Ka-ta-strof!
Hur mycket skall man behöva tåla egentligen? En tragisk krönika om en tragisk insats.
Lika bra att ta fram det positiva direkt.
* Halvtidsmazarinen var god
* Vädret var fint
* Vi gjorde mål borta mot Djurgården för första gången på länge
* Domaren blåste av matchen
* Hummelsta godisfabrik hade öppet på hemvägen
Tyvärr stannar de positiva intrycken från matchen där. Dif körde över oss något fullständigt, de pissade på oss under långa stunder av andra halvlek och lät oss inte låna bollen. Jag vågar inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om Alvbåge inte varit på styva linan vid flera tillfällen och bjudit på den ena mirakelparaden efter den andra. Efter den initiala jättetavlan och skänken till Djurgården spelade han upp sig och räddade oss från ett ras som kunnat blivit rekordstort.
Djurgårdens nye tränare Kjell Jonevret talade efter matchen om hur illa ute man varit i slutet på första halvlek efter ÖSK:s kvittering då "ÖSK skapade rejält tryck mot oss med många hörnor". Visst hade svartvitt en mindre dålig period efter någon halvtimmes spel men Jonevrets ord kändes mest som en återbetalning och lite tröst till Stefan Lundin som strax dessförinnan hyllat Djurgården.
Om man lägger samman spelarnas matcher för de Svartvita som inledde kampen på Råsunda får man summan 882. Om man dessutom inkluderar Lars Larsens matcher från den danska superligan är man hux flux uppe i fyrsiffrigt. Att så många meriterade spelare viker ned sig så fullständigt, visserligen efter två opsykologiska mål, är inget annat än fullkomligt oförlåtligt och den fruktansvärda genomklappningen är svår att förstå. Än mer att förklara.
Det var oerhört beklämmande att några av de allra mest rutinerade spelarna hellre tycktes vilja ligga och lapa sol i Hästhagen i stället för att utföra sitt välavlönande arbete som fotbollsspelare. De gav upp i stället för allt. Lämnade åt sina lagkamrater att lösa situationer på egen hand. Svek. Ja, man spottade på klubben och alla supportrar med sina totala avsaknad av laddning, vinnarskalle och jävlaranamma.
Nu mötte vi förvisso ett bra Djurgården som var laddat till tänderna men det är naturligtivs inte en undanflykt som köps hur som helst. ÖSK måste se till ÖSK:s insats och inte gömma sig bakom det faktum att Dif var ruggigt spelsugna, ställde upp med ett par evighetsmaskiner på mittfältet, en spelsugen holländsk center och två formidabla yttrar. T.ex. Patrick Amoah, 17 år, som gör första matchen från start. En egen produkt som är rapp, teknisk och oförutsägbar. En sådan relativ rookie förnedrar och får en sådan rutinerad herre som Mikael Danielson utbytt. Goddag yxskaft.
Stefan Lundin gjorde två stora misstag vilket kan konstateras med facit i hand.
* Magnus Samuelsson, som aldrig lirat ytterback tidigare, skulle naturligtvis inte matchats mot livlige Tobias Hysén på kanten. Den ilsnabbe yttern hade inga som helst problem att ta sig runt en ovan, sävlig och otränad Samuelsson.
* Lars Larsen skulle inte ha spelat över huvud taget. Han bidrog inte för fem öre och givetvis skulle en mer närkampsbenägen bollvinnare (läs: Haginge) fått förtroende från start på innermitten i stället för en lallande, rädd och oinspirerad dansk.
Jag är besviken på ett märkligt sätt i dag. Inte så sedvanligt deppig som när ÖSK torskat. Mer uppgiven och ... tja skrattretad. Det försvarsspel ÖSK inte bjöd på i andra halvlek var det sämsta jag sett. Någonsin. Om inte Lundin slänger in en helt bunt nya spelare i laget till matchen mot IFK Göteborg i cupen (förutsatt att skadeläget tillåter) vete tusan vad jag gör. Att vi avslutade matchen med 4-2-3-1 var lovvärt.
Förresten, en positiv sak till i dag. Martin Hansson, domaren alltså, får med beröm godkänt. Lite väl benägen att vissla kanske men ändå säker och tydlig i sitt domarskap.
Nu går jag i idé fram till nästa match. Håll fanan högt ni ÖSK-supportrar som orkar ta er in på nätet, som orkar analysera vårt tillkortakommande och som inte vill se det hotande nedflyttningsspöket i vitögat. Dagens insats fungerade som en väckarklocka för mig och det är alltmer uppenbart varåt det barkar. Hjäääääälp!
