Krönika: Att gå i väntans tider
Jag väntar på att få slå upp Nerikes Allehanda eller gå in på Aftonbladets nätupplaga och läsa om ÖSK: s senaste värvning.
Jag går i väntans tider. Men det är inte familjen som ska bli större, har 2 barn och det räcker alldeles utmärkt så. Dessutom börjar dom bli så stora att dom är halvt om halvt självgående och den tillvaron vill jag fortsätta njuta utav.
Nej, jag väntar på att få slå upp Nerikes Allehanda eller gå in på Aftonbladets nätupplaga och läsa om ÖSK: s senaste värvning. För nu känns det som om det måste komma en nyhet snart. Och visst är vi många som väntar med stor spänning.
Ska David Beckham välja att avsluta sin karriär i ÖSK, kommer Barcelona att sätta en rimlig prislapp på Ronaldinho eller kommer Zlatan ge upp Italien för Närke? Ja, drömma går ju alltid för i verkliga livet handlar det mer om spelare som Magnus Wikström, Stefan Rodevåg och Richard Richardsson. Samt några ytterligare spelare som det spekuleras i media om.
Dom två förstnämnda har fått kontraktsförslag men väljer att avvakta för att sondera terrängen i Norge. Vad är det då som lockar så mycket med Norge? Jag hade tänkt orera lite grann kring vårt kära grannland och för- och nackdelar med att jobba där. Undertecknad har nämligen provat på det och jag kan redan så här i inledningen säga att gräset är inte alltid grönare på andra sidan stängslet.
Lönerna i Norge är högre än i Sverige, om det rådet det ingen som helst tvekan om. I mitt fall, som har en, för att använda den internationella termen, Master of Sience i maskinteknik (på svenska är man antingen civilingenjör eller teknologie magister) så fick jag ungefär dubbelt upp i lön mot vad svenska arbetsgivare betalar utan att gå in på kronor och ören.
Sen utan att ha några egentliga bevis vågar jag nästan påstå att en norsk städerska tjänar dubbelt så mycket som en svensk, en norsk sjuksköterska dubbelt mot sin svenska kollega, en norsk snickare håvar in dubbelt så mycket som en svensk snickare osv. osv. Vidare har den norska skattemyndigheten lite tricks för sig som vid första anblicken kan verka lockande.
I Norge har man nämligen inte jämkning utan arbetstagaren får själv välja skattetabell lite grann beroende på hur mycket skatt man tror sig betala. Och så har dom två huvudtyper av beskattning. En där arbetstagaren betalar lite mer i skatt i 10½ månad och har sedan juli månad helt skattefri och december månad betalas det bara halv skatt för. Den andra varianten då skattas det lite mindre men jämt fördelat över åren. Med första varianten kan man känna sig ganska rik ett par gånger om året.
Men så kommer vi till några av dom små hakarna. Eftersom lönerna är dubbelt så höga är också priserna på det man köper dubbelt upp. Och ibland mer än så. Att t.ex. gå ut och ta en pizza med något att dricka till går lös på ungefär 250 svenska kronor. Som utlänning i Norge, d.v.s. alla som inte är norska medborgare (inkl. svenskar) har bara rätt att köra utlandsregistrerad bil i ett år. Sen måste en dispensansökan lämnas in, eller rättare sagt den måste lämnas in innan året är till ända. Beviljas dispens kan det utlandsregistrerade fordonet få rulla på norska vägar i ytterligare ett år till sen är det tvärstopp. Vill man då efter två år fortsätta köra bil i Norge blir det snällt till att gå i väg och köpa en bil i Norge. Japp, du har gissat rätt, bilköp i Norge är svindyrt!
Med tanke på allt det här och det faktum att många samhällen i Norge är förhållandevis små, utbudet av olika aktiviteter begränsat (i varje fall där jag bodde) ställer jag mej lite frågande till vad det är egentligen som är så lockande med Norge. Men som jag skrev inledningsvis, gräset kan ibland verka grönare på andra sidan.
Ska då ÖSK hålla på och satsa på att få hem gamla Örebroare när dom ändå längtar till Norge? ÖSK: s del i det hela kanske bara innebär att spelarna får gratishjälp i samband med löneförhandlingen. Dom blir attraktivare och det i sin tur ger draghjälp vid förhandling. Och ÖSK har bara lagt ner en massa tid och pengar på sånt som inte gav någonting.
Då tycker jag att ÖSK: s initiativ att vända blickarna mot Europa och den del av Europa som är lite grann av obruten mark. Förhoppningsvis göra någon eller några mer värvningar av typen Nedim Halilovic. Få hit någon spelare som är intresserad av att spela fotboll, som verkligen är villig att satsa och som har talang. Vem vet kanske ett vinnande koncept?
För hur många chanser ska man ge en spelare och vilken ”skyldighet” har ens gamla klubb att ställa upp då karriären lider mot sitt slut och övriga i familjen längtar hem till sina rötter igen. Ska det vara öppna famnen då? Ska allting vara på spelarnas villkor? Det är ju ändå supportrarna och sponsorerna som ser till så att fotbollsklubbarna kan leva vidare och vi vill nog ha någonting tillbaks också.
Så kära lagledare och styrelseledamöter i ÖSK och Spelarinvest, vi är många som går i väntans tider och har förväntansfulla blickar riktade mot er. Överraska oss gärna igen som ni gjorde inför säsongen 2006.
