktigt elitlag i fotboll. Vad hände med lokalpatriotismen? Vad hände med att följa och stötta sitt lokala fotbollslag oavsett vilken division de tillhör? Dessutom är Brage ett fullfjädrat elitlag. De spelar i Superettan och har en anrik historia med europaspel mot bland andra Inter och Werder Bremen samt 18 allsvenska säsonger på meritlistan.
A r t o n.
Det är bättre än till exempel Trelleborg (17), Åtvidaberg (16), Sundsvall (13), Gefle (11) och Häcken (10). Långt bakom hittar vi fler nuvarande Allsvenska lag; Mjällby AIF (4) och Syrianska FC (1). Strax ovanför oss hittar vi 2008 års svenska mästare Kalmar FF (22). Ingen ifrågasätter supporterskapet för någon av dessa klubbar.
När jag var åtta år gammal gick jag på fotbollsskolan "Kick" på Stensveden i Ludvika. I paketet man fick för anmälningsavgiften ingick bland annat en fin T-shirt, en vattenflaska och en vit fotboll med Kick-loggan skriven i färgglada bokstäver. Jag var överlycklig. Det varade i två veckor på sommaren och mamma packade med matsäck varje dag. "Det här är livet!" tänkte jag när jag satt i solen och käkade ostmacka med folieomslag medan jag bevittnade nya kompisen Fredrik jonglera med bollen. Fredrik hade blont, rakt hår och var en jävel på att joxa med trasan. Fina benskydd hade han också. Mycket finare än mina.
En dag berättade Fredrik att han hade varit på Domnarvsvallen i Borlänge och kollat på Brage. Han berättade med inlevelse om hur Brage hade kvitterat på straff i slutminuterna och räddat en viktig poäng. Fredrik var ball och han hejade på Brage, så då gjorde jag också det. Tyvärr var min ensamstående mamma inte lika intresserad av Brage som Fredriks föräldrar var, så det blev aldrig någon resa till Domnarvsvallen för min del. Fyra och en halv mil var helt enkelt för långt att köra för morsan som helst inte körde bil över huvud taget.
Idag är min son i ungefär samma ålder som jag var när jag först introducerades för Dalarnas Grönvita Hjältar. Han älskar Brage. Han älskar Gurra Andersson, Robbin Sellin och Domnarvsvallen. Varje gång vi är där ser jag hur han njuter. Jag ser hur han insuper atmosfären och tar djupa andetag som för att bevara doften av Domnarvsvallen i sina lungor tills nästa gång han får komma dit. Jag ser hur han tittar på spelarna som värmer upp med stora ögon och tar till sig allt de säger och gör. Jag ser hur han blickar bort mot souvenirståndet med längtan i blicken; han vill ha den där nya halsduken. Han älskar till och med den där trökiga visan om Brage som ger "det andra laget massa däng" som spelas om och om igen ur högtalarna. Han älskar träläktarna, knäppkorven och polarna på Norra E. Han älskar när Evert läser upp spelarnas namn genom högtalarna. Han älskar att sjunga ramsor och hålla upp halsduken när spelarna gör entré. Han älskar att hänga med Fullkung, Lillen, Danken, Ranken och alla andra sköna IKB:are som skrattar, klappar händerna och vrålar så högt de bara kan.
Den glädjen går inte att ersätta med någonting annat. Brage kommer för alltid vara hans största kärlek och djupaste passion.
