Krönika: Sagan om Konungens återkomst
"Visst, hade Magnus rätt. Synd bara att samma engångsföreteelse skulle hända fyra gånger under samma säsong."
Det är cirka 20 timmar kvar när jag sitter här framför datorn inför ödesmatchen(?) mot AIK och tänker på vad som har gått fel? Vi skulle ju vara med i toppen? Vi skulle slåss om platser till Royal League? Vi ska inte vara med i bottenstriden. Ni har FEL, alla ni som säger att ÖSK blir ett lag i jumbostriden. Det försökte jag intala mina goda vänner. Vem som hade fel det kan ni nog räkna ut med ena stortån. Låt oss blicka tillbaka och kolla på vad som gjort att vi krigar mot AIK och Landskrona i botten i stället för Malmö, Göteborg och HBK i toppen.
Allt såg så bra ut i början, vi vann våra träningsmatcher, vi hade värvat två duktiga norrmän, en kantspringare till vänster som skulle få sitt stora genombrott i allsvenskan och dessutom så hade vi ju kvar fjolårets stora ess, hjärter och spader, eller om ni så vill, John Alvbåge och Lars Larsen. Ricardo Costa imponerade spelmässigt och såg riktigt vass ut på försäsongen, visserligen var det bara mot Superettan-motstånd och han lyckades aldrig riktigt övertyga i matcher mot allsvenska kombatanter och under La Manga-lägret.
En bit in på mars när de ekonomiska problemen återuppstod och det stod klart att ÖSK på nytt skulle få lämna in en kontrollbalansräkning så tog Ove Lindqvist sitt ansvar och avgvick. Ny ordförande i Christer Liljenberg tillsattes och han skulle vända rött till grönt eller åtminstone till en nolla i miniräknaren för att få klubben på rätt håll. Att de facto ekonomin har spelat in på ÖSK-lirarna kan man förstå, men på något sätt känns det som att gruppen borde växa, bli starkare, få känslan: "vi har inget att förlora på planen, nu går vi ut och kör över dem".
Så har tyvärr inte fallet blivit. ÖSK har förvisso spelat roligare, men poängskralare, i årets allsvenska. Att man sen dessutom i fyra av årets allsvenska matcher släppt in fem mål är egentligen inte allsvensk klass. När jag pratade med Magnus Samuelsson efter HBK-premiären i början av april sa han att det bara var en engångsföreteelse. Visst, hade Magnus rätt. Synd bara att samma engångsföreteelse skulle hända fyra gånger under samma säsong. Laget har i år klappat ihop fullständigt i vissa matcher, helt utan förklaring. Att våga är att vinna, hoppas att vi vågar mer i fortsättningen.
Nu är det full fokus på AIK-matchen förstås. Jag, ser till skillnad från mina ÖSK-kamrater, denna match som en bonusmatch. Egentligen är det inte på Råsunda vi ska vinna. Vi ska säkra kontraktet i de tre sista matcherna mot uppstickaren Kalmar och bottenkollegorna Trelleborg och Landskrona.
Jag hoppas att ÖSK kommer till spel mot Gnaget med ett krigarsätt som får Aragorn att blekna. Vi ska stå upp i nittio minuter och vi får hoppas att AIK-marodören nr. 1 Peter Westman spikar igen med både hammare och handskar. Med andra ord det är dags för en profils återkomst. Eller ska vi kalla det:
"Sagan om Konungens återkomst"
